Tidigare publicerad i Utemagasinet 06.2014 under rubriken Det vackraste i Padjelanta.
Jag vet närmast exakt plats och tidpunkt när vi bestämde oss för att vi måste prova att vandra i Padjelanta. Vi satt runt ett fullsatt bord i en av stugorna i Singi. I rummet surrade det av liv och stugvärden hade just varit inne och berättat att vi nog måste lägga fram madrasser på golven. Kanske suckade någon litet, kanske var det en av oss. Visst är det fantastiskt med den sociala samvaron och energin i en fullsatt stuga. Det är något vi uppskattar, men samtidigt vandrar vi ju också i fjällen för att finna enskildheten. Inte stångas med andra i överfulla stugor. Inte gå i samlad trupp på leden. Inte jaga till nästa stuga för att paxa bästa rummet eller sängen.
“Om ni tycker det är skönt med lite folk, då måste ni prova Padjelanta, där är det nästan folktomt”, berättade ett av våra trevliga bordssällskap. Padjelanta? Kanske hade vi vagt hört talas om det tidigare. Var det inte där vår vän journalisten vandrade så ofta? Väl hemkomna från vår tur längs Kungsleden bekräftade lite research det vi anat: Padjelanta är något av de de mer erfarna vandrarnas hemliga pärla. Så inleddes ett sorts kärleksförhållande med Badjelánnda, som det stavas på samiska: “det högre landet”.
Med Sarek i öster, Sulitelma i söder och de norska fjällen runt Fauske och Bodø i väster har de svepande hedarna på runt 700 meters höjd och de stora turkost melerade sjöarna en majestätisk inramning. Det är otillgängligt, det är vilt, och det är glest med folk. Rakt igenom detta landskap går den nästan 15 mil långa Pajdelantaleden, fråm Ritsem i nordväst till Kvikkjokk i sydöst. Med jämna mellanrum ligger bemannade stugor hela vägen. “Gasollededen”, säger många eftersom både kök och värme drivs av just denna flyktiga vätska.
Men Padjelanta är inte så vilt som man först kan tro. Här bor fler än stugvärdar. För samerna är Padjelanta en del av deras arbetsvardag, det är deras kulturmark. Att vandra genom Padjelanta är också ett tillfälle att komma nära den samiska kulturen. Sedan 1996 ingår Padjelanta i världsarvet Laponia, tillsammans med bland andra Sarek och Muddus. Endast på tre andra platser i världen finns världsarv som representerar en urbefolknings landskap. I samband med Laponias bildande tog samerna över skötseln av leden, något som nu har utökats till alla leder och broar i hela Laponia.
Stáloluokta – Padjelantas nav
Alla vägar bär till Stáloluokta, kan det kännas som, åtminstone i Padjelanta. Padjelantas landskap domineras av de stora sjöarna Vásstenjávrre och Virihávrre och vid den senares strand inne i en skyddad vik (“luokta”) ligger detta stor-viste, namngivet efter den samiska myten om de människoätande jättarna (Stállo) som en gång sägs ha konkurrerat om vildrenen.
Kommer man vandrande till Stáloluokta har man normal flera dagars tur bakom sig. Till både Ritsem och Kvikkjokk är det cirka 7 mil. Från gruvbyn Sulitelma i Norge är det runt 4 mil. Från vilket håll man än närmar sig Stáloluokta så är det som att kliva ner i en liten oas, där den ligger gömd i ganska ymnig björkskog, något som annars är ovanligt i detta landskap. Lägger man där till den rika förekomsten på kallkällor och närheten till renarnas kalvningsmarker är det lätt att förstå varför Tuorpon-samerna gjorde detta till sitt viktigaste sommarviste i början av 1900-talet.
Men Stáloluokta har en längre tradition än så. Vid dess stränder satt samer och pratade med varandra sommartid redan ett par tusen år före kristus. Här finns lämningar efter boplatser från yngre stenåldern och stallotomter från 1100-talet. Hit kom Linné traskande på sin Lapplandsresa under 1700-talet och fick skjuts med båt över Virihávrre till Norge. Och så har det fortsatt. Botanikern och författaren Sten Selander utsåg på 40-talet viken till Sveriges vackraste plats. Padjelanta är en sorts botanikernas schlaraffenland och alla tycks de samlas i Stáloluokta.
