©Peter Antman
För en tid sedan skrev jag om den massiva privatisering av sjukförsäkringen som ägt rum genom att ansvaret för de först 14 dagarnas sjukfrånvaro lagts över på arbetsgivarna. Närmare 90 procent av alla sjukfall betalas numera ur arbetsgivarens kassa. Om den planerade utvidgningen till 30 dagars arbetsgivarperiod genomförs innebär det att inte mer än ett sjukfall på tjugo kommer betalas genom den offentliga sjukförsäkringen.
En del har, efter att jag skrev detta, uttryckt visst tvivel. Kan man verkligen kalla detta en privatisering? Och visst. Det rör sig om en gråzon. Sjukförsäkringen är ännu stadgad i lag. Ingen arbetsgivare kan smita undan sitt betalningsansvar om någon av de anställda är sjuk.
Frågan är emellertid vilka dynamiska effekter förändringen kommer få? Förra gången varnade jag för att risken är stor för en de välbeställdas revolt mot sjukförsäkringen. De betalar till den men får ingenting tillbaka; de är inte längre med i systemet. Vilket kommer drabba de långtidssjuka. Solidariteten med deras höga kostnader riskerar att erodera.
Det är emellertid inte den enda "dynamiska" effekten. Vi kan tala om åtminstone tre effekter till. Det handlar om privata försäkringar, arbetsmarknaden och lönebildningen.
Många har varnat för att allt för låga ersättningsnivåer i de offentliga försäkringarna kommer driva fram privata (och mer ojämlika) försäkringar. Från socialdepartementet hörde man ofta att det fanns någon sorts gräns för ersättningsnivån under vilken de privata försäkringarna skulle komma att dominera.
Fast det är inte bara ersättningsnivån som spelar roll. För arbetsgivarna kan också försäkra sig mot den sjukfrånvaro de själva ska betala. Och de gör det. Genom arbetsgivarperioden har en privat sjukförsäkringsmarknad drivits fram. Alltså, från offentlig finansiering och ansvar till privat finansiering och ansvar.
Arbetsgivarnas ansvar för de första 14 och i framtiden kanske de först 30 dagarna lär också förändra arbetsmarknadens funktionssätt. Förr kostade inte sjukfrånvaro arbetsgivarna något i reda pengar. Visst, stor sjukfrånvaro påverkar säkert produktionen negativt och sjuka människor har alltid haft svårare att få jobb. Men nu har arbetsgivarna fått ytterligare ett incitament att inte anställa människor med en livssituation eller olika former av problem där man kan misstänka högre sjukfrånvaro.
Arbetsgivarperoden driver således på utestängning och utslagning från arbetsmarknaden. Därmed har välfärdsstaten dragit sig tillbaka ett par steg från den klassiska uppgiften att något skydda människor mot arbetsmarknadens obönhörliga lönsamhetslogik.
Till sist lär på sikt lönebildningen också påverkas. En av de stora poängerna med den offentliga sjukförsäkringen var att alla risker samlades i en stor gemensam pott. Därmed kunde man i någon mån bryta sambandet mellan risk och kostnad. Arbetsgivare fick betala samma avgift för slaktare som för akademiker.
Så fungerar dock inte marknaden. Om risken är stor att man är sjuk måste man också betala en högre försäkringspremie. Och eftersom kostnaden för sjukdom - vare sig den tas ut i form av en arbetsgivaravgift, betalas till en privat försäkring eller ingår i lönekuvertet - är en lönekostnad kommer det givetvis att påverka lönesättningen.
Risken är således stor, dels att yrken med hög sjuklighet kommer släpa efter lönemässigt, dels att individer med hög sjukfrånvaro kommer få mindre löneförhöjningar än andra.
Så visst är det en privatisering i dess klassiska mening vi talar om: marknadens sätt att fördela resurser betonas i stället för demokratins.
Peter Antman
| | |