Tidigare publicerad i Aftonbladet 20/2 1995 nu ompublicerat av nostalgi.
Det finns knappt någon måtta på visionerna som vävs runt Internet. Kärnan i dessa drömmar är obegränsad och omedelbar tillgång till all världens information – bara man har en dator. Visst, informationsteknologin är så mycket mer än Internet. Men Internet har blivit den magiska symbolen.
Jag är övertygad om att Internet och annan informationsteknologi har kommit för att stanna. Men hur ser den nya sköna världen ut om man rör sig bortom festtalen? Det finns skäl till tvivel på något närastående genombrott för ett lättillgängligt cyberspace.
Trots att både Internet och annan tillgång till elektroniskt lagrad information har funnits länge – drygt 25 år – är det fortfarande dyrt och tekniskt komplicerat att ge sig in i den världen. Fram tills för bara några år sedan var man i princip tvungen att vara dataexpert för att använda Internet, dessutom behövde man sitta på ett universitet för att över huvud taget ha någon anslutning. Någon gemensam standard har inte heller vuxit fram.
För de som har förmånen att arbeta på företag, organisationer och universitet som satsar på informationsteknologi är nu mer hindren överkomliga. Men för den privata användaren är Internet en tung affär. Redan att hänga med teknikutvecklingen vad gäller datorer kräver en tämligen rymlig plånbok, om inte företaget backar upp en. Sedan tillkommer Internetkopplingen och konsten att lära datorn tala samma språk som Internet. Det är som att släppa ner en engelsman i Beijing, som någon uttryckt det.
Dessutom finns inget enkelt standardprogram som gör hela Internet tillgängligt. Grundproblemet är att nätet innehåller så mycket olika saker. För att skriva brev krävs således en programvara, för att delta i konferenser en annan, för att ladda hem filer ytterligare en, för att läsa dokument ännu en annan…
Sedan något år tillbaka finns en ny typ av programvara som klarar av att genomföra flera av dessa operationer. Och även om de är imponerande är de långtifrån fullgångna. För det mesta går det snabbare och bättre att använda de specialiserade programmen. Så man tvingas ändå ha hårddisken fylld av en hel uppsättning program – var och en med sina svagheter och förtjänster.
När man väl ger sig ut på nätet stöter man på en aldrig sinande mängd problem: “transfer interrupted”, “no data”, “server not found”, “access not allowed”, “TCP problem”. Eller så kopplas bara linjen plötsligt ned . Eller så får programmet för sig att det är dags för systemfel.
Det är också en värld fylld av stress. Visst är det fantastiskt när man med ett enda klick kan ta sig från Stockholm till Australien. Men det tar ändå tid och när man sitter framför skärmen och väntar på att kilobyten ska överföras känns det ungefär som att vänta på en försenad buss en slaskblöt vinterdag. Ska man sedan ta hem någonting större än en musfjärt – exempelvis konferensinlägg, eller en uppdaterad programversion – då är det hästskjuts till Beijing som gäller. Känslomässigt.
Härom dagen behövde jag läsa den nya finansplanen. Under den tid jag använde för att hitta till regeringens databas och få hem en läsbar version kunde jag promenerat ner till city och köpt den tryckta upplagan. Bra för konditionen och så hade jag sluppit den tumstjocka högen av sladdriga A-4 papper.
År 2003 är alla människor på jorden uppkopplade till Internet enligt Internet Index (dec. 1994). Tyvärr har jag ingen aning om hur tillförlitlig uppgiften är. Det har man sällan på Internet.
Ute på det världsomspännande datornätverket är man mer eller mindre bortkopplad från den basa kulturella och sociala kompetens som ett samhälles medborgare helt enkelt måste besitta för att över huvud taget kunna orientera sig i tillvaron; att åtminstone preliminärt och intuitivt kunna skilja mellan lögn och sanning, relevans och skräp.
Ändå är vi långt ifrån år 2003, med miljarder människor ihopkopplade med varandra via datorer. I dag tror man att cirka 50 miljoner människor på något sätt är kopplade till Internet. Men endast fyra procent av världens persondatorer är uppkopplade mot Internet på ett sådant sätt att de är fullvärdiga medlemmar. Det rör sig om i runda tal 4,5 miljoner persondatorer (Internet Index, sept, nov. 1994).
