©Peter Antman
Mikael Romero - Mona Sahlins före detta pressekreterare - har fått regeringens uppdrag att utreda vad begreppet egenmakt kan vara för något.
SSU har under hela 90-talet försökt förstå vad det av dem själv lanserade begreppet egentligen betyder. Göran Persson påpekade i ett tal i Malmö någon vecka efter regeringsbildningen att inte han heller förstod sig på talet om egenmakt. Trots att egenmakt utgör det symboliska kapital som ska investeras i den så kallade förnyelsen vet ingen riktigt vad det står för.
Ändå har talet om egenmakt egentligen rätt många år på nacken. Vid närmare betraktelse bör det nog ses som en variant - av flera - på en nu över tjugoårig debatt inom socialdemokratin. Den sträcker sig från det uppblossade intresset för folkrörelserna i mitten av 1970-talet, över striden om självförvaltning på SSU-kongressen 1981 och civilminister Bo Holmbergs tankar på brukarmedverkan under 1980-talet till Karl-Petter Thorvaldssons lansering av egenmakten under 1990-talet.
Diskussionen om egenmakt är alltså varken så ny eller förnyande som dess företrädare gärna vill framställa den. Deras position kan lika gärna sammanfattas med Bo Holmbergs ståndpunkt från mitten av 1980-talet: Den offentliga sektorn har främjat detaljreglering och centralisering och skapat en förvaltningsapparat som brister i demokratiskt inflytande och deltagande från medborgarnas sida.
"Det finns", skrev man i den första statliga utredning som Holmberg lyckades lotsa fram, "en allvarlig svaghet med den representativa demokratin. Graden av delaktighet och medverkan i beslut och verkställighet blir låg." Därför vill man "komplettera den representativa demokratin med olika former av direkt inflytande".
Också om man betraktar de praktiska förslag som nu lanseras som egenmaktshöjande är det slående hur pass gamla de är. Som till exempel idén om institutionsstyrelser - att föräldrarna till exempel ska få vara med och bestämma över skolan.
Med det förslaget har nämligen debatten återvänt till fadershuset, statsrådsberedningen. Ty det var där denna idé lanserades i början 1970-talet - av ingen mindre än Allan Larsson. Här är också den ursprungliga källan till hela den följande debatten ännu klar: socialdemokratins låga röstetal i de nya storstadsförorterna.
I ett utkast till ett tal 1973 skriver Olof Palme om problemet att partiet och folkrörelserna är så organisatoriskt svaga i förorterna. Själva den mylla som både burit upp partiet och den lokala demokratin tycks hotad. Och det var här Larsson förslag bar på en lösning: "Grundidén är att vi måste ha ett konkret alternativ till de borgerliga symbolförslagen om kommundelsråd. Allans tanke är att i stället knyta ett råd till de institutioner som verkar i bostadsområden, t. ex. daghemmen och fritidshemmen. Det fina i denna tanke är att den tar sikte på den kanske viktigaste bristen i förortsområdena, nämligen avsaknaden av ett meningsfullt organisations- och föreningsliv."
Genom att återskapa brukssamhällets "nät av rörelsekontakter" i förorterna skulle socialdemokratin kort sagt lägga grunden till sin långsiktiga överlevnad.
Men som Palme redan då konstaterade: "Det är dock en detalj i den stora frågan hur vi ska vinna förtroende i de stora förorterna". För visserligen skulle möjligen ett rikt föreningsliv kunna "bära åtskilligt av missnöje" under besvärliga tider. Men det kan aldrig ersätta brister på andra områden: såsom bostadsbidragen, daghemmen och kvinnornas möjlighet till förvärvsarbete.
Mycket längre än så har väl inte egenmaktsdiskussionen nått. Det lär inte Romero kunna råda bot på.
Peter Antman
| | |