Vad innebär egentligen klimatförändringarna för det moderna skogsbruket? Hur hanterar vi de långsiktiga risker förenat med en varmare värd där ett minst 100-årigt perspektiv måste anslås för skogars utveckling?
I en review -”Suitability of close-to-nature silviculture for adapting temperate European forests to climate change” (2014) – med stort anslag har forskare från en rad av mellaneuropas länder samlats för att göra en sammanställning över vilka principer ett adaptivt skogsbruk måste följa och hur kontinuitetsskogsbruk i praktiken lever upp till dessa principer.Låt oss börja med principerna ett framtidssäkert och adaptivt skogsbruk måste verka enligt. De identifierar sex stycken:
- Öka andelen av olika träd i bestånden
- Öka den strukturella olikheten/diversiteten
- Öka och uppräthåll genetisk variation inom trädarter
- Öka individuella träds motstånd mot biotisk (biologisk) och abiotisk (miljö) stress
- Byt ut hög-risk bestånd
- Håll den genomsnittliga volymen låg
Öka andelen av olika träd i bestånden
This principle calls for maintaining or increasing tree species richness at the stand scale. Tree species richness is integrally linked with adaptive capacity because mixed stands are slightly more resistant to disturbance events such as drought or storms, and more resilient once a disturbance has occurred.
Skötsel av skog måste anpassas till ökad andel av olika träd genom att tillräckligt stora ytor tas upp för att även ljuskrävande arter kan etablera sig. Man föreslår också berikande plantering och röjning/gallring som driver fram variation.
In order to achieve the optimal adaptive effect of species mixtures, large mono-specific patches should be avoided and the pattern of the mixture designed so that it is robus
Öka den strukturella olikheten/diversiteten
The presence of trees of different ages and sizes in a forest creates structural diversity, which may be distributed either vertically (e.g. in the single-tree selection system) or horizontally (in patch cut systems). As biotic and abiotic disturbance agents often specifically affect trees of a specific size range, it seems a safe assumption – by analogy with the above-mentioned insurance hypothesis – that structurally diverse forests will exhibit a higher overall resistance
Det primär sättet att skapa strukturell variation är by ”using uneven-aged silvicultural systems (single-tree selection), systems with long regeneration periods (e.g. group selection systems) and transformation cuts leading to irregular stand structures and uneven-aged stands”
Öka och uppräthåll genetisk variation inom trädarter
Stor lokal variation uppstår med långa naturliga återgenereringsperioder. Författarna varnar dock för att det både kan betyda att lokala dåliga genetiska exemplar lever vidare och att det därför kan vara önskvärt med inplantering.
The main silvicultural practices to achieve high genetic variation are long-term natural regeneration processes (applicable to shade-tolerant species) and enrichment planting, in particular if provenances from warmer and drier climates are used.
De varnar också för att för ensidiga urval, så som att enbart selektera för timmerkvalitet, kan skapa för låg genetisk variation.
A third possibility to maintain or enhance genetic variation is to exert variable selective pressure on trees by practicing diverse cutting regimes, which provide different ecological niches with respect to, e.g. light exposure and soil humidity. Variable selective pressure can also result from long regeneration periods where inter-annual climatic variation produces fluctuating environmental conditions.
Öka individuella träds motstånd mot biotisk (biologisk) och abiotisk (miljö) stress
Det säkraste tecknet på motstånd, menar författarna, är en väl utvecklad krona.
The main silvicultural practice to develop long-crowned trees is the consistent use of thinning from above, and in particular heavy interventions at the pole stage (10 -40 år).
Byt ut hög-risk bestånd
Examples are stands consisting of species and/or provenances which are poorly adapted to the site already under current climate, stands with short-crowned and slender trees, with low individual and collective resistance to wind and snow break, stands already destabilized by felling or previous disturbance, which have abruptly exposed stems to sun scorch, or stands with high fuel loads.
Sådana bestånd bör bytas ut i förtid genom någon form av omställning.
Håll den genomsnittliga volymen låg
Ju mer biomassa, desto större är investeringsrisken vid en störning. I södra europa menar man också att vattentillgång är ett problem. Denna princip tror jag nog man kan bortse ifrån, om man som individ är beredd att leva med den ekonomiska risken. Det är ju också en risk med mindre biomassa eftersom tillväxten enligt fler svenska studier blir mindre.
Som de också skriver:
growing stock is directly related to carbon storage. A lower growing stock implies less carbon storage in the forest than with higher growing stocks. This implies that implementing low growing stocks may impose limits to mitigation capacity.
Jag tycker nog att principen snarare bör omformuleras till: hur kan vi maximera koldioxidupptaget och kompensera för eventuella risker. Vi skulle kunna se punkt 1 – 5 som förutsättningen för att kunna göra detta.
Hur lever kontinuitetsskogsbruk upp till dessa principer?Kontinuitetsskogsbruk? Hur kan de välja en så marginell metod? Eftersom den inte är marginell i Europa.
Currently, CNS is a prevailing forest management paradigm in many European regions.
