DE VIDGADE KLYFTORNA
av Peter Antman©
En låda Dom Pérignon, en låda Château Lafite-Rothschild, en låda exklusiv sprit, 0,5 kg oxfile per dag, två kg desertost varje vecka, ett kg gåslever per vecka, 10 nya romaner, 10 biobesök, 10 middagar på krogen, 10 besök på privatteatrar, en Bang Olufssen TV, en Armanikostym och en Weekendresa t/r New York i första klass.
Det motsvarar ungefär vad postgeneralen Ulf Dahlsten har över i plånboken - varje månad sedan man dragit av det som medelinkomsttagaren förväntas leva på.
Det Dahlsten får över är ungefär lika mycket som den genomsnittliga inkomsttagaren tjänar på ett år.´
I år kommer Ulf Dahlsten att, efter skatt, ha cirka 1,2 miljoner kvar att leva på. 100 00 i månaden, netto.
Och frågorna måste ställas: Är det rimligt? Är någon över huvud taget värd så mycket pengar? Och vad händer med demokratin när samhällets toppar tjänar så mycket pengar? Hur ska de över huvud taget kunna förstå vilka liv vanliga människor lever?
Ulf Dahlsten är nämligen inte ensam, bara ett känt exempel. I skriften Skatter, inkomster och avgifter från SCB kan man läsa att 3000 personer 1992 (senaste året vi har statistik ifrån) tjänade över en miljon kronor - i genomsnitt 1,8 miljoner.
Dessutom hade dessa 3000 personer kapitalinkomster på 650 000 kronor, att jämföra med genomsnittet 7500 kronor. De 3000 personerna utgjorde 0,03 procent av alla kapitalinkomsttagare - men fick fyra procent av alla kapitalinkomster. Det vill säga 133 gånger mer än om inkomsterna vore jämt fördelade.
Detta säger inte allt om människors levnadsstandard. På SCB har man också räknat ut hur mycket olika familjer har kvar också efter bidrag och skatter samt relaterat det till varje familjs försörjningsbörda. Resultatet kallas disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
1991 hade sju av tio familjer i Sverige under 100 000 kronor i disponibel inkomst per konsumtionsenhet.
Samtidigt hade en familj av tio - drygt 460 000 familjer - dubbelt så mycket i sina plånböcker (195 000 kronor per konsumtionsenhet). De översta två procenten - 85 709 familjer - hade 296 000 kronor efter att ha betalat 33 procent i skatt.
De hade 12 gånger mer att leva på än den kvarts miljon familjer som måste hanka sig fram på 23 300 kronor om året och tre gånger mer än de 2,6 miljoner familjer som lever på mellan 80 000 och 100 000 kronor.
En gång i tiden ansåg tillräckligt många att sådana klyftor var oacceptabla- och mellan 1967 och 1980 minskade de faktiskt, trots att ojämlikheten på marknaden ökade. Under samma tid fördubblades välfärdsstatens färdelningseffekt.
Utjämningen av inkomsterna är inget som kom av sig själv. Den första vågen kom strax efter andra världskriget, delvis en effekt av omstrukturering av arbetslivet men även av den progressiva beskatting som införts.
Under hela den period som nu mer brukar lyftas fram som den svenska modellens glansperiod hände inte mycket med inkomstfördelningen. I slutet av sextiotalet såg den ungefär ut som i slutet av 1940-talet. Sveriges inkomstfördelning så också ungefär ut som de genomsnittliga industriländerna.
Någon stans i slutet av 1960-talet började detta uppfattas som ett allvarligt problem. Makarna Inghe visade i boken Den ofärdiga välfärden hur många som i själva verket halkade utanför skyddsnäten, i skriften Välståndklyftor eller standardhöjning gick personer som Villy Bergström, Mats Hellström och Kjell-Olof Feldt till rasande angrepp mot välfärdsstatens oförmåga att utjämna levnadsvillkoren. I slutet av 1960-talet började låginkomstutredningen publicera sina förfärande reultat - så förfärande att Gunnar Sträng la ner den i förtid.
Vid denna tid var Sverige - i kvantitativa mått - ungefär likt vilken välfärdsstat som helst. Sedan började offentliga sektorn växa så det knakade och inkomsterna att utjämnas.
Alla uppskattade givetvis inte detta. SAF:s politisering och moderaternas och folkpartiets nyliberalisering kan mycket väl betraktas som ett svar på denna utveckling (även om det så klart även finns andra förklaringar). Det är inte så konstigt. 1984 fick 60 procent av medborgarna mer från välfärdsstaten än de betalt i skatt, 30 procent däremot mindre - vilket tämligen väl motsvarar partiernas röstskara.
