©Peter Antman>P> Ekonomi, vad betyder det? Ordet kommer från den klassiska grekiskan och var då en sammansättning av orden hus (oikos) och lag (nomos). Länge avsåg ekonomi rätt och slätt hushållningslära. Alltså: hur hushålla med begränsade resurser.
I dag är detta begrepp och synsätt mer eller mindre helt ockuperat av den professionella kåren ekonomer. Inte sällan låter de med föraktfull min påskina att de minsann förstått något som vanligt folk inte fattat: nämligen att resurserna just är knappa.
Men ekonomerna sysslar inte bara med "lagen" - budgetbegränsningen. Kärnan i nationalekonomisk teori handlar om huset, om det effektivaste sättet att hushålla med de knappa resurserna. Den människobild som ligger bakom deras syn på hur detta i verkligheten går till är emellertid synnerligen torftig och abstrakt. Allt beteende som avviker från normen att människan gör en rationell bedömning av hur hon kan maximera sin egennytta betraktas som en individuell abnormitet.
Fast tänk om människor har olika förutsättningar att hushålla med sina resurser? Och att det inte beror på individuell dumhet, slöhet eller illvilja utan något annat?
Det där är en fråga som välfärdsforskningen i Sverige egentligen borde kunna svara på. Tyvärr kan den i mycket liten utsträckning göra det. Därför att den i princip enbart har ägnat sig åt frågan hur (de ändliga) resurserna fördelas bland befolkningen. Från slutet av 1960-talet har vi således mycket goda kunskaper om hur inkomsterna är fördelade i samhället, vilka grupper som kan parera tillfälliga svängningar i sin ekonomi, hur folk bor, om de kan åka på semster etc etc. Men själva hushållningen har man ägnat liten uppmärksamhet.
I Umeå har en ung doktorand i sociologi - Erik Bihagen - plockat fram siffror som är högintressanta ur detta perspektiv ("The Working-Poor"). Han har tittat på hur folk har det på jobbet, vilka krav de är utsatta för. Han kan dessutom relatera det till både deras inkomster och konsumtionsstandard. Det visar sig då att människor med taskiga arbetsvillkor - där de är usatta för hög stress och stark ovanifrånstyrning - också har dålig konsumtionsstandard. Däremot är sambanden svaga mellan taskigt arbete och dåliga inkomster.
Bihagen trollar visserligen i avancerade matematiska analyser bort sambandet mellan arbetsförhållanden och konsumtionsstandard genom att använda klass som förklaring i stället. Men därmed har han egentligen inte sagt någonting.
För vilken är mekanismen som gör att vissa människor uppenbart har svårare att hushålla med de ändliga ekonomiska resurserna? För att de är abnorma? Kan det inte bero på hur de har det på arbetet? På att de inte har någon kontroll över varken arbetstakt eller arbetsinnehåll. Bihagens siffor är isande kalla. 37 procent av de outbildade arbetarna har taskiga arbetsförhållanden, 37 procent har låg konsumtionsstandard. Motsvarande siffror är 29 samt 29 procent för yrkseutbildade arbetare och 12 respektive 17 procent för högre tjänstemän.
Hur människors välfärd ser ut beror således inte bara på vilken inkomst de lyckas få på marknaden eller hur välfärdsstatens bidrag fördelas - det beror också på hur människors arbete ser ut; hur det är organiserat. För det påverkar makten att omvandla pengar till välfärd. Förmågan att hushålla hänger samman med hur människors arbete organiseras. Det handlar till slut om det som LO i sin rättviserapport kallar rättvisans tredje dimension, friheten från förtryck och exploatering.
Det är dags att vidga ekonomernas snäva syn på ekonomi. Det vore ett befrielseprojekt i dubbel bemärkelse.
Peter Antman
| | |