Vår koldioxidbugdet är snart slut. Vi hade val i år (2018). Nästa val äger rum 2022. Valet efter det är 2026. Då är vår budget slut om vi inte drastiskt minskar våra koldioxidutsläpp. Det är det den dåliga nyheten. Den bra är att det finns massor vi kan göra. Det kräver dock att vi i 25 år i rad minskar våra avtryck med 0.5 ton koldioxid per år per svensk. Det är möjligt, men bråttom.
Jag trodde aldrig jag skulle yttra något dylikt, men jag tror Johan Rockström och de andra som tillsammans med honom i DN för att par veckor sedan sa: läget är så allvarligt vad gäller klimatet att det kräver nationell samling, eller som Rafael Jensen skrev samtidigt: välfärdsstaten måste transformeras till klimatstaten. Det finns helt enkelt inte en chans att vi kommer klara detta om vi bara litar på individers val (moral och preferenser) och fria marknadens spel (vinst och konkurrens).
I boken The Great Leveler skildrar Walter Scheidel pessimistiskt hur jämlikhet aldrig åstadkommits genom gradvisa fredliga reformer. Det har alltid krävts krig och katastrofer för att grundligt förändra samhället i en riktning som inte bara är lönsam för en liten elit. Detsamma gäller klimatet. Vi kommer aldrig lösa klimatfrågan om inte alla är med, om inte, alla bär bördorna som denna massiva omställning kommer kräva, men också vinsterna det kommer ge.
Vi är i krig, eller borde vara. Mot koldioxidutsläppen. Nu krävs mobilisering av alla och allt. Hur lång tid har vi på oss? Vad kan vi göra? Vi är långt förbi läget där gradvisa små förändringar är tillräckliga.
I stället måste vi tillämpa en maximalistiskt strategy där vi provar så många saker som möjligt parallellt. Det duger inte att sponsra elcyklar i stället för, säg, aggressiva omställningsbidrag för att stödja transporter på landsbygden. Vi måste göra allt. Samtidigt. Vi kan inte politiskt gräla om detaljerna. Vi måste säga ja till allt. Förmodligen är det bara möjligt genom bred klimatpolitisk samling, från Vänsterpartiet till Centerpartiet, hur osannolikt det ändå låter.
Vi har 100 ton CO2 kvar per person
Alarmism? Johan Rockström och de andra forskarna i DN ger de oss en global koldioxidbudget på 800 gigaton (miljarder ton). I andra sammanhang har 1000 gigaton angivits. Det är vad vi totalt har kvar att släppa ut. Om ens det. Men låt oss vara lite optimistiska.
Just nu släpps runt 40 gigaton ut årligen i världen. Om inget görs för att bryta tillväxten (25 procent av de totala utsläppen har ägt rum efter 1990) har jag sett beräkningar på att 70 gigaton kommer släppas ut per år 2030. Då är snart budgeten slut.
Siffrorna är så stora och abstrakta att de är svåra att greppa.
Låt oss därför titta på Sverige. Det har gjorts avancerade beräkningar och simuleringar över rimliga koldioxidbudgetar per land (som på olika sätt räknar fram rimliga och hyggligt rättvisa budgetar). 2035 bör vi inte släppa ut mer än 2.5 ton per person och sedan måste detta ner till noll över tid. För Sveriges del gäller ungefär följande: vi har 1.4 gigaton koldioxid att släppa ut, total. Det är vår budget. Sedan är det slut.
Det motsvarar drygt 100 ton per person.
100 ton per person! Hur länge räcker det om vi ingenting gör? Inte länge. Och hur ska vi kunna ta oss ner till 2.5 ton per person inom loppet av dryga 15 år? Är det möjligt? Var är vi nu?
