Ungefär vid den här tiden för två år sedan genomförde jag en större undersökning av hur läget var i den svenska grundskolan. Jag var runt och intervjuade rektorer på ett tjugotal skolor i Sveriges största städer med omnejd. Jag läste högvis med officiell och mindre officiell statistik. Och bilden var tämligen entydig - och dyster: de med sämst utgångsläge hade fått det ännu sämre.
Det var vid tiden för de stora nedskärningarna i kommunerna, när resultatenheter, skolpeng, friskolor och valfrihet var orden för dagen. För vissa politiker framstod det här nog som en bra tid. Jag minns en rektor som berättade att en av kommunens politiker i något svagt ögonblick bekännt att politikerna själva aldrig skulle lyckats med de nedskärningar som rektorerna genomfört.
Men det fanns givetvis också en annan sida. Som frågan vem som hade det egentliga ansvaret. En annan rektor berättade hur missnöjda föräldrar ringer upp politikerna för att kräva ansvar men får till svar att det är rektorerna som bestämmer över verksamheten. Och rektorerna kan bara i vanmakt peka på den allt tunnare pengapåsen. Ansvaret - det hamnar någonstans mitt emellan.
Möjligtvis skulle var och en av reformerna eller förändringarna ha kunna bidra med något positivt om de genomförts en och en. I stället tilläts de i en djävulsk logik stärka varandras negativa sidor.
Kanske hade nedskärningarna kunna göras med större ömhet och lyhördhet bara inte skolpeng hade införts i så många kommuner. Kanske hade fria skolval blivit någonting positivt om inte nedskärningarna och skolpengen tömt de utsatta skolorna på resurser. Kanske hade skolpengen fungerat bra om bara kommunerna haft mera pengar att lägga på skolan. Men nu fanns inte om.
I stället ledde skolpengen till att nedskärningarnas i första hand riktades mot de redan utsatta skolorna. I det gamla systemet hade de nämligen mycket mer pengar per elev eftersom eleverna behövde mera stöd. Men skolpengens logik är den omvända. Alla ska få lika oberoende av behov. Och så började migrationen. De stabila eleverna övergav de sjunkande skolorna och med sig tog de pengen. Således ännu mindre resurser och ännu större andel problemelever kvar i de utsatta skolorna.
Alltså - ju lägre inkomster eller utbildning i det omkringliggande samhället desto större nedskärningar råkade skolorna utför. Det var Matteus-principen som tillämpades: åt dem som har skall varda givet...
Därför är det lovande att, som Svenska Dagbladets ledarsida avslöjade häromdagen, ordförandena i ett flertal av de nybildade stadsdelsnämnderna i Stockholm inte verkar särskilt pigga på att behålla skolpengen som ekonomiskt fördelningssystem till de egna skolorna.
Skolpeng och stadsdelsnämndner visade sig åtminstone i min undersökning vara något av ett dödligt vapen riktat mot den jämlika skolan. För ingenstans var skillnaderna mellan hur de utsatta och de resursstarka skolorna drabbats större än i kommuner med just denna kombination. Inte nog med att skolorna och eleverna i de tuffa områdena drabbades av skolpengens nivellering. Här trängde kostnaderna för den övriga sociala oron ut skolans resurser.
Å andra sidan återstår det ännu för de som tror på stadsdelsnämnder att bevisa att det faktiskt inte var systemet med stadsdelsnämnderna som sådant som ledde till de horribla fördelningseffekterna. Ungefär samma problem med ansvarsfördelningen som den där rektorn påpekade vad gäller skolan ger sig ju också tillkänna mellan centrala politiker och stadsdelsnämnder. Vem är felet om skolan i exempelvis Hägersten-Fruängen går åt pipsvängen?
Härmed är varning utfärdad.
Peter Antman
| | |