Det är i dag svårt att begripa hur man fick hit båtar på Linnés tid. Numera flygs allting in med helikopter. De rökiga, men säkert också mysiga, kåtorna är sedan länge utbytta mot regelrätta sommarstugor.
Om man börjat känna sig ensam längs leden är det skönt att komma till folklivet i Stáloluokta. Vill man tälta ligger en stor tältplats vackert belägen längs med stranden av Virihávrre söder om byn förbi hängbronbron över Luopal. Den har goda faciliteter, men ännu bättre är det i den stora turiststugan som ligger på en kulle strax ovanför hängbron.
Redan 1942 byggde STF en turistkåta i Stáloluokta som sedan byggdes ut till ett mellanting av fjällstuga och fjällstation. När naturreservatet skapades 1962 skänkte man stugan till länstyrelsen och i dag drivs den av en samefamilj. I det praktiskt inredda köket och den stora matsalen med utsikt över sjövidderna tycks ofta alla besökare i Sáloluokta samlas. Här samsas tyska tältvandrare med influgna damer i klack, barnfamiljer med ärrade botaniker, spänstiga norrmän med samer på väg ut på kalvmärkning.
Det blir ju inte sämre i köket av att Stáloluokta är den enda platsen i Padjelanta man kan proviantera. Följer man stigen förbi fjällstugorna hittar man en liten kiosk fylld med rejält prissatta konserver och torrvaror. Hos Karin Parfa, som också sköter helikopterbokningen, kan man ofta köpa nybakade glödkakor och med lite tur rökt röding. Med tanke på att rödingarna i Virihávrre stammar i rakt nedstigande led från dess förfäder från istiden torde 1800-talsbotanikern Göran Wahlenbergs omdöme om fisken ännu gälla: “paradisisk föda”.
Renskilje i midnattssolen
När vi anländer till Stáloluokta strax efter middagstid en kväll i början av juli märker vi snabbt att det är något annorlunda i görningen. Alla sängar är upptagna i storstugan och vi blir hänvisade till extrastugan på baksidan. Många av gästerna verkar vara samer.
Det dröjer inte länge innan vi får veta att i natt är det kalvmärkning bara en halvmil från stugan. En kort stund tvekar vi. Vi måste upp i morgon bitti och vandra vidare för att hålla vårt schema. Men en kalvmärkning får man ju inte missa, trots lite sömnbrist, säger vi. Vi ångrar oss inte.
Renarna följer sina instinkter, som säger åt dem att vandra ner i skogarna under vintern för att hitta mat. När våren kommer börjar vandringen upp mot sommarlandet i Padjelanta, till de frodiga fjällängarna. Under tiden föds vårens kalvar. Det är således renen som bestämmer och inte renskötaren.
Idag bedrivs rennäringen i så kallad extensiv form. Det innebär att en samebys renar lever tillsammans. Varje ren har sin ägares bomärke utskuret i örat. Den renägande samens förmögenhet vandrar således fritt på fjället tillsammans med andra renar och föder kalvar utan snitt i öronen. Vems är då den nyfödda kalven? Kalvmärkningen går ut på att ta reda på det.
Vi ger oss av strax efter nio på kvällen. Med oss har vi strikta instruktioner. När helikoptern kommer med renarna springande framför sig måste ni gömma er. Just i kväll är det rätt vind och eftersom varje timmes hyra av helikopter kostar ett par slaktrenar är det viktigt att ingen turist plösligt reser sig ur en buske och skrämmer bort alla renarna.
När vi kommer fram till rengärdet har helikoptern redan samlat in renarna. Runt rengärdet står tältkåtor uppslagna och små eldar pyr här och där. Trots att det råder enormt strikta regler i naturreservatet får renägarna använda motorcyklar i rennäringen. När vi senare ser spår längs stranden vid en fjällsjö av dessa teränggående fordon kan vi lite låta bli att tänka tanken: “busar”.