Att räkna på koldioxidutsläpp är inte lätt. Det finns flera olika metoder med olika osäkerheter. Den ”officiella” metoden är att ett land redovisar utsläpp på eget territorium. Om man lägger till så kallad bunkerolja som används för utrikestrafik och summerar upp hela världen får man de totala utsläppen. I Sverige släppte vi ut runt 7 ton per person och år 2016. Av det konsumerades runt 4 ton i Sverige. Resten exporterades i form av material eller tjänster. 7 ton per person och år, det ger oss 15 år. 2033 är din personliga budget slut.
Men hur skulle det gå till att bara över en dag gå från 7 ton till 0. Det går förstås inte.
Men det är värre än så. En mycket stor del av det vi konsumerar importerar vi. Räknar vi på en svensks totala avtryck är det betydligt högre. Vi importerar mat som motsvarar över 1.5 ton per person. Vi flyger utrikes för ytterligare 1 ton. Och inte minst, vår offentliga sektors import motsvarar 3 ton per person.
Räknat på detta mer rimliga sätt släpper varje individ ut 12 ton per år. Vår budget räcker alltså 8 år. ÅTTA ÅR OCH SEDAN INGA UTSLÄPP MER.
Jag säger det en gång till. Vi hade val i år. Nästa val äger rum 2022. Valet efter det 2026. Ungefär på valdagen om två val: INGA MERA UTSLÄPP.
(För att betala för all denna import exporterar vi en hel massa, i runda slängar motsvarande 11 ton per person, men eftersom det konsumeras av någon annan kan vi inte räkna in det, men det är bra att veta. Ekonomisk aktivitet av svenskar genererar mer än 20 ton per person. 5 års budget alltså, eller strax efter nästa val).
För mig är det mer än uppenbart att vi inte kan åtgärda detta genom moralism, beteendeförändringar och individuella val. Dessa behövs också, men i grunden krävs storskaliga strukturella förändringar och investeringar. De kommer bara hända genom breda parlamentariska uppgörelse. Som i krig.
Det finns lösningar på klimatkrisen
Och så det optimistiska. Så vitt jag kan begripa finns det faktiskt lösningar. De är inte så vansinnigt dyra, men det kräver mobilisering. I en rapport från konsultfirman McKinsey & CO räknar de på alla kända metoder för att minska koldioxid som kostar under 600 kr per ton och menar att om alla dessa genomförs kan världens koldioxidutsläpp halveras till 2030. Det kräver årliga investeringar globalt på mellan 2 och 3 biljoner (tusen miljarder). Dessa investeringar sker just nu inte i den utsträckning som behövs.
Projektet Drawdown (finns också som bok) menar att det idag finns känd teknologi för att minska koldioxidutsläppet med lika mycket som den totala budgeten, alltså runt 1000 gigaton. De menar att det skulle kosta (netto) 250 biljoner kronor global, eller runt 4000 kronor om året per person de närmaste 30 åren, eller i genomsnitt 250 kr per ton. Det är billigt för en svensk, monstruöst mycket för många i utvecklingsländer. Vi kommer behöva göra detta både på hemmaplan, och stödja andra länder.
Projekt Drawdown ger en indikation vad vi kan fokusera på. Av 100 listade metoder står de 20 mest givande för 75 % av den totala minskningen:
- Omställning av energisystem (solpaneler, vindkraftverk) samt jord- och skogsbruk dominerar.
- Energi måste komma från rena källor och jord- och skogsbruket måste i grunden stöpas om.
- Djurindustrier måste läggas ner och vi kan inte längre plöja och odla årliga grödor med konstgödsel.
- Skog måste skötas för höga koldioxidupptag och låga utsläpp vid skörd.
Den mest dramatiska konsekvensen på individuell nivå kommer nog bli drastisk minskad köttkonsumtion.
Om vi fördelar effekterna av drawdown på ett rimligt sätt är det tveksamt om vi faktiskt kan behålla våra nuvarande beteenden. Utslaget per person ger Drawdown en minskning per person och år på runt 4 ton koldioxid. Men som svensk måste vi ju minska vårt avtryck med nästan det tredubbla. Gör vi det genom att bekosta mer av omställningen, säg 12 000 kr per år per person i Sverige, eller måste vi helt enkelt vänja oss vid en lägre konsumtionsnivå? Ingen vet svaret. Någonstans mitt emellan troligen.