Ändå skulle de snart börja uppnå sina mål. I 1987 års långtidsutredningen kunde man nämligen konstatera att inkomstutjämningen inte bara planat ut utan också brutits. Inga alarmklockor ringde dock - det var för svårt att avgöra, hävdade man, om det var en tillfällig uppgång eller ej.
Men med tiden började en ny bild växa fram och trenden var tydlig - ökad ojämlikhet. Orsakerna började också kunna analyseras - marginalskattereformen 1983-1985 och höginkomsttagarnas kraftigt höjda löner och ökade arbetsinsatser. I en bilaga (nr 19) till LU 92 kunde man konstatera att ojämlikheten hade ökat och låg på 1975 års nivå och att skatternas omfördelande effekt minskat. Marknadens inverkan på inkomstfördelningen fick således ett ökat inflytande samtidigt som marknadsinkomsterna blev mer ojämnt fördelade.
I en annan bilaga (nr 8) till samma utredning kan man läsa hur inkomsspridningen utvecklades i fem länder under 1980-talet av Johan Fritzell. I den visade han två viktiga fenomen.
I samtliga länder blev spridningen i marknadsinkomster mer ojämnlik. Ja, den generella trenden gick, kunde han visa, mot ökat polarisering i samhällena, där ytterändarna, de med riktigt dåliga och de med riktigt bra inkomster, ökade medan de breda mellanskikten minskade i storlek. Mest fraperande var Storbrittanien, där andelen med mindre än 50 procent av medianinkomsten - ofta använt som en definition på fattigdom - nära på fördubblats. I Sverige var utvecklingen minst tydlig.
Samtidigt ökade bara ojämlikheten i disponibla inkomster i tre av de fem länderna - därför att två av länderna motverkat ojämlikheten som marknaden genererade genom ökad omfördelning via offentliga sektorn.
Vad säger de senaste siffrorna om utvecklingen i Sverige? Har vi lyckats motverka polariseringen? Nej, Sverige tillhörde inte de två länderna.
Än så länge är det svårt att säga hur skattereformen slagit, vi vet inte heller riktigt hur den fyrdubblade arbetslösheten kommer avteckna sig i inkomstfördelningen. Men erfarenheten från Sorbritannien förskräcker. Där förklarar nämligen den fördubbling av arbetslösheten som ägde rum under början av 1980-talet nästan helt den fördubbling som också ägde rum av de verkliga låginkomstagarna.
Vi vet dock att mellan 1990 och 1991 ägde den största ökning av ojämlikhet som uppmätts sedan 1980 rum (innan dess finns inte jämförbara siffror). Vi vet också att den internationella trenden mot ökad polarisering nu också gör sig gällande i Sverige. Mellan 1980 och 1992 ökade andelen med riktigt låga inkomster från 4,8 till 7,2 procent medan andelen välbärgade ökat från 10,7 till 15,1 procent.
Ett vanligt sätt att beskriva inkomsfördelningen är att dela in inkomsttagarna i tio lika stora grupper, så kallade deciler. Då kan man exempelvis jämföra de 10 procenten med lägst inkomster med de tio procenten med högst.
Mellan 1989 och 1992 förlora de 10 procent fattigaste (decil 1)14 procent av sin disponibla inkomst (per konsumtionsenhet och i fasta priser). De blev 14 procent fattigare. Från första decilen till nionde är fördelningen direkt regressiv. Det vill säga att ju mer pengar man hade redan från början desto bättre har man klarat sig. De 10 procenten näst rikast (nionde decilen) ökade så sina inkomster under perioden med 4,2 procent. Endast de allra rikaste skiljer från detta mönster. De fick 0,6 procent mer.
Man kan göra andra jämförelser där utvecklingen syns mer dramatiskt. Till exempel hur de marknadsgenererade inkomsterna förändrades för familjerna under denna period.
De 10 procenten med lägst inkomster förlorade då 160 procent av sina inkomster - de gick minus med andra ord. De näst fattigaste förlorade 42 procent, nästa 10 procent 39,2 procent och så vidare. Ju bättre man hade det i utgångsläget desto mindre förlorade man. Så blir det tydligt vilka som verkligen drabbats av krisen.
En myckt viktig förklaring till dessa mönster finner man i hur lönerna utvecklades för de olika grupperna under denna tid. Något att hålla i minnet så här i avtalstider. Bland de heltidsarbetande förlorade de 10 procenten med sämst löner 17,3 procent. Höginkomsttagarnas löner däremot bara 0,9 procent.
