©Peter Antman
För några år sedan konstaterade man i en statlig utredning att "spridningen i kunskaper mellan elever i olika regioner och socialgrupper är mindre i Sverige än i något annat land." I en statlig utredning från förra hösten, Ursprung och utbildning, slår de två forskarna och utredarna Robert Eriksson och Jan O Jonsson fast att Sverige är ett av de få västländer som något lyckats bryta den sociala snedrekryteringen till högre utbildning.
Efter att ha vänt på varenda sten kommer man fram till att de troligaste förklaringarna är dels den sociala och ekonomiska utjämningen, dels grundskolans införande som innebar att alla integrerades i samma skolform och att de för livet så avgörande valen i skolan sköts uppåt i åldrarna.
Genom sin uppbyggnad och sina mål har skolan dessutom fört vidare och befäst den kulturella och politiska uppslutningen kring jämlikhet och social rättvisa i allmänhet. I en attitydundersökning utförd av skolverket sätter förälrarna, typiskt, lika stor vikt vid att skolan satsar på att lära eleverna som att den också tar väl hand om elever med svårigheter.
Grundskolan är också en av de få institutioner där alla samhällsklasser måste möta varandra och fungera tillsammans. Tanken har djupa rötter. Redan 1809 beklagade sig Gustav Abraham Silfverstolpe över att "de bemedlades och de obemedlades barn inte undervisades tillsammans" eftersom "den naturliga jämlikheten" därför inte kunde utvecklas. Mot slutet av 1800-talet inledde liberalen och folkskoleläraren Fridtjuv Berg sin kamp för en gemensam bottenskola där alla grupper och klasser skulle gå. Han stred också hårt mot olika former av statsbidrag till privata parallellskolor eftersom han menade att folkskolan då skulle utvecklas till en ren fattigskola.
Inte förrän mot slutet av 60-talet var hand tankar fullt genomförda. Ännu i mitten av 1920-talet kom endast 57 procent av pojkarna vi de statliga realskolorna från folkskolan medan resten kom från olika privatskolor. Först i slutet av 50-talet var den sexåriga bottenskolan för alla genomförd och först i slutet av 60-talet fick vi en fullt genomförd enhetsskola eller grundskola som den numer heter (dock fortfarande med val av särskilt och allmän kurs i några avgörande ämnen). Därmed hade Sverige vandrat vägen från urvalsskola till tillvalsskola. Två viktiga förklaringar till den utvecklingen är den höjda kvaliteten på undervisningen i folkskolan - "endast det bästa är gott nog åt folket" - och de indragna statsbidragen till privatskolorna.
Men nu går utvecklingen åt andra hållet: genom drastiska nedskärningar försämras de kommunala grundskolorna samtidigt som ett ytterst generöst bidrag från samhället till privata skolor lagstiftats. Det är symptomatiskt att man i det senaste förslaget till ny läroplan tagit bort den tidigare formuleringen om att skolklasserna bör ha en allsidig social sammansättning, samtidigt som man inför valfrihet i den kommunala grundskolan och möjligheten till dubbla teoretiska tillval på högstadiet. "Realskolan i kubik", som en rektor jag pratat med kallade det.
I en proposition om valfrihet i skolan våren 1993 skriver skolminister Beatrice Ask följdriktigt: "Grunden för placeringen skall i första hand vara familjernas och elevernas val, inte kommunens val. Det normala bör vara att elever och hem gör aktiva val." Som skäl till förändringen kastar Ask upp alla de marknadsliberala argumenten i luften: genom val och likvärdig konkurrens mellan kommunala skolor och mellan kommunala och privata skolor kommer "en stimulerande tävlan" uppstå mellan skolorna som leder till pedagogisk mångfald och generellt högre kvalitet, att föräldrars och elevers inflytande över skolans inre arbete blir större och att produktiviteten och kostnadseffektiviteten ökar.
Rena rama schlaraffenland, således. Men hur går det med jämlikheten?
Förvisso stadgar skollagen att elever med särskilda behov ska prioriteras först och att utbildningen ska vara likvärdig landet över. Beatrice Ask har också vid ett flertal tillfällen uttalat sig om att segregationen inte får öka, ja hon hävdar till och med att den har minskat som en följd av regeringens politik.
Är det troligt? Några fakta har hon inte lagt på bordet. Nej, redan från principiella utgångspunkter finns det skäl att tro att segregationen i själva verket ökar och går man ut i verkligheten framträder en mörk bild.
Vad är det då som hänt och händer med den svenska grundskolan?
Under hela perioden från början av 70-talet har funnits ambitionen att ansvaret för skolan skulle decentraliseras. Så mycket hände emellertid inte. Fram till slutet av 80-talet drevs grundskolan av kommunerna men styrdes av detaljreglerade statsbidrag och lärarna var statligt anställda. Den första tendensen till en delvis ny syn på skolan kunde anas i en allt generösare hållning till privatskolor under 80-talet. motiverat i första hand med att pedagogiska alternativ kan verka sti,ulerande på den offentliga skolan.
I slutet av 80-talet påbörjas en intensiv reformering av skolan. I en proposition hösten 1988 slår man fast att regelstyrningen av skolan ska ersättas av styrning genom mål. Tanken är inget unikt för just skolan utan ingår i den allmänna svängning i synen på hur politiken ska bedrivas. Politikerna ska enbart formulera de allmänna målen, medan de konkreta prioriteringarna och besluten ska skötas på lägre nivå. Själva tankefiguren går igen på alla nivåer och kan enkelt beskrivas i termer av beställare och utförare. Staten beställer skola av kommunerna. Vad skolan ska uppnå bestäms i skollag och läroplan. Kommunerna själva bestämmer sedan mer konkret hur man vill organiserad sin skola men delegerar också ansvar vidare till exempelvis en skolnämnd, en kommundelsnämnd eller en beställarnämnd, vilka sedan i sin tur ger en mer konkret beställning till de enskilda skolorna som i sin tur får stå för de konkreta prioriteringarna.