Minns det viktiga är: det finns lösningar. Men drastiska åtgärder måste starta nu.
Vad kan vi göra, ungefär?
| Miljoner ton | Per capita | Inrikes Per capita | Utrikes per capita | Drawdown | Diff |
| Offentlig konsumtion och investeringar | 4.31 | 1.09 | 3.21 | 2.01 | 2.30 |
| Hushållens konsumtion – Övrigt | 0.85 | 0.22 | 0.64 | 0.85 | |
| Hushållens konsumtion – Kläder, Skor | 0.27 | 0.03 | 0.25 | 0.27 | |
| Hushållens konsumtion – Transport | 2.29 | 1.27 | 1.02 | 0.19 | 2.10 |
| Hushållens konsumtion – Boende | 1.56 | 0.75 | 0.81 | 0.23 | 1.33 |
| Hushållens konsumtion – Livsmedel | 2.39 | 0.70 | 1.68 | 1.96 | 0.43 |
| Summa | 11.67 | 4.05 | 7.61 | 4.39 | 7.28 |
Offentligt konsumtion och investeringar står för en betydande del, över 4 ton och mer än 3 ton importerar vi. Det här är en stor möjlighet. Vi måste omedelbart lägga om till en nollvision inom säg 5 år för offentlig upphandling. Det innebär med all sannolikhet att mycket av mat som serveras i offentlig sektor måste bli vegetarisk eller drastiskt minska import av kött.
Hushållens konsumtion av kläder och övrigt släpper ut run 1 ton, det mesta importerat. Tyvärr verkar det närmast omöjligt att inför koldioxidskatt på importerade varor eftersom de internationella handelsavtalen förbjuder det. Här måste troligtvis personliga konsumtionsmönster påverkar. Snabba steg som uppmuntrar en cirkulär ekonomi torde vara ett första steg. En rad färdiga förslag finns redan som ”bara” är att genomföra.
Transporter är förstås en stor post, med 2.3 ton om året, ungefär hälften från ett stadigt växande utrikes flygande.
Jag har personligen väldigt svårt att tro att vi kommer sluta flyga. Dessutom är de internationella regler som reglerar flyg både väldigt gamla (1944 bestämdes till exempel att det inte får finnas bränsleskatt på flyg) och mycket lite görs för att verkligen förändra detta (dock, visst arbete pågår som kommer ha en liten effekt i slutet av 2030 talet. Det finns beräkningar att flygflottan kommer vara 75 procent bränsleeffektivare, men först på 2040-talet. Kort sagt: ska vi ner till runt 2 ton på 2030-talet krävs kort sagt: stopp för tillväxt av utrikesflyg och att i stort sett alla andra sektorer har nollutsläpp.
Det kommer inte ske. Det är därför tveksamt om vi ens kan fortsätta flyga på nuvarande nivå. Jag tror ungefär på följande:
- Hela fordonsflottan måste elektrifieras inom loppet av 10 år (batterier och bränsleceller). Inget biobränsle kan användas.
- Vi måste ställa om flyget mot biobränsle. Inom överskådlig framtid kommer allt biobränsle behöva gå till flyget. Vi har kapacitet att ta ut 24 TWH energi ur våra skogar. Att fullständigt täcka flyget skulle, om jag räknat rätt, kräva ungefär det dubbla.
- Vi måste därför inte bara bryta trenden utan också flyga mindre. Krav på 50 procentig inblandning (går att göra idag, men bränslet finns inte, så stora investeringar krävs) skulle drastisk öka priset för att flyga (biobränsle för flyg är runt 5 gånger dyrare) och antagligen minska flygandet.
