©Peter Antman
Förra veckans krönika handlade om sambandet mellan taskiga arbetsvillkor och makten över sin egen ekonomi. Att låg kontroll över sin arbetssituation också tycks medföra sämre kontroll över den privata ekonomin.
Den mest synliga, och välkända, effekten av taskiga arbetsvillkor är försämrad hälsa. En icke försumbar andel av ohälsan i landet kan kopplas till arbetsorganisationer och maktrelationer på arbetsplatsen. I maktutredningen kunde man dessutom visa att förmågan att på olika sätt delta i politiken är kopplat till makt över det egna arbetet. Vanmaktens negativa och maktens positiva cirklar har båda sin grund i arbetslivet. Det blir givetvis än allvarligare om man kan befara att arbetsvillkoren också påverkar förmågan att hushålla med sina resurser.
Det märkliga är att att denna kunskap nästan aldrig legat till grund för välfärdspolitiken. Kanske finns här en missad chans att förbättra medborgarnas välfärd utan att pytsa ut mera pengar.
Forskningen om arbetslivet visar nämligen att arbetsvillkoren inom den offentliga sektorn - och då särskilt vården - i många avseenden är mer påfrestande än inom andra sektorer av arbetslivet. I en TCO-rapport konstaterades för ett par år sedan att de offentliganställda har sämre arbetsvillkor än de privatanställda. Deras arbeten är både mer fysiskt och psykiskt påfrestande.
Över hälften av kvinnorna i offentliga sektorn anger att de har kroppsligt krävande arbeten, det är också inom denna grupp som andelen kroppsligt betungande arbeten ökat mest. Även beträffande den psykosociala miljön - alltså kontroll över sitt eget arbete - har utvecklingen varit till den offentliga sektorns nackdel. Jämfört med den privata sektorn uppger nästan dubbelt så många inom offentlig sektor att de upplever negativ stress. Medan de stressfyllda jobben knappast alls ökat för männen har de mer än tredubblats för kvinnor med kvalificerade arbetaryrken, vilka domineras av undersköterskor.
Man kan tala om en välfärdspolitisk paradox. Den offentliga sektorn producerar inte bara välfärd - vilket den verkligen gör - den skapar genom sitt sätt att organisera välfärdsarbetet också ohälsa, politiskt fattigdom och dålig konsumtionsstandard.
Samtidigt är vi medborgare faktiskt arbetsgivare för i runda tal en tredjedel av de anställda i landet. Genom våra förtroendevalda är det i princip vi själva som är ytterst ansvariga för hur arbetet inom offentliga sektorn organiseras, där just dessa utsatta yrkesgrupper arbetar.
Vi står således inte maktlösa. Förmågan att organisera arbetet inom offentliga sektorn så att de anställda får större kontroll över sin arbetssituation begränsas inte av statliga budgetunderskott, kapitalmarknadens svängningar eller andra yttre krafter. Bara av vår vilja och vår fantasi.
Nu är det här inte riktigt sant. Det finns verkligen ett hinder, nämligen marknadiseringen av den offentliga verksamheten. Genom köp och sälj, entreprenader och andra marknadsliknande arrangemang avsäger vi oss denna makt. Det var faktiskt ett av motiven bakom marknadsreformerna. För som man skrev i den ESO-rapport som låg till grund för beställar-utförarkonceptet: "En poäng bakom särskiljandet av beställare och utförare är att beställningsbeslut skall frikopplas från produktionsaspekter." Beställarna, det är politikerna och till produktionsaspekterna hör naturligtvis arbetets utformning.
I stället borde vi ta Olof Palmes gamla maning på allvar: "Människornas frigörelse måste ske i arbetet - inte utanför." Varför då avsäga oss ett av de maktinstrument med vilket vi kan bidra till denna strävan?
Peter Antman
| | |