Lärarlönerna kommunaliserades och sommaren 1991 infördes det så kallade sektorsbidraget, vilket innebar att de öronmärkta pengarna till olika skolformer omvandlades till en "påse" för hela skolan. Samtidigt lades skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna ned och omvandlades till Skolverket, vilket helt i linje med den nya styrfilosofin skulle verka som en utvärderingsinstans. Målstyrning fungerar nämligen inte om man inte också har en möjlighet att i efterhand följa upp och utvärdera om verkligen alla utförare följer de centralt satta målen.
Helt i linje med den nyliberala våg som svepte genom den socialdemokratiska regeringens politik under denna tid beslöts också att valfriheten i skolan skulle stärkas.
För det första genom att man i skollagen skrev in att "vårdnadshavarnas önskemål om att deras barn skulle tas emot vid en viss skola inom kommunen skulle beaktas så långt det var möjligt utan att andra elevers berättigade krav på att få gå i en skola nära hemmet åsidosattes".
För det andra att privatskolorna konkurrenskraft skulle stärkas genom liknande ekonomiska villkor som de kommunala. Också eleverna i privata skolor skulle ingå i det kommunala sektorsbidraget från och med 1 juli 1992 och kommunerna skulle därför fördela resurserna efter behov och behandla privata skolor som vore de kommunala.
Trots en alldeles uppenbar liberalisering av skolväsendet kvarstod ändå några hinder. Valfriheten inom den kommunala grundskolan begränsades av närhetsprincipen, alltså att de som bor nära en skola har första tjing. Val av skola ställdes således inte i centrum utan skulle snarast betaktas som en möjlighet på marginalen. Man kan också säga att kommunernas inflytande över de privata skolorna stärktes genom att de inrangerades i den kommunala planeringen. Skolminster Göran Persson gick också ut och ifrågasatte privatskolornas rätt att ta ut avgifter i framtiden, och tillsatte en utredning för att se över frågan.
Riksdagsbeslutet om friskolorna kom emellertid aldrig att genomföras. Emellan kom ett regeringsskifte och en ny regering med större ambitioner.
I mars 1992 kom så propositionen "om valfrihet och fristående skolor" där man ånyo särskiljde privatskolorna, men denna gång åt andra hållet. Nu skulle de gynnas. Av skolverket godkända privatskolor skulle nämligen garanteras ett bidrag på minst 85 procent av kommunens genomsnittliga kostnad för skolan, utslaget per elev. Det var förslaget till skolpeng.
Att det verkligen handlar om att gynna privatskolorna framgår med önsvärd tydlighet av att den utredning som skulle undersöka saken, och som presenterades cirka två månader efter regeringens förslag (förövrigt två veckor efter att remisstiden för propositionen gått ut trots att slutjusteringen av utredningen ägde rum bara någon dag efter att proppen lades fram). I den menade man att 85 procents var en överkompensation; redan vid 75 procents ersättningsnivå skulle åtta av tio av de dåvarande privatskolorna täcka sina kostnader.
Privatskolor har nämligen inte samma skylldigheter som kommuner och är därför billigare att driva. Ingen kan tvinga en privatskola att ta in fler elever i en full klass. Men om några elever flyttar in till en kommun måste skolan i närområdet bereda dem plats, hur mycket det än kostar. Samma sak gäller problemelever.
Utredningen varnade därför också för att det generösa bidraget skulle leda till betydande kostnadsökningar för kommunerna. "Det föreslagna bidragssystemet kommer att påverka resursfördelningen mellan kommunala och fristående skolor, till nackdel för de kommunala skolorna."
Trots att både utredningen och flertalet remissinstanser ansåg att ersättningsnivån var för hög, så slog ,man i propositionen "Valfrihet i skolan" ett år senare fast bidragsnivån med motiveringen att några negativa erfarenheter inte kunnat iaktas. Klarare än så kan inte den ideologiska viljan att subventionera fram privatskolor uttryckas.
Sedan dess har rivatskolornas antal växt lavinartat. Enbart mellan 1992 och 1993 godkändes 94 grundskolor, en drygt 80-procentig ökning. 1983 fanns det 35 godkända privatskolor på grundskolenivå, 1991 83 stycken, i dag är cirka 200 i drift och ytterligare 70 är godkända.
Kostnaderna har också exploderat. I en utvärderingsrapport av Göteborgs skolpengssystem skriver man från stadskansliet att andelen elever i privatskolor fördubblats på tre år, men att kostnaderna under samma period sexdubblats (Handling nr 274, 1993).
Om de kommunala skolorna skulle uppnå samma resursnivå som de fristående skolorna, skriver man, skulle kostnaden bli 110-140 miljoner om året. Den direkta överkompensationen anger man till mellan 3000 och 7000 kronor per elev.
I Rapporten "Spara och slösa" visar socialdemokraterna hur privatskolorna på en rad håll medfört ökade utgifter för kommunerna, vilket i sin tur medfört nedskärningar i den kommunala skolan; totalt räknar man med att skolpengen medfört en merkostnad för kommunerna på 200 000 miljoner kronor.
Dessutom subventionerasprivata skolor ytterligare i en del borgerliga kommuner. I Botkyrka, söder om Stockholm, bildades för en tid sedan en privatskola. Skolan har en extremt låg lokalkostnad per elev. Enligt DN (26/10 1993) hyr föreningen skolan av kommunen för 300 000 kronor per år. Det ger en lokalkostnad per elev på 2173 kronor, vilket nästan är sex gånger lägre än de kommunala lokalkostnaderna. Föreningen har dessutom renoverat skolan för två miljoner kronor. Räntor och amorteringar betalas med skolpengen. Nu ska man få köpa skolan av kommunen för 1,3 miljoner. Någon högre lokalkostnad räknar man inte med. Dessutom planerar man en högstadiebyggnad för runt 8 miljoner kronor.
