©Peter Antman
Den som uttalar sig nedlåtande om nationalekonomerna blir allt som oftast själv misstänkliggjord. Hur kan man tala illa om en så väl etablerad vetenskap? Antingen föraktar man kunskap eller så är man ute i ideologiskt ärende.Och visst, om nationalekonomerna bara sysslade med sin vetenskapliga disciplin vore det kanske inte så mycket att yvas över. Men i stället gör de anspråk på att ha expertkunskap på snart sagt varje samhällsområde. Tydligast manifesterat i Linbeck-kommisionen, som menade att Sverige skulle bli ett bra land först när ekonomer fick vara med över allt och bestämma. Men kan man verkligen lita på ekonomerna?
I en ovanligt öppenhjärtig artikel i senaste numret av Ekonomisk Debatt (nr 8 1995) tar Mats Persson - professor i nationalekonomi - upp frågan vad ekonomernas kunskaper egentligen består av.
Mats Persson erkänner att ekonomer varken kan ge särskilt god kvantitativ eller kvalitativ information om hur vår ekonomi fungerar. Skälet är tämligen enkelt. Så som all vetenskap består nationalekonomi av en uppsättning teorier om hur verkligheten ser ut och beter sig. Med hjälp av dessa teorier kan man sedan skapa modeller över verkligheten. Modellerna är således inte detsamma som verkligheten. De är tänkta ekonomier.
Hur ska man då veta att dessa tänkta ekonomier verkligen säger något sant om verkligheten?
På detta problem finns bara ett svar. Man måste testa dem mot verklighetens fakta, eller empiri som det brukar kallas. Det går grovt sett till så att man ser efter om de förutsägelser man kan göra i den tänkta ekonomin stämmer överens med hur det gick ute i verkligheten.
Här har Mats Persson ett dystert budskap för de som gärna vill tro på ekonomerna. De kan, menar han nämligen, inte empiriskt bevisa de grundläggande förutsättningarna i sina modeller. Därför kan heller inte modellerna ge resultat med tillräckligt stor statistisk säkerhet. Det må låta som ett litet tekniskt problem, men är mycket värre än så. Ty är det inte statistiskt säkert så är det inte alls.
"En ekonom som inte vill bluffa, och låtsas veta mer än han egentligen vet", skriver Persson, "kan i de flesta fall inte göra annat än att räkna upp ett antal olika effekter. Dessa pekar ofta i olika riktningar, och att sammanväga dem kan ibland göras med hjälp av en skenbart vetenskaplig modell men lika ofta måste man göra sammanvägningen subjektivt, av forskaren själv, med hjälp av erfarenhet, subtila överväganden och en god del intuition."
Just i detta sista - det om intuitionen och det subtila - hittar Mats Persson sin väg ur dilemmat. Även om den ekonomiska kunskapen står på svag grund vet ekonomerna, menar han, mer om ekonomi än "de alternativa rådgivare som svärmar kring makthavarna".
Ty ekonomerna har genom "hårdföra övningar" i de nationalekonomiska teorierna tränat upp sin intellektuella disciplin mer än andra - därmed har de bättre insikter och en säkrare intuition om ekonomiska samband än konkurrerande experter.
Det ligger nog en del sanning i detta. Men kan man inte också betrakta det som indoktrinering? För i vad består ekonomernas grundläggande intuition? Vilka är de aldrig bevisbara axiom som all deras teori emanerar ur?
Jo, att människans grundläggande egenskap är att i varje läge maximera sin egennytta. Och att om detta får äga rum på en fri marknad under perfekt konkurrens så blir ekonomin så effektiv som möjligt.
Den världsbilden låter åtminstone ideologisk i mina öron. Obevisad som den är. Men så är jag ju inte disciplinerad ekonom. I samhällsdebatten är det nog säkrast att betrakta ekonomerna som doktorer i liberalism.
Peter Antman
| | |