Renarna springer runt varv efter varv moturs. Det enda ljudet som hörs är det karaktäristiska knäppande ljudet från en sena på renarnas ben. Kalvarna springer bredvid vajan (mamma) och på så sätt kan man avgöra vilken kalv man ska fånga och sätta just sitt märke på. Numera används inte lasso utan en lång stång med en ögla i ena änden, vilket är skonsammare för kalven. Men det ser ändå ganska brutalt ut när kalven fastnar med ett ben i öglan och rycks omkull. Med några snabba snitt med kniven är kalven märkt och springer snabbt iväg för att hitta mamma igen. Ägandeförhållande är fastställda.
På väg hem från gärdet vid sjön Gieddávrre ser vi solen gå upp över Virihávrre och Stáloluokta. Kanske är klockan två när vi kommer hem. Lång senare hör vi några unga samer komma hem till stugan för att sova ut. När vi ger oss av ligger de fortfarande och drömmer om nattens äventyr.
En klassiker: förr i kåta nu i tält eller stuga
Bussen går inte långt efter att vi stigit av natttåget i Murjek, där myggen aldrig tycks vila. I Jokkmokk stannar vi en stund. Vi hinner skynda bort till bensinmacken för en sista latte. Mil läggs till mil för att nå den lilla orten Kvikkjokk.
En handfull invånare bor här, där jakten präglat tillvaron i generationer. Och turismen. För det här är klassisk vandringsmark. Redan Linné passerade Kvikkjokk på sin lapplandsresa. Här har mängder av fjällvandrare sökt sig in mot Sulitelma och Padjelanta. Också Kungsleden passerar förbi. Länge var det förenat med stor strapats att ta sig hit. Ångbåt och vandring i stället för en bekväm bussresa. Ännu på 1950-talet var detta väglöst land.
Nere vi den forsrika bäcken, som ordet Kvikkjokk betyder på samiska, kör Björn oss i båt den första sträckan. Kommer man med morgonbussen hinner man precis äta lunch på vandrarhemmet en bit upp i backen innan båten går enligt tidtabell.
Padjelantaleden börjar som en transportsträcka genom barrskog. Sakteliga växer bergen fram. Första anhalten är STF:s fjällstuga i Nunjes, vars tak man kan se blänka i fjärran på ett par kilometers håll. Redan här börjar den ymniga frodigheten som präglar hela vägen genom Tarradalen. De höga bergssidorna lagrar södersolens värme och skapar som ett växthus i dalen. Tolta och stormhatt växer sig manshög. På sina ställen är fjällbjörkskogen nästan djungellik.
På 1800-talet slog sig nybyggarna Holmbom ned under Njunjesvárres branta näbb just för den rika gräsväxten på de gamla lappvallarna (och den goda tillgången till vilt). Ättlingar till familjen lever där än. I deras hus bodde vandrare förr i en kammare inredd av STF. Därifrån tog man sig ofta vidare hela vägen till den tämligen omtalade kåtan i Tarraluoppal. ”Det blev midnatt innan vi nådde den rätt så tråkigt belägna kåtan”, berättar fyra kvinnor på 40-talet. “Förutsägelsen om kåtan besannades tyvärr. Dåligt risad som den var och utan fällar och filtar, men så länge elden brann var det ju drägligt.”
För oss moderna dödliga vandrare finns fler aptitliga stopp på vägen. Strax efter Njunjes klättrar stigen upp över en brant. Belöningen är stor när man kommer upp: Hela Tarradalen ligger inför ens fötter som en tydlig nedskuren dal som de tusenmeter höga sidorna omfamnar och man får lust att citera Linné när han första gången klev över trädgränsen: “När jag kom på sidan av det, tycktes jag föras uti i en ny värld…Jag var nu på fjällen”.