"Skolpengen räcker till avbetalningar här också", kommenterar skolans rektor.
Vilka är det då man gynnar? Sixten Marklund skriver 1986 när han går igenom frågan att privatskolor historiskt sett "tämligen entydigt gällt etablerandet av skolor för samhällets överklass, för ståndspersoner eller på annat sätt priviligierade". I en attitydundersökning från skolverket visade det sig att bland högskoleutbildade föräldrar hade 20 procent haft en friskola i tankarna som ett möjligt val, motsvarande andel bland föräldrar med enbart folk- och grundskoleutbildning var 5 procent.
I den ovan nämnda utvärderingen från Göteborg hävdar man att inga tecken på segregation kunnat iaktas. Men studerar man siffrirna framträder en annan bild. Ju större andel högutbildade som bor i en stadsdel desto större andel av elverna väljer friskola. Trenden är tydlig. I de socialt tunga områdena med hög andel lågutbildade väljer i runda tal två procent friskola. Men när vi börjar krypa över 30 procent av befolkningen med högskoleutbildning drar siffrorna i väg. I Örgryte med 34 procent högskoleutbildade valde nästan 11 procent en privat skola.
Dessutom är privatskolornas betygsgenomsnitt väsentlig mycket högre än riksgenomsnittet, 3,5 jämfört med 3,2. Av landets 25 skolor med högst medelbetyg våren 1993 är sex stycken privatskolor. Trots att andelen privata högstadieskolor som ger betyg endast utgör 1,5 procent av landets högstadieskolor så tillhör 24 procent landets toppskolor. Att gå i en sådan privatskola innebär således 15 gånger större chans att få höga betyg än när man går i en kommunal skola.
Ovanpå det höga samhällsbidraget har man också möjlighet att fylla på med elevavgifter. Nu kan man dock inte göra det hur som helst. Inställningen till elevavgifter från samhällets sida har skärps i takt med att bidragen höjts, men möjligheten kvarstår. I skolagen står det således: "Fristående skolor får ...endast ta ut elevavgifter som är skäliga med hänsyn till de särskilda kostnader som skolan har, förutsatt att kostnaderna kan anses rimliga för verksamheten". Att de inte får verka segregerande står inte direkt i lagen, trots att det är en huvudfråga i förarbetena. Dock står det i propositionen från våren 1993: "En för hög avgift, något som kan verka segregerande, skall leda till att skolverket beslutar att skolan inte har rätt till bidrag."
Men vad är en för hög avgift? Och vad menas med "särskilda" kostnader. I propositionerna och utredningen menar man att det handlar om särskilda profilkostnader, så som inköp av musikinstrument eller annat dyrare undervisningsmaterial. Lagen är oklar - och till sist avgör Skolverkets praxis.
"Enligt skolverkets bedömning är de profilkostnader som angetts av skolan, dvs. högre lärartäthet och särskilda läromedel, sådana särskilda kostnader som avses i 9 kap. 7[[section]] skollagen" skriver man i en tillsynsrapport.
Högre lärartäthet? Ingenstans har något sådant nämnts i förarbetena. Nu kunde jag skriva sida upp och sida ner om skolverkets inkonsekvenser i tillämpningen av sin policy. Men jag tycker det räcker att konstatera att man anser att 10 000 kronor per år kan vara en rimlig profilkostnad med tanke på lärartäthet men att avgiften kan verka segregerande. En avgift på 4500 kronor per år får däremot godkänt. Ja, om man kallar avgifterna frivilliga kan man ta ut betydligt mer. På Örjanskolan i Järna tar man enligt budgeten emot bidrag motsvarande 1850 kronor i månaden från föräldrarna. Skolverket tycker inte de riktigt fått klarhet om kostnaden är obligatorisk och således en elevavgift eller om de är frivillig och i sådana fall ett föräldrabidrag. Om de, nämligen, är frivilliga, så kan inte skolverket göra något. Även om de uppgår till närmare 20 000 kronor om året.
Slutsatsen är given. Privatskolor får i dag ta ut en avgift på minst 4500, men inte 10 000, kronor om året för att kunna skapa mindre klasser. Därmed har vi fått en äkta skolmarknad. I samtliga propositioner och den utredning som gjorts påtalas att skälet till att ge friskolorna ett garanterat bidrag är för att konkurrensen mellan skolorna ska vara neutral. Möjligheten att ta ut avgifter för större läraräthet sätter detta ur spel. Nu är det således möjligt att köpa sig högre kvalitet inom skolan, bara man kan betala. Utredaren Sven-Åke Johanssons och Beatrice Asks utfästelser om att elevavgifter knappast kommer tas ut av de privata skolorna på grund av den hårda konkurrensen mellan skolorna om eleverna framstår som minst sagt naiva. Ju större försämringarna blir i den kommunala skolan desto större kommer trycket på att köpa sig fri bli. Skolan blir som TV-marknaden eller villken marknad som helst. Den som har råd kan köpa sig en Bang Olufsen-skola, medan alla andra får nöja sig med billigare exemplar.
Att avgifter därmed bidrar till en direkt kvalitetssegregering inom grundskolan är en självklarhet.
Eliten konsoliderar sitt redan stora försprång, segregeringen rullar på.
Ännu så länge är ändå privatskolornas roll marginella. I år går enbart 1,5 procent av samtliga grundskoleelever i en privat skola. Men vad händer med de 4500 kommunala skolorna?
I regeringens propositioner om skolan berörs inte den kommunala skolan närmare, men regeringen markerar en principiell hållning: val av skola ska vara utgångspunkten och också inom den kommunala skolan bör pengarna följer eleven.