Kontinuitetsskogsbruk har sina rötter i 1800-talet i centrala europa och har utvecklats i olika former sedan dess.
Under andra halvan av 1900-talet dominerade dock produktionsinriktat kalhyggesbruk också i centrala Europa. Författarna menar att den tilltagande miljömedvetenheten under 70-talet, inte minst uttryckt i Stockholms- (1972) och Rio-konferenserna (1992), allvarliga och skadliga stormar under 70- och 90-talet samt sökandet efter alternativ till den dyra plantering trakthyggesbruk kräver ledde till det ökade intresset för kontinuerlig skogsskötsel. Dock inte överallt, märkligt nog:
However, the uptake of CNS is not consistent, and its forms vary. For example, Denmark has adopted CNS as the main management system (Larsen and Nielsen, 2007) whereas in the other Scandinavian countries there is widespread resistance to CNS.
Men trots att kontinuitetsskogsbruk har en lång tradition i Europa består den inte av en väl definierad uppsättning principer och praktiker, utan är snarare ett slags konglomerat av filosofier, principer och verktyg som både överlappar och konkurrerar med varandra.
Sex principer för hyggesfritt
Författarna identifierar sex grundläggande principer för hyggesfritt skogsbruk:
- Verkar för naturliga och till lokalen anpassade lokala trädslag
- Verkar för blandskogar
- Verkar för rikare strukturer både vertikalt och horisontellt
- Verkar för naturlig återväxt
- Skogspraktiker inriktade på enskilda träd
- Undviker kalhyggen
De delar sedan in dessa principer i tre skötselsystem utefter hur omfattande , både till yta och tid, upptagna ytor för återväxt är:
- Hantering sker av enskilda träd
- Hantering sker av grupper av träd
- Skärmskogsbruk
Av dessa tre alternativ finner de att gruppvisa urval tycks stödja de sex principerna för uthålligt skogsbruk under tilltagande uppvärmning.
The group selection system is rated highest in terms of the number of climate change adaptation principles that are completely met and this CNS type is not associated with any principles that are not met…\r\n\r\nThe most flexible CNS system is the group selection system because it provides variation in patch sizes ranging mostly between 0.05 and 0.5 ha. This range creates environmental gradients (in particular light gradients) providing suitable conditions for both shade-tolerant and shade-intolerant tree species. While shade-tolerant species will grow well even in gaps smaller than 0.05 ha, shade-intolerant species do not benefit much from gaps larger than 0.3 ha
Lustig nog framträder skärmställning som ett alternativ särskilt om skärmen får stå under lång tid eftersom det möjliggör plantering och ökad strukturell komplexitet under perioden. Det är dock den metod som aktivt stödjer minst principer.
Slutsatsen är att hyggesfritt skogsbruk som det bedrivs på kontinenten inte fullt ut kan sägas vara anpassat efter de miljömässig påfrestningar som riskerar att komma.
In contrast to common views , no single CNS type can be viewed as an optimal silvicultural response to a changing climate.
Problemet med att tillämpa urval av enskilda träd är att de skapar för lite utrymme för genetisk variation, både inom och mellan trädarter. Det är också avsevärt svårare att ställa om bestånd med hög risk till ökad strukturell komplexitet.
Författarna varnar specifikt för måldiameterhuggning, eftersom det kan innebära att de genetiskt bästa exemplaren avverkas (de högsta och största). Denna slutsats kan dock ifrågasättas (LÄNK) eftersom det är flera faktorer än genetik som styr vilket träd i en grupp av träd som blir dominanten. Det är dock värt att tänka på. Författarna skiver inte det, men en möjlig slutsats är att måldiameterhuggning bör kompletteras med evighetsträd och skärmar för så rik genetiskt varierad återväxt som möjligt. Större träd har ju också bättre kottproduktion (LÄNK).
Particular deficiencies exist in complying with the principles ‘increase tree species richness’, ‘maintain and increase genetic variation’ and ‘replace high-risk stands’. To address these shortcomings, CNS should employ a larger variation in regeneration methods which helps to increase species richness by integrating light-demanding tree species, non-native species and non-local provenances. This could be achieved by applying different CNS types at the landscape level.
Dessa slutsatser är, så vitt jag kan se, ytterst lite integrerade i de senaste årens forskning och policyutveckling i Sverige. Här råder i stort sett fokus helt och hållet på blädning av enskilda träd i granskogar.
Författarnas slutsatser handlar ju dock om den tempererade zonen i Europa. Är de inte tillämpara i våra nordliga ”boreala” skogar? Det tror jag nog. Det vore intressant att tillämpa kriterierna också för traditionellt trakthyggesbruk utan skärmar. Min spontana slutsats är att dessa skulle hamnas lägst i graderingen, med ytterst liten måluppfyllnad, förutom möjligheten att faktiskt börja om från början med nya arter, större artrikedom, och att lättare kunna hantera omställning av högriskbestånd.
Men det är ju bara en engångsåtgärd. Metoden måste ju utvärderas efter sina långsiktiga effekter, nämligen att trakthyggesbruk skapar monokulturer med strukturellt likställda trädbestånd med troligtvis ytterst dålig inbyggd överlevnadsskydd mot olika former av kriser.