Men strax lutar det nedåt igen. I dryga tre mil går stigen sedan omväxlande genom skog och äng och på några ställen genom bitvis besvärlig blockstensterräng.Till vänster kan du ofta skymta blänket från Tarraätno och ibland passerar man alldeles intill. Inbäddad i en fjälläng ligger Tarrekaise-stugan och ytterligare 13 kilometer framåt står stugan i Såmmarlappa stolt vid älven. I bägge stugorna kan man proviantera och sova gott. Runt dem finns fina tältplatser.
För ett sekel sedan var detta björnmark och det berättas att nybyggarna i Njunjes fällde björn här regelbundet med björnspjut under 1800-talet. Ett år vi vandrar här har björnen jagat ner renar vid den så kallade offerklippan. Där ligger de hela sommaren och ruttnar och förorenar en av bäckarna. Några andra spår av björn har vi aldrig sett här, vi får nöja oss med dalripor som vilt springer på leden. I Såmmarlappa berättar stugvärden om det tyska paret som nästan svimmade när de till frukosten genom stugfönstret fick se en älg äta vid strandbrynet.
På en grushed passerar man gränsen till Padjelanta. Inte så långt senare tar björkskogen slut. Snart syns anhopning av Tarraluopals små bruna stugor i fjärran, de första längs denna väg som drivs av padjelantas ekonomiska förening. Inte långt innan stugorna passerar man ett av Padjelantaledens få vad.
Blicken höjs redan mot de böljande kullarna som strax bakom stugorna ganska raskt stiger upp mot 900 meter höjd. Där uppe finns nästan som en port man passerar när man kliver in i månlandskapet. Ännu i juli ligger isen ofta på sjöarna här upp. Vid fint väder ska utsikten in mot Sarek vara bedårande, men det har vi aldrig bevärdigats med.
Stugorna i Tuottar ligger på en platå i detta karga sten- och sjölandskap. Tvyärr har vi inga fiskeredskap med oss. Annars hade vi provat lyckan i sjön bakom stugorna, där det enligt tips ska finnas gott om röding. Här uppe råder verkligen en stark känsla av otillgänglighet. I krokarna ligger också Sveriges otillgänglighetspunkt. Det är den punkt i Sverige där det i alla riktningar är som längst till närmaste väg.
Men till folklivet i Sáloluokta är det nu knappa 2 lättgångna mil. Den sista milen är som att gå in i horisonten. De norska fjällen ropar: kom, kom.
Till Sårjosjaure och tillbaka – Sveriges vackraste plats
Den sista biten går vi över ett stort snöfällt. Vi är på dagsutflykt från Staddajåkkåstugorna, dit vi anlände bara någon dag efter att de öppnade för säsongen. Snön håller fortfarande på att smälta bort, och överallt är det blommor. Först möter vi smörbollar och fjällsippor. Med stigande höjd kommer lapp- och mossljungen. Mattor av lappspira breder ut sig och i det blöta underlaget trivs rosenrot. Det är en fin kontrast att i ena stunden kliva upp för en närmast tropisk, blöt och grön backe för att i andra ögonblicket gå över en karg och stenig vindblotta. Vi är på väg mot Sårjosjaure.
Vi har aldrig varit där förut, så vi är ännu oskuldsfulla när vi vänder oss och blickar bak över vår väg, ser kanjonen som skär ner i Sårjåsjåhkås och stora delar av Padjelantas böljande landskap. Vi njuter av skönheten.
Så går vi den sista biten över en vandringsvänlig platå. In mot Norge är horisonten full av snöspräckliga fjällsidor. Sedan möter vi en nästan overklig syn, mer som ett konstverk än natur. Mellan fjällsidor mjuka som bakelser breder den stålblå sjön Sårjåsjaure ut sig. Först enkelt inramad av Stáddátjåhkå söderut, sedan sticker den lilla, mäktigt formade Hammaren upp. Sorjostjåhkås 1 700-meterstopp reser sig nästan helt snötäckt över dalen. Långt i fjärran kan du ana hur sjön fortsätter mellan mjukt böljande fjällsidor. Dess norra strand kantas av Sierggatjåhkkå på vilken Sveriges andra största glaciär Ålmåjjiegna breder ut sig.
