Sent ska syndaren vakna, skriver Karin Bojs om DN:s klimatupplaga och sin egen bittra kamp på DN för att få gehör för hur allvarlig klimatkrisen är. Men för att travestera Karin: Greta var fyra år, och Karin Bojs hade arbetat på DN i tio år när jag kände mig tvungen att skriva till henne om hennes sätt att skriva om klimatet. Idag är det 13 år sedan, och i backspegeln tycker jag nog Karin Bojs förskönar sin egen roll, för hon står väl ändå för vad hon själv har skrivit även om “chefer på redaktionen har skrattat överseende”.
Hösten 2007 rapporterar Karin Bojs om Klimat- och sårbarhetsutredningen, som bland annat varnar för sju grader varmare på vintern i Norrland och ökade skyfall och mer översvämningar. Jag skriver aldrig till journalister, vare sig när jag tycker de gjort något bra, eller något tveksamt. Men denna gång kunde jag inte hålla mig. Den lite raljanta tonen, som bland annat deklarerade att “flera branscher är rena vinnare” gjorde mig riktigt upprörd. Så här skrev jag:
Med en stigande känsla av overklighet tar jag del av pressmeddelanden och mediaskildring omkring ”Klimat- och sårbarhetsutredningen”. Världen kommer brinna upp…och Sverige skildras som vinnare. Visst måste många åtgärder vidtas, men som DN citerar utredaren ”Sverige kommer förvånansvärt billigt undan” och fortsätter: ”Problemet är att kostnader och intäkter hamnar på olika ställen”. Alltså att det blir lite knöligt med ansvarsfördelningen i myndighetssverige.
Men är det verkligen det som är problemet? För hur ser övriga världen ut när det är sju grader varmare i Norrland?
Liksom för många andra var Mark Lynnas bok ”Oväder” för mig den första riktiga väckarklockan om hur dramatiska förändringar växthuseffekten egentligen kommer föra med sig. Sommaren jag läste den citerade jag flitigt för familj och vänner ur den. Det gick dock så långt att jag tvingades bli mer varsam: vår yngste son blev livrädd inför den mörka framtid av stormar och havererande glaciärer som mina citat manade fram.
När jag börjar läsa Lynnas nya bok, ”Sex grader”, undviker jag redan från början några citat. Efter ett par kapitel sluter sig mörkret så djupt över vår framtid att jag inte vill dra in mina barn alls, inte ens tonåringen. Är Lynnas skildring ens i närheten av kommande sanning tror jag våra barn kommer få svårt att motivera sig att föra släktet vidare. För vad är det för varning Lynnas utfärdar?
Redan vid tre graders ökad medelpemperatur på jorden börjar så kallade positiva (SIC!) återkopplingseffekter slå till som i allt snabbare takt kommer öka på växthuseffekten ännu mer: ”Med fem graders global uppvärmning kommer en helt ny planet att ta form – en som är nästan oigenkännlig jämfört med den jord vi har idag. De återstående istäckena har slutligen avlägsnats från de båda polerna. Regnskogarna har redan brunnit upp och försvunnit. Stigande havsnivåer har översvämmat kuststäderna och börjat tränga långt in i kontinenternas inland. Människor drivs till krympande beboeliga zoner av den dubbla plågan torka och översvämningar.”
Hur stor hög global ökning motsvarar sju grader i Norrland? 3 grader, 5 grader, mera? Jag vet inte. ”De svenska problemen är trots allt hanterlig”, skriver du. ”Vi kommer mycket lindrigt undan klimatförändringarna”. Kan det ens vara i närheten av sanningen?
Om Lynnas har någorlunda rätt har vi ställt oss på det sluttande planet utför redan vid tre graders global uppvärmning. Jorden kommer då alltmer präglas av akut vatten och matbrist. Större delen av jorden runt ekvatorn (kanske upp till Belgien) kommer vara mer eller mindre obeboelig. Lynnas själv spekulerar i att USA kommer invadera Canada och Kina Sibirien för att tillskansa sig beboeliga områden åt sina invånare. Klimatkrig stundar kort sagt.
Domedagspredikan inte värt att lyssna på? För några år sedan hade jag hållit med. Men i mina lekmannaögon är Lynnas trovärdig. Dagens Nyheter har heller inte tagit ställning mot Lynnas framtidsskildring. Därför måste jag fråga dig: hur är det möjligt att fortsätta skildra klimateffekterna av uppvärmningen i Sverige med mera vindruvor i Skåne, mera vatten runt kusterna och blommande turism i Norrland, när det egentligen är drastiskt ändrade levnadsvanor som krävs nu, för att ens det vi ser som en modern värld skall existera om hundra år?”
Karin svarade snabbt, men kort: “Just därför har jag skrivit i min analys att utredningen har missat de värsta problemen: klimatflyktingar och nya konflikter.” Men det var ju enbart i några bisatser. Hennes avslutande mening tycker jag mycket bättre avspeglar både hennes och de skrattande chefernas ståndpunkt just då, för 13 år sedan: “Sverige kommer inte att kunna isolera sig från sådana problem. Men vi kan åtminstone skaffa kylanläggningar och bättre avlopp och sluta bygga hus på översvämningsmarker.”
Joda, sent ska syndaren vakna.
