Sjukförsäkringen tillhör en av grundpelarna i den generella svenska välfärdsmodellen. Det var med sjukförsäkringens införande 1956 som den så kallade standardtryggheten eller inkomstbortfallsprincipen blev en ledande princip i den moderna välfärdsstaten.
Välfärdsstaten skulle inte längre enbart utgöra en sista garant mot fattigdomen. I stället skulle alla medborgare - åtminstone de som arbetade - omfattas av de offentliga socialförsäkringarna. Arbetare fick samma sjukpenningförmåner som tjänstemän,a man kunde känna sig trygg inför framtiden, satsa på sitt jobb, utbilda sig, skaffa hus och bil.
Allt fler samhällsforskare brukar peka på den svenska välfärdsmodellens enastående förmåga att dra in medelklassen i de offentliga socialförsäkringarna. Genom att också medelklassen fick del av dem vann man deras politiska stöd - och deras vilja att betala skatt.
En gång stod sjukförsäkringen för allt detta. Det är tveksamt om den gör det längre. Ty den stora majoriteten i dag betalar allt mer till sjukförsäkringen men får ut allt mindre. Sjukförsäkringen håller på att gröpa ur sig själv inifrån.
Just sjukförsäkringen har ett speciellt särdrag. Den helt överväldigande majoriteten av alla sjukfall är korta. Det handlar med andra ord om några dagars sjukfrånvaro från jobbet, en eller ett par gånger om året. Men det är de riktigt långa sjukskrivningarna som utgör den stora kostnaden i sjukförsäkringen. 1991 var två procent sjuka längre än 90 dagar, men över hälften av alla betalda sjukpenningdagar gick till denna lilla minoritet.
Systemet var utmärkt. Genom att dra in en majoritet (icke så kostsamm) i systemen kunde man upprätthålla betalningsviljan till en liten (men kostsam) minoritet. Alla fick ut någonting.
Numer får de flesta inte ut någonting. 1992 infördes den så kallade arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen. Den innebär att anställda under de första 14 dagarnas sjukfrånvaro får betalt från arbetsgivaren, inte från sjukförsäkringen.
1991 hade vi cirka 8,4 miljoner så kallade sjukpenningfall i Sverige, det vill säga en avslutad sjukperiod som man fick sjukpenning för. 1992 hade vi plötsligt bara 1,4 miljoner sjukpenningfall. Visserligen finns det tydliga tecken på att regelförändringar och lågkonjunktur lett till minskad sjukfrånvaro. Men det kan inte förklara mer än en bråkdel av den gigantiska minskningen. Den verkliga orsaken är att närmare 90 procent av alla sjukpenningfall är kortare än 14 dagar. Och de betalar ju arbetsgivaren.
Nu ska arbetsgivarperioden utökas till 30 dagar. 1991, det sista året vi har fullständig statistik över hela sjukfrånvaron, utgjorde sjukpenningfallen på 30 dagar och längre inte mer än fem procent av alla sjukpenningfall. Enligt 1994 års siffror skulle reformen innebära att cirka 7,2 miljoner fall av sjukfrånvaro betalas av arbetsgivare och knappa 400 000 fall av sjukfrånvaro av den offentliga sjukförsäkringen.
En enorm privatisering av sjukförsäkringen således.
Någon motsvarande neddragning av avgifterna har däremot inte skett. Visserligen har arbetsgivarna kompenserats genom en sänkning av sjukförsäkringsavgiften. Å andra sidan infördes redan 1993 en så kallad egenavgift för löntagarna. Den avgiften kommer 1998 ha höjts till 5,95 procent. Något ytterligare sänkning av arbetsgivareavgifterna är inte planerad.
1998 kommer den faktiska täckningsgraden i sjukförsäkringen ha minskat från 100 till fem procent och avgifterna för den ökat med 20 procent.
Hur länge kommer medelklassen stå ut med den försämringen? Risken för undergrävd legitimitet är uppenbar.
Och vilka som förlorar på det vet vi ju.
Peter Antman
| | |