Kjell Jansson på SCB skriver: ² Sammantaget över perioden 1989-1992 har höginkomsttagarna som enda decilgrupp nästan kunnat behålla sin arbetsinkomst intakt i fasta priser.²
Men hur ser de ut de extrema åren 1993 och 1994? Ingen vet riktigt ännu.
I en bilaga till tilläggspropositionen förra våren gjorde den borgerliga regeringen en bedömning av inkomstfördelningens utveckling där man menade att inkomsfördelningen kommer bli något jämnare mellan 1991 och 1994. Resultatet beror främst på en viss minskning mellan 1991 och 1992 som inte helt äts upp av den ökade ojämlikhet man ändå spår åren 1993 och 1994. Redan det är emellertid illa eftersom det innebär att 1980-talets och det tidiga 1990-talets ökade ojämlikhet ligger kvar. Mellan 1981 och 1994 har därmed ojämlikheten ökat med 25 procent.
Det finns dock skäl att tro att utvecklingen blir värre än så. Utredningen är - så vitt jag kan bedöma - tillrättalagd. Men läser man mellan raderna framträder en annan bild.
Ty i utredningen har man antagit hypotesen att kapitalinkomsterna kommer sjunka kraftigt under perioden och att detta främst drabbar höginkomsttagarna. Man har också räknat med att höga räntor drabbar dessa värst samt att skuldsaneringen sker jämbördigt i alla inkomstgrupper.
Men i själva verket finns det goda skäl att spå att det omvända faktiskt ägt rum. Sedan kronan släpptes har exportindustrin dragit i väg, bankernas kassor bågnar av pengar och under 1994 var det nästan ett krav att göra reavinstinkomster samt höja aktieutdelningen på grund av det förestående regeringsskiftet och de stundande regelförändringarna.
Likväl är det troligt att det är höginkomsttagarna som förlorar minst på höga räntor. Det är där de extermt ojämt fördelade förmögenheterna finns, det är där man kan tjäna på att låna ut pengar dyrt. 1987 innehade de 1 procent rikaste hushållen hela 16 procent av den deklarerade nettoförmögenheten, ser vi till aktieinnehav blir siffrorna än mer dramatiska, de äger nämligen i runda tal 75 procent av aktierna i Sverige. Låginkomsttagarna har över huvud taget ingen förmögenhet, det har skulder - och där blir det höga räntorna som kvarnstenar runt halsen.
Erfarenheten från de senaste åren säger att det är just höginkomsttagaran som har förmågan att kompensera sig för turbulender i ekonomin. De kunde kompensera sig för inflationen, de vinner troligtvis på de höga räntorna och det finns lite som säger att de inte också vinner på skuldsaneringen.
Om nämligen detta är fallet, skriver man faktiskt i utredningen, ²kommer dock inkomstspridningen att öka betydligt mer...till en nivå över 1991.²
Några åtgärder för att motverka detta har man inte. I själva verket visar utredningen tydligt att arbetslösheten och regelförändringarna (skattelättnader och ändringar i bidragssystemen) drabbar låginkomstagarna mycket hårdare än höginkomsttagarna.
Att klyftorna i själva verket ökat fick vi veta sommaren 1994. Då kunde LO visa att andelen LO-medlemmar som inte gjort någon semesterresa eller haft tillgång till ett fritidshus ökat från 23 till 29 procent enbart mellan åren 1991 och 1993, medan andelen inte förändrats alls bland de mer välbeställda grupperna. Enbart fem procent av SACO- grupperna hade 1993 samma problem.
Finns det då någon politisk vilja att förändra den tilltagande skevheten i inkomstfördelningen. Det är svårt att se. De som redan har mycket vill ha mer. Och ekonomerna hejar vilt på och förespråkar större löneskillnader och minskad omfördelning via välfärdsstaten. Ska nämligen de antagna positiva effekterna av lönedifferentiering slå igenom får de ju inte motverkas av en välvillig stat.
Socialdemokratin gick förvisso till val på ökad rättvisa, men kommer de att lyckas?
Utöver den uttalade ambitionen att sänka arbetslösheten finns - vad jag kan se - inga ambitioner att minska inkomstklyftorna, bara att inte låta de skena iväg vidare. De senaste årens utveckling står således fast. Frågan är om de inte också kommer förvärras.
Några medel att minska spridningen av inkomster på marknaden finns knappast. Man har ju själv beviljat Ulf Dahlstens lönehöjning. Det ligger dessutom helt i linje med den utveckling som den socialdemokratiska regeringen inledde under 1980-talet.