Fortfarande gäller dock närhetsprincipen vilket hindrar valfriheten från att få full genomslagskraft och hur kommunernas resursfördelningssystem till skolan ser ut har regering och riksdag inte längre något inflytande över. I själva verket har regeringen Bildt fortsatt avväpningen av statens styrmedel genom det så kallade inkomstutjämningsbidraget, som inte har något med vilken service en kommun ska hålla utan enbart innebär en utjämning mellan kommunerna efter skattbasen. I dag får kummunerna en påse där statens stöd till skolorna över huvud taget inte syns.
Många kommuner har emellertid på egen hand inför olika typer av skolpengssystem samtidigt som olika informationskampanjer dragits igång om friheten att välja skola. Hur många kommuner som verkligen har infört någon form av eleverelaterat resursfördelningssystem är närmast omöjligt att veta i dag. Jag känner inte till någon central instans som har överblick. Enligt de uppskattningar som gjorts levde 30 procent av befolkningen i en kommun med skolpeng sommaren 1993. Troligen redan då en underskattning och i dag är det ännu flera. Stockholm, de flesta kommuner i Stockholms omnejd, Göteborg och Malmö har samtliga infört skolpeng.
Regeringen har dock haft ett instrument - att sänka statsbidraget . Vilket man också gjort (samtidigt som man införde kommunalt skattestopp). I rapporten "Kommunernas ekonomiska läge 1994" skriver kommunförbundet att skatteinkomsterna i kommunerna var mycket goda både 1992 och 1993 och att minskningen av inkomsterna beror just på de kraftigt sänkta statsbidragen. Man skriver också att hela sänkningen av skattekvoten 1992 till 1995 kommer tas ut i kommunerna. Mellan 1992 och 1995 kommer, beräknar man, den ordinarie kommunala konsumtionen dras ned med cirka 10 procent. Och skolan tillhör en av de mer drabbade där resurserna nu minskar samtidigt som antalet elever ökar.
Sammanfattningsvis har således detta hänt: ansvaret för skolan har decetraliserats ut till kommunerna, samtidigt har kraftiga besparingar satts in och många kommuner har infört en resursfördelningsmodell som innebär att en stor andel av skolornas resurser följer elevernas val, vilket det lagts ökad betoning på.
Redan genom att tänka lite förnuftigt och utnyttja internationella erfarenheter kan man dra slutsatser om vad detta leder till - segregation.
Regeringen har dock inte - åtminsone inte utåt - tänkt i de här banorna eller dragit erfarenheter av internationella studier. Man har tänkt på den ideala marknadsmodellen.
Jag har emellertid ägnat två månader åt att resa runt mellan en antal skolor och pratat främst med rektorer, jag har plöjt rapporter, utredningar och tidningsartiklar och den entydiga slutsatsen är - om än med viss nyansering - att oron är befogad: segregationen ökar. Och den ökar på alla ledder, mellan eleverna inom skolan, mellan skolorna och mellan kommunerna. `
Praktiskt taget alla av de tjugotal rektorer jag mött har entydigt pekat ut förlorarna: de svaga eleverna, framför allt de som inte är utåtagerande och syns och hörs. Praktiskt taget alla, med några undantag, säger att möjligheten att stödja och hjälpa dessa elever minskat drastiskt.
Och det är ju inte så konstigt. Inte ens generella nedskärningar slår neutralt. Redan om besparingarna bara innebär större klasser är det främst de okoncentrerade och de som behöver extra hjälp som drabbas. Men dessutom har man dragit ner på specialundervisning, grupptimmar, svenska två (för invandrare), psykologer, kuratorer, sjuksyster samt övriga vuxna på skolan. Allt detta drabbar i första hand de elever som behöver extra stöd.
"De mest drabbade områdena har varit de verksamheter som är direkt inriktade på att hjälpa och stödja elever med svårigheter och särskilda behov" sammanfattar man exempelvis i rapporten "De stora små förlorarna" (Stockholms Skolor, 1992). I en bilaga redovisas en undersökning av nedskärningarnas effekter på årskurs två: "Att göra nedskärningar i skolans budget utan att det drabbar barn med särskilda behov förefaller vara en omöjlig uppgift."
Samtidigt som skolorna glesas ut på vuxna och på stödpersonal finns det närmast samstämmiga uppgifter på att de sociala problemen ökar. "Oro, koncentrationssvårigheter och psykosocial problematik ökar både i omfattning och tyngd", heter det i en verksamhetsberättelse 1992/93 för Skolhälsovården i Stockholm. Där skriver man också att det förebyggande arbetet fått ge vika för "snabba paniklösningar" på grund av den förändrade personalsituationen.
Samtidigt har exempelvis olyckorna, främst mot huvud och ansikte, ökat med 30 procent. Ja, mellan 1990 och 1992 har olycksfallen på skolgården i det närmaste fördubblats.
I "Bilden av skolan" (Skolverket 1993) sammanfattar man läget i landet: "I social svaga familjer, med låg utbildningsnivå, instabilt yrkesliv och dålig ekonomi finns en ökad psykisk sjuklighet hos barnen."
Annars är det är extremt svårt att få någon mer detaljerad bild av vad som händer i kommunerna genom centrala sammanställningar. Den statistik som Skolverket samlar in är så generell att det är närmast omöjligt att säga något om en enskild kommun.
Enligt skolverket har till klasserna bara blivit måttligt större de senaste åren; mellan 1991/92 och 1993/94 ökade de med cirka en halv elev och lärartätheten har sjunkit från 8,9 lärare per 100 elever till 8,3.
Min erfarenhet är den omvända: Klasserna har i själva verket blivit rejält mycket större (åtminstone 4-5 elever) i samtliga kommuner jag besökt eller känner till.
