©Peter Antman
Nu har lugnet lägrat sig över både Sverige och det socialdemokratiska partiet. Göran Persson är tryggt installerad, partikongressen har klart slagit fast att den generella välfärdsmodellen ska förvaras och kampen mot arbetslösheten sättas i förgrunden.
Visst finns det fortfarande mycket att träta om. Från den stora och svåra frågan om det verkligen går att få ner arbetslösheten med nuvarande anti-inflationskamp och åtstramningspolitik till den lite mindre om vad egenmakt egentligen ska vara bra för.
Någon sorts nationellt kontrakt har ändå växt fram ur den socialdemokratiska extrakongressen. Bara svenskarna ställer upp på tuffa nedskärningar som riktas mot alla grupper i samhället så lovar Göran Persson att han fixar arbetslösheten. Samtidigt som han räddar välfärdsstaten. Bara vi lider lite allihopa ett tag - så blir det bättre sedan.
Allt hänger mycket bra samman och är paketerat enligt traditionell socialdemokratisk ideologi. Människor blir friare med större jämlikhet. Den svenska välfärdsstaten var bäst i världen på att skapa jämlikhet. Alltså bör den försvaras. Denna modell bygger i sin tur på full sysselsättning. Löser vi arbetslösheten så löser sig allt annat.
Det finns bara ett problem. Vad händer om det inte går att minska arbetslösheten? Och då menar jag inte den dom socialdemokratin kommer utsättas för från sina sympatisörer. Utan vad som händer med den svenska välfärden. Finns det inte en risk att vi för det lovvärda målet full sysselsättning allt för längre skjuter upp nödvändiga reformer av det svenska välfärdssystemen? Hur många årskullar är vi, kort sagt, beredda att offra för detta ytterst osäkra mål?
Det generella i de svenska välfärdssystemen är nämligen till mycket stor del baserat på tillhörighet till arbetsmarknaden. Det är genom att vara yrkesverksam som man blir berättigad till a-kassa, sjukförsäkring och ATP. Och eftersom nästan alla vuxna i Sverige varit sysselsatta har nästan alla omfattats av välfärdssystemen.
Men hur går det om inte alla längre yrkesarbetar, om vi får den "flexibla arbetsmarknad" där en stor andel vandrar in och ur tillfälliga påhugg, arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och studier, om vi lever kvar i massarbetslöshetens samhälle?
Här finns en knepig paradox.
Å ena sidan. Genom att ställa sig i främsta ledet bland de som försvarar den generella svenska välfärden visar Persson också allvaret bakom kampen mot arbetslösheten eftersom modellen bara är generell under förutsättningen att alla arbetar. På så vis stärker försvaret av välfärdsstaten och kampen mot arbetslösheten ömsesidigt varandra. Når vi full sysselsättning igen är allt detta mycket bra.
Å andra sida. Om - och jag vill betona om - arbetslösheten faktiskt inte minskar då finns risken att försvaret för den generella välfärdsmodellen faktiskt motverkar sitt eget syfte - nämligen att alla ska ha del av välfärdssystemen. Och detta av precis samma skäl som gör att kampen för modellen är bra. För ju fler som är arbetslösa desto mindre generellt fungerar modellen.
För hur kommer samhället och välfärden se ut och vara fördelad om vi efter 10 år av massarbetslöshet fortfarande har just massarbetslöshet - men samtidigt har kvar en välfärdsmodell som skapades för ett samhälle i full sysselsättning?
Det är en fråga som inte enbart har aktualitet i framtiden. Välfärdens marginaler växer redan. I dag puttas allt fler ut ur de generella systemen och färre kommer in i dem. Över en miljon är nollklassade i socialförsäkringarna.
Frågan är inget rolig men måste ställas ändå: hur stor underklass tål den generella välfärden?
Peter Antman
| | |