Märkligt nog behandlar författarna heller inte den kanske mest avgörande frågan vad gäller skogen och den ökade mängden koldioxid på vår jord: nämligen att just våra boreala skogar är jordens största kolsänka.
Boreala skogar breder ut sig över omkring 14 procent av jordens vegetationstäckta yta och är därmed världens största sammanhängande landekosystem. Det boreala skogsbältet omfattar 1,4 miljarder hektar, vilket motsvarar 38 procent av världens skogsareal. (WWF)
Hur vi behandlar de boreala skogarna – både i vilken mån vi lämnar de stora Ryska naturskogarna i fred och vi sköter vår bruks- och industriskog – påverkar i allra högsta grad både hur uppvärmingen kommer påverka andra delar i samhället och vilka dynamiska återkopplingar det får för skogen själv.
Enligt FN:s klimatpanel IPCC är kolförrådet i boreala skogar (i mark och växtlighet) 550 Gt, vilket motsvarar 30 procent av allt kol i världens landekosystem. De boreala skogarnas kolbindning är 1 Gt per år (IPCC 2007a). (WWF)
Av avgörande betydelse här är just stående volym. Utan tvekan måste fokus på skoglig skötseln av de boreala skogarna vara just inriktade på hög tillväxt och så stor skoglig stående volym som möjligt.
Det är också troligt att just den kalhuggande pratiken i Skandinavien har starkt negativ inverkan på denna skogens ekotjänst som kolsänka.
Ett långt citat från en kunskapssammanställning från Världsnaturfonden sammanfattar hur stora koldioxiutsläppen är på våra kalhyggen.
Vid en avverkning transporteras en stor del av trädbiomassan och dess innehåll av kol bort ur skogen. Men den största delen av skogens totala kolförråd finns i marken, som utsätts för ljus, värme och syre på kalhygget, i synnerhet i samband med markberedning. Nedbrytningen i marken ökar, vilket leder till ökade utsläpp av koldioxid från skogsmarken. Det gör hygget till en kolkälla under upp till 15 eller 20 år, även om ny skog anläggs så snart som möjligt efter avverkningen. Det tar ytterligare ett par decennier för den växande skogens kolbindning att kompensera för dessa utsläpp. Först 30-40 år efter planteringen är kolbalansen återställd till utgångsläget vid skörden.
En skog med trakthyggesbruk förlorar alltså en stor del av markkolet vid varje avverkning. Kollagret byggs upp igen under skogens uppväxt, men uppbyggnaden sker långsamt och kolförråden i marken blir aldrig lika stora som i skogar som inte kalhuggs. Detta indikerar att man avsevärt skulle kunna öka nettoupptaget av koldioxid i Sveriges skogar genom att undvika hyggesfasen och i stället bedriva ett hyggesfritt skogsbruk.
Kontinuerliga avverkningsmetoder, där man inte kalhugger utan regelbundet tar ut en viss andel träd ur skogen, har andra effekter på skogens kolbalans än hyggesbruk. Man undviker hyggesfasen med dess stora kolförluster och upprätthåller istället en kontinuerlig kolsänka. Koldioxidupptaget i den växande skogen påverkas knappast alls av små uttag av biomassa, eftersom de träd som blir kvar gynnas av minskad konkurrens. Därför är hyggesfritt skogsbruk bättre i ett klimatperspektiv, trots att tillväxt och skörd blir nå- got mindre än i kalhyggesbruk. Kolförrådet i den hyggesfria skogen är i allmänhet något större än i skogar i hyggesbruk
Lärdomar
Vad kan vi lära oss när vi bedriver kalhyggesfritt skogsbruk i Sverige? För min del är den viktigaste slutsatsen just nödvändigheten av att diversitet i skogen skapas genom diversitet i metoderna.
Vill vi ha en motståndskraftig skog som fortsätter att leverera virke och ekotjänster som inte är direkt ekonomiskt mätbara måste vi arbeta med olika former av luckor. Då är det avgörande att Skogsstyrelsen och i slutändan Skogsvårdslagen aktivt stödjer denna typ av brukande.
Personligen är jag dock skeptisk till att detta också ska paras med ökad inplantering av främmande provenienser. Men kanske blir temperaturökningarna så pass kraftiga att vi ändå tvingas ta så stora steg även i ett skogsbruk som vill vara så lik naturen som möjligt.
Som de skriver i den ovan refererade rapporten från Världsnaturfonden:
I stort sett alla klimatmodeller visar att uppvärmningen i den arktiska regionen (norr om 60° nordl
år 2100 kommer stora delar av de arktiska landområdena att utsättas för 4-5 °C uppvärmning. Med nuvarande utsläppstrend och en global temperaturhöjning på 4 °C kan temperaturhöjningen i norra Skandinavien bli 6 °C. Delar av arktiska Kanada och Asien kan komma att värmas 10-12 grader
Trots att skogens omsättningscykler förstås är ruskigt långa, torde det inte råda någon tvivel om att det är bråttom.