Skolverkets siffror säger heller ingenting om hur lärarsituationen ser ut runt klasserna. Sedan länge har klasstorleken egentligen varit ett dåligt mått eftersom klasserna ofta delats, haft speciallärare knutna till sig, eller som på högstadiet där undervisningen i flera ämnen bedrivits i 20-grupper. Det absurda är att klasstorleken blir ett allt relevantare begrepp ju större nedskärningarna är.
Bakom Skolverkets redovisning att den genomsnittliga klasstorleken i, till exempel, Järfälla är 22 elever gömmer sig klasser med 36 elever, undervisningsgrupper i matte på 30 elever, mellanstadieklasser utan gruppdelning på 32 elever - för att ta några exempel. Att klasstorlekarna i Malmö ökat med 0,4 procen säger inte något om de invandrartäta skolor där man tvingats gå från två lärare kopplad till varje klass till 1,5 lärare, det vill säga minus 25 procent, samtidigt som klasserna blivit större.
Mellanstadieleverna är kanske allra svårast drabbade. I många skolor sitter 30 eller fler mellanstadielever i samma klass hela dagen, utan grupptimmar och med en speciallärare på kanske 200 elever - samtidigt som man på många håll knappast kan räkna med att få gå på fritids efter skolan slut.
Enligt skolverket har skolans reala undervisningsresurser minskat med sju procent mellan läsåren 1991/92 och 1993/94. Också denna siffra döljer mer än den avslöjar. I storstadskommunerna torde de verkliga nedskärningarna pendla mellan 10 och 20 procent. Hur stora de verkigen varit är svårt att avgöra, många gånger är inflationen inte inräknad, eller ökat elevantal, eller förändrad elevsammansättning.
I Göteborg har man skurit 15-procentig, i Uppsala 13 procent mellan 1991/92 och 1992/93 - och nu skär man vidare. I Stockholm sparades enbart 1993 sex procent, 1994 blir det ytterligare tre procents nedskärningar. I rapporten "Vidgade klyftor i skolan" (SAP, 1994) skriver man att undervisningskostnaderna i Huddinge skurits ned 18 procent mellan 1991 och 1993 och att man sparat 10 procent i Järfälla på två år och att ytterligare fem ska tas.
I Malmö har man skurit tre procent varje år de senaste tre åren, oräknat utebliven kompensation för inflation och löneökningarna samt ökat antal elever.
I en intervju i Skolledarnytt (2/94) beskriver en rektor läget i sin skola: "Vi har tvingtats gå in på märgen. Mellanstadiet är som på gamla folkskolans tid, högstadiet är som realskolan och vi har tvingats skära även på lågstadiet. Vi ligger på en organisation som påminner om 50-talet. Det är obehagligt när även de små barnen drabbas."
Det har säkert gjorts en hel del bra rationaliseringar. Ett genomgående intryck från mina skolbesök är att man - åtminstone rektorerna - är oerhört glada över att ha fått eget budgetansvar. Man har fått en helt annan överblick. Det kan handla om så små saker som att man länge bivit debitterad för 30 sopsäckar i veckan trots att man bara gör av med sju, eller om några speciallärartimmar som använts dåligt.
Men var går gränsen där rationaliseringarna övergår i kvalitetssänkning?
En rektor jag pratade med tyckte att de två till tre första lärarna som försvann gick OK - men de resterande sju, åtta...Vem kan överhuvud taget tro att det handlar om "produktivitetshöjningar" och effektiviseringar" när 1/4 av lärarna försvinner utan att eleverna minskar, som i Römosseskolan i Göteborg, eller när 12 av 33 lärartjänster tas bort som på Aspnässkolan i Järfalla?
I "Vidgade klyftor i skolan" kan man läsa följande utatalande av en rektor: "Vi har hyvlat färdigt. Nu fyller vi klasserna med 30-32 elever och vi har trimmat vår organisation. Nu vet jag inte vad vi ska göra. Ska vi spara mer måste de politiska målen ändras. Driver vi besparingarna vidare måste vi säga att vi står ut med att 5-6 % av barnen slås ut."
Hur kommer det sig att vissa skolor fått extremt stora nedskärningar?
Jo, den djupt orättfärdiga skolpengen. Själva skolpengen bygger ju på idén att alla barn kostar lika mycket. Varje person till vilket en peng är kopplad får ett socialt pris så att säga, pengen dividerat med personens sociala resurser och status.
Det enda sättet att komma runt det är att man inför ett selektivt system vi sidan om som gör att man får påfyllning efter behovsprövning. Man behöver inte drar ut konsekvenserna långt innan vi hamnar i ett samhälle där all välfärd är baserad på selektivitet och prövning.
Det är just vad som nu håller på att ske. För de som inte vet så mycket om hur skola fungerat i Sverige kommer det kanske som en överraskning, men alla andra vet att vi haft ett system där skolorna fått resurser efter behov. I social tunga områden har man således fått mer än i högstatusområden helt enkelt för att kravet på likvärdig utbildning kräver större insatser i områden där barnen har sociala problem, har lite hjälp hemmifrån och där ofta andelen invandrare är hög.
Med skolpeng bryts detta sönder. Även om skolpengssystemen varierar är den generella tendensen att omfördelningen minskar. Jag känner inte till någon kommun med skolpeng som har en rörlig pott för extra behov som är större än 5-10 procent av den totala kostnaden för skolan.
När skolpeng införs är det således barnen i de resurssvaga områdena som drabbas, områden med hög andel arbetarklass, hög andel socialbidragstagare, hög andel arbetslösa och ofta hög andel invandrare.
