©Peter Antman
Hur många är fattiga i dagens Sverige? En så enkelt fråga borde väl också ha ett enkelt svar. Det har den tyvärr inte. För att kunna veta något om hur många som är fattiga måste man nämligen först ha ett svar på frågan: vad är fattigdom? Och hur ska man besvara den frågan?
För det första måste vi ha något sätt att mäta det vi sedan ska sätta etiketten fattigdom på. Ska man titta på taxerade inkomster? Eller gå ut och fråga folk hur mycket pengar de har? Eller kolla hur många som uppbär socialbidrag? Eller rent av undersöka vilka prylar och tjänster, alltså konkret levnadsstandard, folk har? När man väl bestämt sig för vilken av dessa metoder som bäst mäter fattigdom åtestår ändå det svåra. Ty var går gränsen för fattigdom? Är man fattig om man uppbär socialbidrag? Vid vilken taxerad inkomstnivå är man fattig? Vid vilken nivå på den materiella levnadsstandarden? Någon måste sätta den normen.
Vid Umeå universitet finns en sociolog vid namn Björn Halleröd som under flera år bedrivit mycket spännande forskning om fattigdom. Han har i ett flertal undersökningar visat hur tvetydigt begreppet fattigdom är, att fattigdom i själva verket alltid är relativt. Den är vad medborgarna, politikerna, de socialpolitiska tjänstemännen erkänner som fattigdom. Fattigdom är alltid en politiskt konstruktion.
De traditionella sätten att mäta fattigdom har i huvudsak lutat sig mot olika politiska definitioner av fattigdom. Fattigdom har likställts med socialbidragstagande, eller med inkomster under den politiskt definierade normen för existensminimum, eller andra former av mer eller mindre godtyckligt konstruerade gränser.
Halleröd har emellertid utvecklat ett nytt sätt att se på fattigdom. I stället för att lita till något politiskt definierat mått frågar man folk vad de menar är fattigdom. Det hela bygger givetvis på en mycket mer avancerad metodik än vad som är möjligt att redovisa i en kort krönika. Det intressanta här är reultaten, som inte minst i dessa dagar borde få lite större gehör i offentligheten.
Halleröd kan nämligen visa att den "populistiska", det vill säga av allmänheten omfattade, fattigdomsgränsen på två avgörande sätt skiljer sig från den vanligtvis använda socialbidragsnormen. Den är på en gång mer generös och mer snål.
Svenska folkets syn på det minimala inkomstbehovet för en vuxen individ överstiger således socialbidragsnormen med råge. I stället för de 3200 kronor som socialbidragsnormen föreskriver menar man att för en ensamstående vuxen i storstad krävs 5500 kronor och utanför storstad 4500 kronor för att kunna möta de grundläggande behoven. Också synen på hur stora inkomster sammanboende utan barn, sammanboende med ett barn och ensamstående med ett barn överstiger socialbidragsnormen med ett par tusen kronor. Vid tre barn eller fler barn börjar däremot börjar socialbidragsnormen plötsligt överstiga den "populistiska" fattigdomgränsen. Många barn är, menar svenskarna, inte så dyra som socialstyrelsen tror.
Att, så som föreslagits, sänka socialbidragsnormen till 2000 kronor innebär alltså att normen fjärmar sig ytterligare från allmänhetens syn på vad som är existensminimum.
Jag vet inte hur många i Sverige som skulle betraktas som fattiga enligt den föreslagna fattigdomsnormen. Men vi vet, från Halleröds forskning, att drygt 20 procent av de svenska hushållen 1992 hade inkomster som var lägre än den nivå samma svenska befolkning menar är nödvändig för att kunna upprätthålla en minimal levnadsstandard.
En av fyra av dessa fattiga är barn. Det kan man inte trolla bort genom att sänka någon politisk norm.
Peter Antman
Texter av Börn Halleröd:
- Den svenska fattigdomen (1991)
- "Socialbidragstagande och fattigdom", Nordiskt socialt arbeid 4/1992.
- "Making ends meet: perception of poverty in Sweden", Scandinavian Journal of Social Welfare 4/1995.
- "The Truly Poor: Direct and Indirect Consensual measurment of Poverty in Sweden", Journal of Europeans Social Policy 5/1995.
| | |