©Peter Antman
Man kan säga att de ensamstående mödrarnas situation är en bra indikator på vad som händer med välfärdsstaten.
Ensamstående mödrar har stått i centrum för både enskilda och statliga socialpolitiska initiativ allt sedan 1800-talet. I städerna levde vid sekelskiftet inte mer än var femte utomäktenskapligt barn med sin moder. De första daghemmen skapades av ideella krafter för att ge de ensamstående mödrarna möjlighet att förena föräldraskap med yrkesarbete. Så småningom började en del kommuner ge bidrag till verksamheten. I stället för att utackordera av barnen kunde de stanna kvar hos mamma. Det var både billigare och humanare.
Också när statsbidrag infördes till daghemmen stod de ensamstående mödrarna i fokus. 23 procent av barnen på de då befintliga daghemmen hade ensamstående mödrar. Även andra frivilliga socialpolitiska initiativ som så småningom inkorporerades i välfärdsstaten var från början främst riktade till unga ensamstående mödrar. Till exempel de så kallade mjölkdropparna, som sedan blev fri barn- och mödravård. Samtidigt infördes ett statligt garanterat underhållsbidrag till de utomäktenskapliga barnen. Staten tog således på sig rollen som advokat för de ensamstående mödrarna genom att betala ut underhållet i förskott och sedan driva in det från männen.
Politiken gav resultat. Ensamstående mödrar blev i Sverige inte en marginaliserad grupp som i andra länder. I mitten av 1980-talet var drygt var annan ensamstående moder i USA fattig. I Kanada och Storbritannien 4 av 10 och i Tyskland 2 av 10. I Sverige var 1 av 20 ensamstående mödrar fattiga. Tills nu, får man väl tillägga.
Socialdepartementet har undersökt hur det gått för de ensamstående mödrarna under krisen. Det är bra. Men resultaten är tydligen så skakande att de andra delarna av regeringen inte vill tro på dem. Därför får vi inte se dem. (Dagens Politik 9/2.)
Men hur överraskade kan de tillåta sig vara? På deras bokhyllor torde nämligen stå en statlig utredning från 1994 (SOU 1994: 73). I den framgick med önskvärd tydlighet de unga ensamstående mödrarnas prekära levnadssituation.
Redan 1991 hade varannan ensamstående moder under 30 år erfarenheter av arbetslöshet. Ingen annan grupp hade i samma grad varit utsatt för arbetslöshet. Ser vi till förvärvsfrekvensen blir utvecklingen än mer dramatisk. Mellan 1975 och 1991 ökade kvinnornas deltagande i arbetslivet kraftigt. Men unga ensamföräldrars förvärvsfrekvens har sedan 1975 sjunkit med 15 procentenheter. 75 procent av de med arbete är dessutom lågavlönade.
Det här avspeglas givetvis i deras ekonomiska standard. På 10 år har andelen som haft svårigheter att klara mat och hyra ökat från 36 till 64 procent. Nästan var annan ung ensamförälder tvingades 1991 låna till de löpande utgifterna och var tredje att söka socialbidrag - en fördubbling jämfört med 1975. Kanske är det därför inte heller så konstig att var annan är trångbodd, jämfört med 15 procent av hela befolkningen.
Över huvud taget framstår ensamstående mödrar som en ytterst utsatt grupp. Inte bara är de arbetslösa, har tillfälliga och lågavlönade jobb, är trångbodda och har små ekonomiska resurser, de är också utsatta för våld och mår dåligt i en helt annan utsträckning än andra. Var fjärde ensamstående moder blev 1991 utsatt för våld. 2 av 10 säger att de är trötta jämt och känner oro och ångest. Drygt var tredje har huvudvärk eller migrän.
Så växer ett icke föraktligt antal av våra barn upp. Och det här var innan den verkliga arbetslöshetskrisen och nedskärningarna. Inte så konstigt att dagens siffror skrämmer regeringen.
Peter Antman
| | |