I Göteborg har spännvidden mellan skolorna halverats från 1989. Då skilde den 0,65 läroveckotimmar mellan skolan med mest och skolan med minst resurser, idag skiljer det 0,33 läroveckotimmar. Studerar man var de största nedskärningar gjorts framträder en förfärande bild: i lågstatusområden som Frölunda (-31%), Kortedala (-20%) och Bergsjön (-19%) har man skurit hårt medan högstatusområden som Örgryte (+2%), Styrsö (-5%) och Askim (-6%) klarat sig betydlig lindigare undan ("Uppföljning av grundskolan undersvisningsresurser", 1994-01-19). Trenden är mycket tydlig: ju lägre andel långtidsutbildade som bor i en stadsdel desto större nedskärningar har man utsatts för. En lärare jag pratat med bedömde att deras skola med den nuvarande elevsammansättningen skulle haft 40 procent mer resurser om man tillämpat 1989 års resursfördelningsmodell.
Är det rättvist? Är det rättvist att miljonprogramsområdena Vårby, Flemmingsberg och Skogås i Huddinge tvingats spara mellan 11 och 16 procent medan villaområdena Sjödalen och Stuvsta bara dragit ner mellan 3 och 5 procent? Eller att Stenhagenskolan, Gottsundaskolan, Heidenstamskolan och Gränbyskolan i Uppsala (samtliga i arbetartäta och invandartäta områden) skurit ner mellan 15 och 22 procent åren 1991 till 1992 medan skolor i högstatusområdenas skolor pendlar mellan 0,5 och 8 procent? Eller att Edsbergsskolan i Sollentunas allra mest välmående område har 6000 till 7000 kronor mer per elev till undervisningskostnader än vad de betydligt mer utsatta skolorna har?
Visst är skolpengen omfördelande - från de fattiga och utsatta till de rika och välmående. Så ser skolpolitiken ut i Sverige i dag.
Värst drabbade verkar kommuner vara som på en och samma gång är borgerligt styrda, har skolpeng och kommundelsnämder. Göteborg är ett exempel. Där fastställer Kommunstyrelsen ett centralt chablonbelopp för elevpengen och på detta bygger sedan tilldelning till stadsdelsnämnderna.
Vid en uppföljning visade det sig dock att man i flera stadsdelsnämnder betalade ut ett lägre belopp till sina skolor, att chablonbeloppet enbart gällt när elever bytt skola över stadsdelsnämndsgränserna. Pengarna till skolan är nämligen inte öronmärkta utan ingår i den stora påsen resurser till SDN, som själva får göra prioriteringarna. Också här gör sig trenden gällande, om än svagare (delvis beroende på två extrema undantag), att ju större andel högutbildade desto mer resurser till skolan.
Problemet i de socialt utsatta omrpåde är nämligen att andra kostnader tränger undan skolans resurser. Skolpeng och kommundelsnämnder leder således till den absurda konsekvensen att belastade områden blir straffade två gånger. Skjuter socialbidragskostnaderna, eller LVU-kostnaderna, i höjden så är det på stadsdelsnämndenivå prioriteringarna måste göras och då finns det inte så mycket att välja på. Är det någon som tror att man skulle lägga besparingarna så om det var på central nivå besluten skulle tas?
Den rörliga del som finns kvar utvecklas dessutom på flera håll i riktning mot vad vi kunde kalla ett "socialbidrag för skolan". Behovsfördelningen går från att tidigare ha gjorts efter generella socio-ekonomiska kriterier till att bli, som en speciallärare uttryckte det, "extremt selektivt". Vill man ha pengar ur centrala potten måste man lyfta fram den enskilda individen och bevisa att han eller hon är ett problembarn som man måste ha en viss summa pengar för. Stigmatisering - något annat ord går knappast att använda. I skolhälsovårdsrapporten står det att skoläkarna får "högar av ärenden med förväntan om att intyga behov inför äskande av förstärkningsresurser". I "De stora små förlorarna" menar man att det blivit mycket svårare att få pengar ur den centrala medelsreserven. Barnen måste ha mycket grava problem, som medicinska handikapp, för att de ska komma i fråga.
Men riktigt - och här måste jag använda ett starkt utryck - vidriga konsekvenser får skolpengen när den kombineras med fria skolval. Eftersom skolans resurser i en skolpengsmodell inte är kopplad till skolan utan den enskilda individen är inte någon skola i grunden garanterad tillräckliga resurser frö att kunna bedriva vetiigt undervisning med de elever man har.
Än så länge är det mycket få som väljer en annan skola än den närmaste, det handlar om några procent (förutom i Stockholm). Granskapsskolan står fortfarande stark och kanske kan man ifrågasätta hur stor längtan efter valfrihet i praktiken var. Tyvärr spelar det i det här sammanhanget ingen roll.
Redan små rörelser på marginalen får svåra konsekvenser. Om ett par elever försvinner ur en klass, några andra från en annan och ytterligare några från en annan årskurs, vad gör man då? Nej, det finns inte mycket att göra. Några nya klasser går inte att skapa, ändå står man där med mindre resurser. Om 10 elever försvinner måste man avskeda en lärare.
De som främst drabbas är skolor i utsatta områden, skolor som redan innan jobbar i ett hårt klimat, skolor som ofta har en stor andel invandrare. Härifrån sticker de som kan, de som har föräldrar som backar upp. Och de som blir kvar, de som inte har föräldrar som orkar, de straffas med mindre resurser. De straffas för att de bor där de bor. Jag kan inte se något enda gott skäl till att det ska vara på det här sättet.
Enligt ideologin som ligger bakom förändringarna i skolan ska konkurrensen mellan skolorna om eleverna leda till att skolorna skärper sig, att både kvaliteten generellt höjs och att ett ökat utbud av olika profiler utevecklas. Jag kan förvisso hålla med om att jag på många håll också mött positiva reaktioner på möjligheten att välja. Många säger att de tvingats tänka efter, att man aldrig tidigare upplevt ett så starkt intresse för skolan som nu.
Samtidigt är det uppenbart att det ofta handlar om obehagliga krav, som att skapa vita klasser, att inte blanda klasserna socialt, att avstänga bråkiga elever. Många berättar om föräldrar som ringer och "hotar" med att flytta sitt barn.