Mitt i denna ensliga alpina miljö, vid den närmste strandkanten, ligger en liten röd stuga med vita knutar. Vi har kommit fram till Sårjåsjaurestugan, eller Konsul Perssons stuga som den också heter. Sårjåsjaurestugan är en av de äldsta bevarade fjällstugorna. Den uppfördes 1922 till minne av Nils Persson med hjälp av dennes dotter. Nils Persson var en driftig politiker och entreprenör som i slutet av 1800-talet bland annat startade gruvverksamhet för utvinning av kopparhaltig svavelkis i Sulitelma. Under en tid var han till och med konsul i Tyskland.
Stugan har alltid varit i STF:s ägo. FN:s generalsekreterare Dag Hammarskölds älskade denna stuga, som han använde som utgångspukt för sina utforskningar av norra Sulitelma, som han menade ”har lika minnesvärda upplevelser att ge både alpinisten och den långtursintresserade fjällentusiasten som Kebnekajse eller Sarek.” Under många år led stugan av bristfälligt underhåll, men nu är den i fint skick igen efter att en grupp frivilliga engagerat sig i stugans framtid.
Stugan ligger bedårande vackert. Toalett och vedbod – men ingen ved – med en liten båt hängande på väggen hör också till. Själva stugan har två rum, med två våningssängar i varje rum, gasspis och vedkamin. Totalt ska man kunna sova 8 personer här, men sängarna är korta och har inte alltid madrasser till alla.
Bakom stugknuten kastar sig sjön ut i Sårjåsjåhkå i två vattenfall med runt 10 meters sammanlagd fallhöjd. Vi ligger på mage och tittar ner i sprickorna vid det strömmande vattnet. Men nej, den sällsynta gulldraban finner vi inte. Men bakom stugan växer lapsk alpros och längs strandkanten höghöjdsväxten isranunkel.
Från Sårjosjaure fortsätter nordkalottleden in i Norge mot gruvbyn Sulitelma. Det får bli en annan gång. Vi vänder åter mot de sköna stugorna i Staddajåkkå där vi ännu en natt ska få somna till det rogivande bruset från Stáddájåhkås strax runt stugknuten.
Morgonen därpå ger vi oss i väg tillbaka mot Stáloluokta. Våra blickar söker sig uppför blomberget Jiegnáffos bergssidor. Här hittade den kände poeten och forskaren Sten Selander rariteten raggfingerört på 40-talet. Än i dag flockas botaniker här drömmandes om denna blomma. Från där vi går ser vi inte toppen, från vilken du ska kunna se både Atlanten och Kebnekaise vid vackert väder. ”Det var en syn som fick hjärtat att stanna”, skriver fjällfotografen Tore Abrahamsson om denna upplevelse. Han fortsätter: ”Femton mil bort över blåmansisens skimrande kalott, låg havet som en gyllene strimma.”
Också det spar vi till en annan tur. Hit finns många skäl att återvända.
Höga vägen ut
Vi hukar i vinddraget när vi springer fram mot helikoptern. Strax sitter vi fastspända i den trånga farkosten, som snabbt lyfter och tar oss in mot centala Padjedlanta. Áhkká sveper förbi på vänster sida och inte många minuter senare har vi redan passerat rödingsjön Kutjaure och vi kan ana broarna vid Sáluhávrre. Om några dagar ska vi passera där igen. Fast denna gång till fots. Kanske tar det oss 20 minuter in till folklivet i Stáloluokta. Det kommer ta oss fyra dagar att vandra ut igen.
På morgonen vänder vi nästan mot Ritsem igen. Turen vi nu påbörjar är närmast idealisk för den som vill uppleva Padjelantas många olika sidor, men inte har så gott om tid. Vi börjar i makligt tempo genom byn, längs med stranden. I dag har vi inte bråttom. Vårt nästa mål är stugorna i samevistet Árasloukta, och dit är det bara 12 förhållandevis lättgångna kilometer.