Redan i dag är det dock omöjligt att få något övergripande grepp vilken information som finns att nå på Internet, hur man når den och om man verkligen fått tag på det viktigaste som fanns.
Ta USENET exempelvis. Det är en form av elektroniska insändarsidor som innehåller allt från avancerade fora om programmering av datorer över politik, journalistik, samhällets framtid, litteratur, filmer, klättring till nakna kvinnor. Dilemmat är att det finns åtminstone 6800 USENET-konferenser.
Varje dag tillkommer 172 Megabyte information, i runda tal 172 miljoner tecken, eller 95 000 sidor, på USENET. Det motsvarar drygt 1000 helt nya upplagor av Aftonbladet, eller knappt 400 böcker. En snabb läsare – 50 sidor i timmen – skulle behöva ägna 80 dygn för att läsa en dags ny information. (Internet Index sept. 1994).
Själv “prenumerera” jag på 15 konferenser. Torsdagen 26 januari innehåller dessa konferenser 3540 inlägg. I några av inläggen finns kanske ohyggligt intressant information. Men när ska jag få tid att läsa dem? Tidsödande är också varje försök att hitta fram på nätet.
När jag för en tid sedan sökte efter politik på Internet fylldes skärmen av små mappar med olika variationer på ordet politik, men också meddelandet: Ytterligare 3725 träffar.
Andra gånger kan man leta sig förtvivlad utan minsta spår. I tre dygn sökte jag efter fackföreningar, arbete och klassfrågor. Cyberrymden ekade tom, tills jag på tredje dagen – av en slump – hittade en länk till något som kallas Labornet.
Där börjar å andra sidan detta eviga klickande som verkar vara Internets essens. Det är en ofullgången värld – fylld av osäkerhet. Det är så lätta att förvirra bort sig, som en oändlig mängd kinesiska askar, där man aldrig riktigt vet var man kommer hamna, vad som finns längst in – om det nu över huvud taget finns något – och – vad värre är – hur man någonsin ska hitta dit igen.
Hur ska det då bli med 10 miljarder människor på nätet? Globalt vardagsrum eller dårhus? Demokrati, fri information, överblick och kunskap? Nej, anarki, informationsbrus, oöverskådlighet och magabytevis av struntprat, med guldkorn utspridda här och var.
Ska man då strunta i Internet? Nej. Internet finns där vare sig man vill eller inte. Och det kommer att användas, för att kontrollera information och sälja kommersiella produkter. Eventuellt kan till och med en ökad kommersialisering av nätet vara en fördel ur vissa perspektiv. Dels kan det – eventuellt – öka trycket mot mer lättanvända produkter, dels kanske det driver fram kommersiella “guider”, där informationen och kunskapen redan är sorterad – precis som man köper en dagstidning i stället för att var och en agerar journalist själv.
Annat kommer inte de kommersiella krafterna skapa, så som billig och teknisk likvärdig tillgång överallt och för alla, minskad rädsla för teknik, kunskaper i språk. Det är inte heller säkert att drömmarna om den nya “platta” världen ligger i Internets framtida utveckling, inte i övrig informationsteknologis framtid heller. Nya hierarkier uppstår, gamla klyftor lever kvar.
När exempelvis vita huset datoriserades innebar det att makten centraliserades från departementen och ministrarna till presidenten och hans medhjälpare. Och medan departement och förvaltning hade tillgång till den folkvalda kongressens datorer, byggdes murar åt andra hållet och mellan de olika utförande grenarna. (David Ronfeldt, Cyberocracy is coming – gopher.well.sf.us) Transnationaliseringen av företag bygger för övrigt också på ökad central kontroll via informationsteknologier.
För tillfället är det genomgående arbetsgivarnas makt som ökar. Vissa statusgrupper får ökad kontroll och flexibilitet. Men exempelvis fackföreningsrörelserna utgör en svagt blickande stjärna i de bortre galaxerna av cyberrymden. Möjligheten till kollektiv makt eroderar.
Det behöver den inte nödvändigtvis göra. Här ligger en stor utmaning för främst arbetarrörelsen. Datorer i skolan i all ära. Med det är minst lika viktigt vad som finns där ute, vilka “guider” man kan förlitar sig på. Det vore något för våra bortdomnade folkrörelser.
Politisera Cyberspace!