Det skulle i och för sig inte förvåna mig om det bland de vinnande skolorna uppstår större mångfald. Internationella erfarenheter pekar dock snarare i omvänd riktning. I England till exempel har skolorna likriktats i kampen om eleverna. Holger Daun vid Institutionen för internationell pedagogik i Stockholm menar i "Omstrukturering av utbildningssystemen" (Skolverket, 1993) att det knappast alls finns några belägg för att skolutbudet förändras i och med valfrihet, det är på efterfrågesidan förändringarna sker: "Under de senaste 15 åren har två fenomen kunnat iaktas i samband med valmöjligheter i USA:s större städer: (1) vita medelklassbarn flyttar till förortsskolor och privata skolor, och (2) vita och högpresterande elever från minoritetsgrupper har valt att lämna sina grannskapsskolor och skrivit in sig i magnetskolor".
I en forskningsansökan sammanfattar skolforskaren Lennart Grosin forskningsläget: "Den enda påtagliga och systematiska effekten av valfrihet tycks vara att föräldrar med egen lång utbildning och med relativt större ekonomiska resurser tenderar att placera sina barn i skolor där prestationsnivån är högre än genomsnittligt." I ett PM skriver han också: "Nyligen presenterad forskning om konsekvenserna av tio års fritt skolval i Skottland, vars skolsystem i många avseenden liknar vårt, visar med stor tydlighet att valfriheten ökar den sociala segregeringen."
Själv känner jag till skolor där man inte ens känt av nedskärningarna därför att man haft en positiv tillströmning av elever på marginalen, samtidigt som andra skolor flämtar under minskade resurser och - ofta - ökad andel barn med olika svårigheter.
De två rutinerade skolforskarna Göran Arnman och Ingrid Jönsson skriver i "Konkurrens för stimulans" (Skolverket, 1993) om tanken på mindre attraktiva skolor skulle tvingas skärpa sig att man inte "funnit några belägg i forskningen för att sådana förhoppningar gått i uppfyllelse. I stället kan man finna att bra lärare lämnar skolor i problemområden, med den följden att skolornas svårigheter blir ännu större." Vidare skriver man: "Valfriheten får därmed en klassmässig prägel genom att de 'dåliga' skolorna blir ännu 'sämre' när de framgångsrika barnen lämnar dessa. Bortvalen leder därmed till en kraftigare prestationsmässig segregation mellan skolorna, då det utöver medelklassbarn framför allt är de framgångsrika arbetarklassbarnen som flyttar från dessa skolor. För de barn som stannar kvar blir därmed både den prestationsmässiga såväl som den sociala situationen ännu mer renodlad."
Den enda moderna undersökning på svensk botten om valfrihetens följder är, såvitt jag vet, "Konsekvenser av valmöjligheter" (SOU 1993: 47). I den sammanfattar man överslätande och cyniskt den internationella forskningen med orden "om man bortser ifrån skolor i socialt underpriviligierade områden som kan väntas förlora många elever så får alla andra bättre eller lika bra skolor". Över huvud taget finns en besvärad ton i utredningen så fort man kommer in på segregering. Man skriver att det enbart finns ett "fåtal" exempel på begynnande segregering, att någon "påstår" sig ha sett sådana tendenser och att det statistiska underlaget är för "dåligt". Ja, man dristar sig till och med att skriva att bara en fungerande kvalitetskonkurrens utvecklas så kan man "räkna med att de verksamheter som väljs bort läggs ned och att genomsnittskvaliteten på de återstående blir högre."
Vad menar man? Att redan utsatta områden inte ens ska få ha kvar sina skolor? Bara för att "kvatitetskonkurrensen" ska fungera? Det råder knappast något tvivel om att val av bostadsområde, för de som kan, hänger starkt samman med hur utvecklad den kommunala servicen är. Om den utarmas så kommer också hela bostadsområden utarmas socialt. I rask takt skulle vi vandra rakt in i en förrödande gettoisering.
En tydlig hotbild om ökad segregering växer fram. I Nacka väljer elever bort skolorna i hyreshusområdena till skolor i villaområden. I en skolinspektörsrapport från Stockholm skriver man: "På Södra Järva talar man om en tilltagande isolering av invandrarelever i takt med att 'svenska' elever i större utsträckning väljer en annan skola än den närmaste." I Botkyrka ökade andelen invandrare från 60 till 75 procent i en skola när en privatskola bildades i närheten. I verksamhetsberättelsen för Kroksbäcksskolan i Malmö står det att andelen invandrare ökat från 47 till 65 procent på två år, till stor del en effekt av elevernas fria val.
Studerar man statistiken från Göteborg träder en till en början kanske överraskande bild fram. Den största andelen val av annan kommunal skolan inom SDN sker i områden med lägst samt högst andel högutbildade. I Biskopsgården valde nästan 14 procent en annan kommunal skola inom stadsdelen hösten 1993, i Gunnared och Bergssjön cirka fem procent. I överklassområden som Askim och Örgryte valde 3 respektive 1 procent en annan kommunal skola. På ytan motsäger det här de erfarenheter som säger att det främst är högutbildade föräldar som utnyttjar valfriheten. Men samtidigt visar det vad som håller på att hända i den tunga områdena. De som kan och har ork lämnar de värst utsatta skolorna för att söka sig ett snäpp uppåt. En tjänsteman jag talade med sa att i runda tal 20 procent av sjuorna som skulle börja förra hösten i den socialt svåraste skolan i området skulle försvunnit om bara de mottagande skolorna haft plats. I överklassområdena har man redan funnit sin skola.
