©Peter Antman
Turbulensen kring galna kosjukan dog plötsligt ut. Nu jagar journalisterna andra sensationer och svenska folket oroar sig kanske för något annat.
På sätt och vis är det nu inte så konstigt. För om det nu verkligen är så att BSE - som galna kosjukan förkortas - verkligen kan spridas till människor så är den stora frågan knappast om man ska sluta importera kött från England eller om man ska våga äta korvarna som serveras i skolbespisningen - utan hur många som redan smittats. Det är, om man ska uttrycka det rått, redan alldeles för sent för åtgärder.
För hur är det med alla de som ätit brittiskt kött under åttiotalet? Det var ju då galna kosjukan verkligen härjade i England. Sedan 1986 har över 160 000 kor avlidit i sjukdomen. Hur många går i inkubationstidens utdragna förlopp och väntar på att sjukdomen ska bryta ut? Om det vet vi ingenting.
Lyssnar man emellertid runt i kamratkretsen är det snarare en höjd aversion mot kött som dröjer sig kvar. Därför att de kanibalistiska uppfödningsmetoderna dragits fram i ljusan dag. Det är helt enkelt äckligt att tänka sig att man äter en ko som i sin tur käkat en ko eller ett får för den delen.
Dessutom tycks en folklig förklaring till galna kosjukan ha bitit sig fast. Nämligen att den uppstod just för att korna åt sig själva. En sorts naturens hämnd. Här spelade säkert historien om hur de rituella kannibalerna på Nya Guinea på 1950-talet drabbades av en liknande sjukdom in.
Det märkliga är emellertid att den verkliga nyheten när det gäller galna kosjukan kom bort i medierapportering och analyser. Vad låg egentligen bakom galna kosjukan? Svaret på den frågan borde få SAF, Timbro, moderaterna och alla andra förespråkare för den fria marknaden och vinstintresset att darra i manschetterna.
För var det verkligen en slump att det var just i England som galna kosjukan bröt ut? Nej, troligtvis inte. Frågan är om inte galna kosjukan lika gärna kunde kallas galna vinstsjukan. Här framträder de privata vinstintressets alla fula drag.
Som så mycket annat i England avreglerades nämligen regler kring och kontroll avframställningen av djurfoder i början av 1980-talet. Ty enligt nyliberalismen är ju regler inte bara onödiga utan direkt skadliga. Om bara konkurrensen och vinstintresset släpps fritt kommer marknadens osynliga hand ställer allt till rätta.
Men nyliberalerna glömmer oftast bort att det som är företagsekonomiskt lönsamt inte alltid är lika lönsamt eller bra sett ur hela samhällets perspektiv. För fodertillverkarna var det lönsamt att sänka temperaturen i ugnarna där man tillverkade kadavermjöl av får. Genom att sänka temperaturen sänkte man ju elräkningen. Det blev billigare att tillverka fodermjölet, vinsten steg.
Att temperaturen blev så låg att prionerna i de scrapie-smittade fåren inte längre utrotades behövde de ju inte bry sig om. Kanske visste de det inte ens. Vad spelade det för roll? Fodret sålde ju. Och - här kommer poängen - de enskilda företagen kunde lugnt räkna med att de inte behövde ta konsekvenserna av sitt egen handlande. Det får någon annan ta.
Och mycket riktigt. Nu håller Englands animalieproduktion på att slås ut, EU:s export av kött hotas och EU - det vill säga, staten, offentliga sektorn, vi alla - måste träda in med miljarder för att städa upp efter den avreglerade profitens framfart.
Är det för hårda ord? En ideologisk övertolkning? Vi får väl se. Jag tror bara det är början. De sociala - och ekonomiska - konsekvenserna av nyliberalismen kommer fortsätta rulla in över oss.
Bakom varje galen ko bör vi kanske därför se en skakad nyliberal.
Peter Antman
Någar länkar till sider med massor av galna kor-länkar:
| | |