Vår koldioxidbugdet är snart slut. Vi hade val i år (2018). Nästa val äger rum 2022. Valet efter det är 2026. Då är vår budget slut om vi inte drastiskt minskar våra koldioxidutsläpp. Det är det den dåliga nyheten. Den bra är att det finns massor vi kan göra. Det kräver dock att vi i 25 år i rad minskar våra avtryck med 0.5 ton koldioxid per år per svensk. Det är möjligt, men bråttom.
Jag trodde aldrig jag skulle yttra något dylikt, men jag tror Johan Rockström och de andra som tillsammans med honom i DN för att par veckor sedan sa: läget är så allvarligt vad gäller klimatet att det kräver nationell samling, eller som Rafael Jensen skrev samtidigt: välfärdsstaten måste transformeras till klimatstaten. Det finns helt enkelt inte en chans att vi kommer klara detta om vi bara litar på individers val (moral och preferenser) och fria marknadens spel (vinst och konkurrens).
I boken The Great Leveler skildrar Walter Scheidel pessimistiskt hur jämlikhet aldrig åstadkommits genom gradvisa fredliga reformer. Det har alltid krävts krig och katastrofer för att grundligt förändra samhället i en riktning som inte bara är lönsam för en liten elit. Detsamma gäller klimatet. Vi kommer aldrig lösa klimatfrågan om inte alla är med, om inte, alla bär bördorna som denna massiva omställning kommer kräva, men också vinsterna det kommer ge.
Vi är i krig, eller borde vara. Mot koldioxidutsläppen. Nu krävs mobilisering av alla och allt. Hur lång tid har vi på oss? Vad kan vi göra? Vi är långt förbi läget där gradvisa små förändringar är tillräckliga.
I stället måste vi tillämpa en maximalistiskt strategy där vi provar så många saker som möjligt parallellt. Det duger inte att sponsra elcyklar i stället för, säg, aggressiva omställningsbidrag för att stödja transporter på landsbygden. Vi måste göra allt. Samtidigt. Vi kan inte politiskt gräla om detaljerna. Vi måste säga ja till allt. Förmodligen är det bara möjligt genom bred klimatpolitisk samling, från Vänsterpartiet till Centerpartiet, hur osannolikt det ändå låter.