©Peter Antman
I höstas återupptogs den under några år insomnade årliga sammankomsten för svenska välfärdsstatsforskare. Vill vi vara optimistiska kan vi väl tolka det som en symbolisk handling. Välfärdsstaten både lever och beforskas vidare.
Walter Korpi kunde till exempel än en gång visa att den mest effektiva välfärdsmodellen både när det gäller att minska fattigdom och öka (inkomst)jämlikheten är den generella svenska (eller skandinaviska) och inte den som direkt riktar sig till de fattiga. Tyvärr finns det emellertid också goda skäl till pessimism. Vilket inte minst sociologen Björn Halleröd - vars forskning jag skrev om förra veckan - visade i en jämförelse mellan fattigdomen och dess orsaker i Sverige och Storbritannien.
Visserligen kan man säga att hans resultat bekräftar Korpis. Mekanismerna som skapar låg levnadsstandard är de samma i båda länderna: låga inkomster, arbetslöshet, mottagande av behovsprövade bidrag och ensamstående mödrar. Ändå är fattigdom och låg levnadsstandard mycket mer utbredd i Storbritannien än i Sverige. I Sverige har vi kort sagt skapa en välfärdsstat som är bättre på både att undvika dessa mekanismer och att lindra dess konsekvenser. "En uppenbar slutsats", skriver därmed Halleröd, "är att om den brittiska välfärdsstaten närmade sig den svenska modellen skulle en hel del av fattigdomsproblemen kunna lösas."
Nu är det ju emellertid inte det som sker, utan det omvända. Vid undersökningstillfället 1992 hade Sverige fortfarande bara hälften av Storbritanniens arbetslöshet och några större nedskärningar i bidragssystemen hade ännu inte ägt rum. I dag har vi samma arbetslöshet och kraftig nedskärningar. Halleröd tvingas därför konstatera att hans resultat tämligen entydigt pekar på att "den nuvarande utvecklingen i Sverige kommer leda till ökad fattigdom i framtiden. Vi vet vart vi är på väg därför att andra har vandrat samma väg före oss."
Kanske finns det ändå några positiva lärdomar vi kan dra. Effekterna går kanske att mildra. Ty det verkar som om det inte enbart är arbetslöshetens omfattning, utan också dess utseende och resultat som är avgörande för fattigdomens utveckling.
Vid låga inkomster händer nämligen något dramatiskt med levnadsstandarden i Storbritannien. Det tycks finnas en fattigdomströskel. När man passerar den dras man ner i en virvel av kraftigt försämrade levnadsvillkor. Så är det inte i Sverige. Halleröd visar tydligt att det är arbetslöshetens fel.
Man kan dra två viktiga slutsatser.
Den första, och viktigaste, är att långtidsarbetslösheten är mer utbredd i Storbritannien. Även sedan Sverige kommit upp i samma totala arbetslöshetstal så är färre långtidsarbetslösa. Någonstans kring 60 procent av de arbetslösa är långtidsarbetslösa i Storbritannien. I Sverige är motsvarande siffra i dag 37 procent. Genom att en större andel i Sverige i varje fall har någon sorts kontakt med arbetsmarknaden minskar utslagningen.
Den andra slutsatsen handlar om effekterna som arbetslösheten för med sig. I Storbritannien innebär långtidsarbetslöshet i större utsträckning än i Sverige att man blir beroende av behovsprövade bidrag. Och dessa bidrag är dessutom betydligt lägre än de svenska. Det är en viktig förklaring till den hårda fattigdomströskeln.
Med dessa insikter är det kanske trots allt möjligt att hålla stången mot det "brittiska samhället" trots massarbetslöshet och budgetkris. Möjligtvis måste det ske via prioriteringar. Receptet är: Bekämpa långtidsarbetslösheten och inte de långtidsarbetslösa. Upprätthåll en hög standard i arbetslöshetsförsäkringen. Sänk inte socialbidragen.
Peter Antman
| | |