Även om man inte kan lägga hela skulden för de ökade löneskillnaderna under 1980-talet på regeringen så har de sitt finger med i spelet. Under denna tid förändrades nämligen lönesättningen inom offentliga sektorn mot individuell lönesättning, pådrivet av civilminister Bo Holmberg. I kompletteringspropositionen 1987 skriver man således: ²Lönespridningen har under lång tid minskat på hela arbetsmarkanden. I den offentliga sektorn har löneutjämningen gått längre än inom övriga sektorer. Därigenom har obalanser uppstått, med betydande personalförsörjningsproblem som följd. På vissa områden har det varit svårt att rekrytera erfaren och kvalificerad personal. Det är nödvändigt att anpassa lönerelationerna så att de medger en effektiv personalförsörjning i den offentliga verksamheten.² Enligt utredningen Från patriark till part (Ds 1988: 4) kom den nya lönepolitiken att inriktas främst mot cheferna. I exempelvis löneavtalet 1986-87 satte man av en särskild pott på 570 miljoner kronor, som nästan uteslutande kom att gå till de redan högavlönade.
I den senaste budgetpropositionen skriver man: ²Ytterligare satsningar på chefsförsörjning och chefsutveckling kommer att göras.² Det offentliga ska således fortsätta uppmuntra chefernas höga löner och därmed legitimera också den privata sektorns höga chefslöner.
Inte ens målet att fördela bördorna rättvist tycks gå i uppfyllelse, vad än regeringen säger: Enligt budgetpropositionen kommer de 10 procent med högst ekonomisk standard att bidra mest, hela 28 procent av budgetförstärkningen bärs av dessa grupper - men om vi ser till hur de disponibla inkomsterna förändras blir bilden mer komplex.
Också här minskar den högsta inkomstgruppens disponibla inkomster mest, men efter dessa kommer inte de med näst högst inkomster utan de med allra lägst inkomster.
När budgetförsträkningarna blommat fullt blommat ut räknar regeringen med att de 10 procent med lägst, samt de 10 procent med högst inkomster har fått sin disponibla inkomst sänkt med sex procent. Men däremellan är fördelningseffekten direkt regressiv. Alltså - med undantag för de allra rikaste innebär det att ju mer pengar man har desto mindre drabbas man. Kompleteringspropositionen våren 1995 ändrar inte på denna bild.
För 90 procent av befolkningen råder således omvänd fördelningspolitik. Är det att bära bördorna rättvist?
Regeringen redovisar inte heller enligt vilka kriterier man gjort dessa framskrivningar. Risken finns att bygger på den förra regeringens tvivelaktiga beräkningar - och i så fall kommer höginkomsttagarna inte alls att drabbas på det sätt regeringen anger.
Det värsta är att detta var den goda nyheten.
Den dåliga är att man inte enbart låtit bli att motverka marknadens ökade ojämlikhet. Genom de senaste årens förändringar av skattsystemet och offentliga sektorn har man dessutom byggt in ett systemfel som ytterligare kommer öka inkomstklyftorna.
I Sverige har vi bytt sänkta marginalskatter för välavlönade mot kraftiga marginaleffekter för många låginkomsttagare, eftersom också bidrag eller avgifter som är relaterade till inkomsten har marginaleffekter.
Sedan några år tillbaka finns också en uttalad strategi att ransonera den offentliga sektorns tjänster genom att ta ut högre avgifter. För att det inte ska slå sönder låginkomsttagarnas ekonomi införs inkomstgraderade avgifter. I runda tal 8o procent av all barn med kommunal barnomsorg bor i dag i kommuner som tillämpar en sådan princip.
För lågavlönade blir det således nätsan omöjligt att höja den disponibla inkomsten genom att arbeta mer, eftersom bidragen samtidigt trappas ner och avgifterna höjs: Vi får renodlade fattigdomsfäller - medan de som redan har uppmuntras att tjäna ännu mer. Inkomstklyftorna ökar.
Detta problem berörs i finansplanen. På två meningar.
Ändå är inkomstfördelningen inte bara en teknisk fråga, utan handlar i grunden om demokratins vitalitet. Ty vad händer om näringslivets, politikens och förvaltningens toppar - de som i så hög grad formar våra livs villkor - surfar i väg på löner som ingen vanligt människa ens kan dröma om?
Då blir vanliga människors problem och drömar en abstraktion, något som de gynnade kan läsa sig till i statistik som ovan - men som de i grunden inte vet något om.
Därför är det kanske, trots allt, inte så konstigt att frågorna om jämlikhet, rättvisa och solidaritet sipprat bort ur det offentliga samtalet.
Tidigare publicerad i Aftonbladet 4/3 1995, här i en uttökad version.
Tillbaka till föregående sida
Peter Antman
adress: peter.antman@abc.se