- För varje ton CO2 flyget släpper ut påverkar den lika mycket växthuseffekten genom höghöjdspåverkan. Det finns mycket lite att göra för att ändra detta. För varje ton bör vi därför investera i andra länder för att minska deras avtryck. Drawdown hjälper oss förstå vad vi bör fokusera på.
Det låter kanske konstigt, men med brutalt fokus och en fördelningspolitisk vilja borde transportsektorn kunna vara klimatneutral om 15 år. DET KOMMER INTE ÄGA RUM AV SIG SJÄLV.
Så var det maten. Nästan 2.5 ton, det mesta genom import. En stor del av import av kött. Och vi har i stort sett inga medel att reglera detta.
Sverige införde som en av de första länderna i världen koldioxidskatt redan på 1990-talet. Den har varit mycket framgångsrik. Inom de sektorer vi har skatt har betydande effektiviseringar ägt rum. Det är därför vi kan klappa oss på axeln vad gäller utsläpp i Sverige. Idag betalar vi ca 1000 kr per ton. När du tankar betalar du runt 1.12 kr per kg CO2.
Men flera sektorer är undantagna, som flyget. Flyger du inrikes kostar 1 kg CO2 kanske 5 öre. Flyger du utrikes är kostnaden noll. Samma sak gäller importerad mat. Klimatpåverkan från 1 kg nötkött är normal runt 20 kg CO2, men kan beroende på produktionssätt variera från neutralt till 700 kg CO2 per kilo. Ett kilo importerat Brasilianskt kött borde kanske således borde kosta 700 kr mer. Det finns idag varken teknik eller juridik som kan sätta ett rimligt pris på koldioxidavtrycket en viss köttbit bidragit med.
Det är mycket utmanande, särskilt som det finns metoder som kan få ned avtrycker under noll. Genom att omvandla vall (gräs) till glesa skogar där djuren betar fritt (så kallad Silvopasture) kan vi fortsätta äta kött (i rimliga mängder). Detta passar väl på många ställen i Sverige, men omställningens omfattning är av episka dimensioner.
Om vi till detta lägger att vi också måste börja överge jordbruk baserat på plog och att jorden läggs bar varje år framstår det monumentala i uppgiften. Kommer det ske av sig själv? Nej, vi behöver massivt subventionera svenskt jordbruk för att driva på denna omställning.
Hur vi legalt ska hantera inflödet av fulkött lämnar jag till juristerna. Ni kommer ha mycket att göra.
Jag vet inte så mycket om vad man kan göra vad gäller boende annat än att där finns mängder av ännu outnyttjade innovationer. Jag lämnar också industrin åt sidan här. Även där pågår intressant utveckling. Låt oss istället summera.
Projekt 0.5 – hur vi når 2.5 ton per person 2035
2035 får vi max släppa ut 2.5 ton per person. Det skulle kunna se ut så här:
- 0.5 ton offentliga sektorn
- 0.5 import av konsumtionsartiklar
- 0.5 transport
- 0.5 mat
- 0.5 boende
Låt oss kalla det projekt 0.5.
Det kräver krig. Mot fossilt koldioxid.. Jag tror det kräver nationell samling. Något land måste visa vägen.
Länkar
https://www.drawdown.org/solutions-summary-by-rank
https://www.dn.se/debatt/den-akuta-klimatkrisen-kraver-bred-politisk-samling/
https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kara-svenskar-vagra-bli-ett-forraat-land/
http://www.scb.se/contentassets/b3973c6465b446a690aec868d8b67473/be0401_2018i70_br_be51br1801.pdf
http://iopscience.iop.org/article/10.1088/1748-9326/10/7/075004
https://ourworldindata.org/how-much-will-it-cost-to-mitigate-climate-change
https://www.cbd.int/financial/doc/Pathwaystoalowcarboneconomy.pdf
http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/240574/240574.pdf
Johan Rockström: “Sveriges koldioxidskatt är en förebild”, SVD 29/12 2015.
Svensk koldioxidskatt 1991 – 2017