Vi nästan vadar genom stånd av Kung Karls spira och tar oss ganska snabbt upp genom björkskogen och så ut på Lilla Dijders gräsklädda kulle. Utsikterna är hänförande: vänder vi oss om har vi den närmast ikoniska vyn med blomfjällen Jiegnáffo och Jållevárre ståtande ovanför Staloluoktas vik. Lanskapet präglas av en geometrisk skönhet där alla formationer strävar som i ett parallellogram mot den norska horisonten bortom den grågrönmellerade glänsande sjön Virihávrre.
I Árasloukta ligger turiststugorna en bit från samevistet längs med Árasjåhkås strandbrink. Längs med stigen bort mot vistet ligger en vacker kyrkkåta. Utanför är ett rött kupoltält uppslaget där den influgne prästen bor som håller kvällens gudstjänst. Det är en varm dag, så vi badar i jokken. Till middag stundar nybakade glödkakor och rökt fisk, som man ofta kan köpa av en av de två samefamiljerna som sköter om stugplatsen.
Även nästa dags etapp är föredömligt kort, men bjuder samtidigt på en av de högsta platserna längs Padjelantaleden, Pårkapasset på 900 meters höjd. En dag när vi passerar här i augusti ligger snön redan som florsocker på de låga topparna som omger passet. Men idag skiner solen när vi går över gräsängar, hed och myr rika på Padjelantas flora. I buskarna häckar ripa och i ljungen vaktar ljungpiparen.
När vi passerar den märkliga rauken mitt i Pårkapasset ska vi strax ner 300 meter igen. Vi är på väg till Låddejåhkå, som betyder fågelbäcken. Stugorna ligger inbäddade i en varm dal med ett för platsen ovanligt björkbestånd och ett långsträckt delta ut mot Vastenjávrre och fungerar närmast som en fågelkuvös. Här hittar man ripa, stenfalk, kungsörn, bergfink, strandpipare och mycket annat. Tyvärr är vi inte så fågelkunniga, men vi vet hur man ska njuta av det storslagna Sarekpanorama med dussintalet fjälltoppar som reser sig vid horisonten när vi vandrar ner mot stugorna.
Nu stundar två lite hårdare dagsetapper, båda på 18 kilometer. Vårt första mål är STF-stugan i Kutjaure. Vid Sáluhávrre viker vi av, ut på den moderna hängbron mot öarna mitt i strömmen där det är så populärt att fiska. Egentligen går Padjelantaleden rakt fram, till stugorna i Kisuris. Visserligen är den vägen längre, men den är lättvandrad och avslutar vackert längs Ákkas bergssidor.
Men vi vill känna på den lite mer alpina karaktären som väntar oss längs den sista etappen där leden går i en dalgång på 800 meters höjd mellan de 200 – 300 meter höga nedskurna fjällsidorna på Allak och Gassakatjåhkkå, längs med smala bergssjöar. Det visar sig vara en ganska tuff vandring som tar oss över flera blockstensfält. Kanske bidrar det att temperaturen dragit sig ner mot nollan och att det regnar mest hela dagen.
Men första övernattar vi i Kutjaure. På eftermiddagen tar vi en tur genom den myggtäta björkskogen ner till samevistet Västände. Har kan man också bo (med tillgång till en bastu), men vi är bara ute efter röding. Det visar sig vara den godaste fisk vi någonsin ätit. Varför köpte vi bara två? På kvällen promenerar vi till vattenfallet som ligger cirka en kilometer upp längs andra sidan av Allakjågåsj. Fallhöjden är riktigt majestätisk och luften runt fallet är ständigt mättat av vatten. I skyn kan man se fjällvråken slå sina varv och vid fötterna är det extraordinärt frodigt, vilket både det eviga stänket från vattenfallet och de sent smältande snölegorna bidrar till. Vattenälskare som rosenrot, smörboll och smalviva trivs här.
När vi dagen efter kommer ner till samevistet Vájsáluokta är vi ganska möra efter en hård sista etapp, men också fulla allt det där som Padjelanta har att erbjuda: vilt vacker natur och samisk kultur.
