I inkomststatistik delar man ofta upp hushållen i tio lika stora grupper, kallade deciler. Decil ett har lägst inkomster och decil tio störst.
Är det verkligen bara populism att förspråka höjda skatter för de rika? Hur dystert det än kan låta så är det i viss mån så. Därför att problemet är mycket större och djupare.
Jag har förvisso personligen ingenting emot högre skatter för dessa grupper. Fem procents skatthöjning för de hundra tusen rikaste motsvarar ungefär sänkningen av barnbidragen. Eftersom barnbidragen höjdes i samband med skattereformen för att fördelningsprofilen på den inte skulle bli allt för motbjudande är det väl rimligt att också andra grupper måste dra sitt strå till stacken. Särskilt med tanke på att de 10 procent med högst inkomster mellan 1989 och 1992 fick sin skatt sänkt med i genomsnitt 34 000 kronor per person.
Dilemmat är nu bara detta: Vi kommer inte åt de tilltagande inkomstklyftorna enbart genom att lägga lite extra skatt på höginkomsttagarna. I den tillgängliga inkomststatistiken är det inte ens de allra rikaste som är problemet.
Vad är det som har hänt?
Redan före skattereformen hade inkomstklyftorna börjat öka i Sverige. Under 80-talet växte klyftorna med omkring 14 procent. Det finns två förklaringar till detta. För det första ökade de inkomstklyftor som marknaden skapar - alltså löneklyftorna. För det andra minskade offentliga sektorns förmåga att omfördela dessa inkomster.
Vi vet ännu inte full ut hur skattereformen påverkat detta. Med skattereformen vidgades nämligen den så kallade skattabasen. Därmed blev tidigare osynliga inkomster synliga och statistiken före och efter inte fullt jämförbar. En rimligt uppskattning säger oss dock att inkomstklyftorna efter skattereformen ökat med omkring 25 procent jämfört med i början av 1980-talet. Nästan hela den tämligen kraftiga inkomstutjämning som ägde rum under 1970-talet är utraderad.
Hur har då de senaste årens ekonomiska kris och nedskärningar slagit. Om det vet vi ännu nästan ingenting alls. Men det går att göra en uppskattning. I två omgångar har både den borgerliga och den socialdemokratiska regeringen försökt beräkna fördelningseffekterna av krisen och de politiska åtgärderna.
Det är förvisso inte oproblematiskt att använda dessa beräkningar. Dels är det ju bara uppskattingar, dels är de förmodligen på vissa avgörande punkter direkt felaktiga. Men kanske går de att använda ändå. Felen tonar snarare ner klyftorna än tvärtom. Med dessa siffror får vi en sorts mininivå på hur kris och besparingar slår.
Jag har gjort en sådan beräkning. Den är inget rolig. Med undantag för just de 10 procenten med högst inkomster är den över hela inkomstskalan regressiv. Alltså, ju större inkomster desto mindre drabbad är man av ekonomisk kris och nedskärningar.
I inkomststatistik delar man ofta upp hushållen i tio
lika stora grupper,
kallade deciler. Decil ett har lägst inkomster och
decil tio
störst.
Mellan 1989 och 1998 kommer den disponibla inkomsten minska med 22 procent för de allra fattigaste, alltså decil ett. Decil två, de nästa fattigaste, drabbas av 12 procent minskad disponibel inkomst. Och så fortsätter det. Ju högre inkomst, desto mindre minskning av inkomsten. I decil sex minskar den disponibla inkomsten med fem procent, i decil 8 med fyra procent och i decil nio med 2,3 procent. Enligt dessa beräkningar drabbas emellertid de tio procent med bäst inkomster, alltså decil 10, av en nioprocentig minskning av sina disponibla inkomster.
Tabell 1 Den disponibla inkomstens minskning mellan 1989 och 1998
Decil
Förändring1989-1998,procent
1 -22,5
2 -12,5
3 -8,5
4 -8,3
5 -8,9
6 -6,9
7 -5,3
8 -3,9
9 -2,3
10 -9,1
Klyftorna fortsätter öka, med andra ord. Och tyvärr, några procents skatt hit eller dit på de en tiondel av Sveriges befolkning ändrar inte den inriktning.
För det behövs helt andra tag.
Peter Antman
Några källor: Prop 1993/94: 150, bilaga 1.5; Prop 1994/1995: 150, bilaga 1; SCB, Inkomstfördelningen i Sverige 1975-1992.
 |  |  |