Många gånger är det också svårt att uttyda statistiken - vad ligger bakom nettosiffrorna? En rektor i en annan kommun berättade hur skolan förlorat 10 vita HSB-barn och fått nio invandrarbarn från centrum. På pappret knappast någon skillnad. Jag har fått höra om små men tydliga signaler om ökad segregation, om rena "klassförflyttningar" - och då handlar det inte om skolklasser. Från de tyngsta områdena flyttar de, relativt sett, mest stabila sina barn till centrumskolorna, därifrån flyttar i sin tur de starkaste till skolorna i gränsområdena mellan villa- och hyreshusområdena och till sist försvinner villabarnen därifrån till prestigeskolorna i de rena villa områdena. Och ofta är det etnisk och kulturella samhörighet som styr valen.
Så går det att teckna en bild av en rätt förfärande utveckling av skolorna i Sverige. Ändå är det säkert så att det bedrivs alldeles utmärkt undervisning på många skolor i dag. På andra håll pressar lärarna sig till det yttersta för att uppräthålla kvaliteten, men flera säger också att utbrändheten bland lärarna börjar öka eftersom det inte finns några marginaler längre. Dessutom hamnar de utsatta skolorna i en svår knipa. Ska man gå ut och säga som det är, att man inte kan uppräthålla kvaliteten längre, med risk för att ännu fler väljer bort skolan? Så läggs ett tvångets tystnadsplikt på dessa skolor. Samtidigt stärker man medelklassens makt genom ökade resurser till deras privatskolor och genom att lägga pengar i deras hand som de kan hota med att flytta någon annan stanns.
Är det detta regeringen Bildt vill uppnå? Det är svårt att tro något annat. I en interpellationsdebatt i riksdagen om skolan (17/2 1994) säger Beatrice Ask att Skolverket inte funnit några "större negativa effekter av det nya statsbidragssystemet vad gäller stödet till elever med särskilda behov". På uppmaningen att göra en utvärdering som visar hur de nya systemen slår svarar hon att det inte behövs, att Skolverket redan jobbar med frågan och att man därför måste invänta resultaten.
Hon lär få stå där och vänta. I en bitvis rasande kritisk granskning av Skolverket skriver nämligen Riksdagens revisorer att Skolverkets tillsyn av de kommunala skolorna uppvisar grava brister ("Tillsyn av skolan" 1993/94.7).
Staten ska, skriver man, vara den yttersta garanten för att likvärdig utbildning uppräthålls i hela landet. Att en väl utvecklad tillsyn och utvärdering av skolan från central nivå finns är själva förutsättningen för att en decentraliserad men målstyrd skola ska fungera Det saknas i dag. Framför allt äger inte utvärdering och tillsyn rum som en prövning gentemot skollagens bestämmelser. Vilket är själva förutsättningen för att en decentaliserad men målstyrd skola ska fungera.
Revisorerna skriver också att det statistiska material skolverket tar fram inte ger "någon fullständig bild av förhållandena på lokal nivå"; det ger "således inte någon särskilt tydlig information om utveckligen i skolan till följd av det nya statsbidragssystemet".
Det är kanske inte så konstigt heller, för enligt Riksdagens revisorer har regeringer aldrig begärt det av skolverket. I regeringens direktiv till skolverkets fördjupade anslagsframställan togs nämligen "konsekvenserna av det nya statsbidragssystemet...inte upp explicit". Regeringen har dessutom möjligheten att styra myndigheten genom att lägga ut så kallade uppdrag. "Uppdragen har inte haft karaktären av utvärdering eller resultatanalys. De har heller inte berört de s.k. spelreglerna eller frågor om likvärdig utbildning och resurser till skolan", skriver revisorerna efter att ha gått igenom samtliga uppdrag sedan 1 juli 1991. Några konkreta resultat om läget i skolorna lär således inte komma från Skolverket, vad än Ask står och säger.
Riksdagens revisorer menar att Skolverket på eget bevåg borde ha inlett en uppföljning av hur det står till med den likvärdiga utbildningen eftersom det förekommit så många signaler utifrån om missförhållanden. Men är det inte Beatrice Ask som ytterst måste klä skott för kritiken? Vill inte Beatrice Ask veta vad som händer med grundskolan i Sverige?
I sådana fall ligger det helt i linje med åtminstone moderaternas intresse. Fortsätter utvecklingen ett tag till kommer allt fler ur medelklassen ta sin check och gå. Ju större flykten från den kommunala skola blir dessto mer kommer dess resurser och kvalitet gröpas ur. Allt fler kommer lämna systemet med en grundplåt och sedan fylla på med egna medel. Nästa steg blir ökade krav på skattesänkningar. Kvar blir en kommunal slumskola. Då kommer säkert Agneta Rehnvalls (moderat och skolborgarråd i Stockholm) vision blir verklighet: "varannan elev ska gå privat" - kosta vad det kosta vill.
Inte enbart den faktiska jämlikheten kommer att minska i takt med att segregationens negativa cirklar blir allt djupare och under- och överklassen allt mer sällan står ansikte mot ansikte - själva tanken på en skola för alla kommer till sist gröpas ur och stödet för en generell välfärdspolitik bli ett minne blott.
Än är det en bra bit kvar - det gör inte hotet mindre.
Post scriptum
Trots att artikeln skrevs våren 1994 när Sverige fortfarande styrdes av en borgerlig regering är slutsatserna fortfarande lika aktuella. Några större förändringar på skolområdet har den nya socialdemokratiska regeringen inte inneburit - trots omfattande vallöften. Det enda konkreta som gjorts är att den lagstadgade skolpengen till friskolorna sänkts från 85 till 75 procent. Någon kritik eller förändring av själva principen att alla medlen är knutna till eleven med ett lika stort belopp har således inte ägt rum. Därmed lär man också konservera de olika kommunala skolpengsmodellerna. Det fins inga tecken på att segregeringen harstoppats eller är på väg att minska.
maj 1995
Artikeln har tidigare publicerats i två versioner, dels i Aftonbladet 13/5 och 14/5 1994, dels i KRUT nr 2 1994. Här publiceras den i sin fullständiga version.