©Peter Antman Hur gammal är egentligen välfärdsstaten? Eftersom den så ofta framställs som omodern och trött kunde man ju tro att den har åtskilliga decennier på nacken.
Det visserligen riktigt att det är många år sedan de första stegen mot den moderna välfärdsstaten började tas. Länge var det populärt att peka ut 1930-talet och det socialdemokratiska maktövertagandet som välfärdsstatens födelsedecennium. Senare forskning här gärna lyft fram rötter ännu längre bakåt. Som 1913 års pensionsreform, Adolf Hedins motion om socialförsäkringar 1884 och inte minst den sociallagstiftning i Tyskland under 1880-talet som Birsmarcks initierade. Alla exempel på hur staten tar ansvar för arbetarnas välfärd.
Enormt mycket forskning har ägnats åt att förklarar vilka krafter som låg bakom denna den första framväxten av en stat som också ägnar sig åt välfärd. Men frågan återstår. När blev detta ansvar så stort att man kan tala om en välfärdsstat?
I ett intressant kapitel i antologin Swedish Social Democracy - A Model in Transition (1994) försöker sociologen Göran Therborn besvara den frågan. Han gör det genom att ställa upp ett specifikt krav. Nämligen: "En välfärdsstat är en stat vars vardagsrutiner domineras av välfärdsaktiviteter." Det låter som en rimlig definition. Så länge stater domineras av sina klassiska aktiviteter, som upphållande av inre och yttre ordning samt ansvar för infrastruktur, är de inte välfärdsstater.
Och följer vi Therborns definition så visar det sig att välfärdsstaten är ett tämligen ungt fenomen. Först i början av 1970-talet träder de första välfärdsstaterna fram ur historiens mörker. Det är Sverige, Holland och Belgien. Under 1970-talet följer de flesta andra utvecklade kapitalistiska stater efter.
Therborn skriver: " Välfärdsstatens nuvarande kris har brutit ut, inte på grund av ålderssvaghet utan, direkt efter en tyst men historisk unik tillväxt av välfärdsstaten över hela västvärlden. Krisen handlar om mognad och styrka, inte om ålderdom."
Det här ställer, utan tvekan, både kris och den kraftiga reaktionen från höger under 1970-talet i ett annat ljus. Ty välfärdsstaterna tillväxt under 1960- och 1970-talen ägde rum samtidigt med tilltagande militants inom arbetarklassen. Kort sagt under en styrkeperiod för arbetarrörelsen.
Är det då inte rimligast att se på högerpartiernas och arbetsgivarintressenas intensifierade kritik av välfärdsstaten under 1970-talet inte som den första upptäckten av en utdöende modell utan som en maktpolitisk motreaktion? En reaktion vars effekter vi fortfarande lever under?
Det blir isande tydligt i en jämförelse Therborn gör mellan å ena sidan de aspirationer den internationella arbetarrörelsen uttalade kring förra sekelskiftet och näringslivets dåvarande syn och å andra sidan hur näringslivet respektive fackföreningsrörelsen uttrycker sin syn på välfärdsstaten på 1980-talet. Konfliktlinjerna är de samma då som nu.
Precis som för hundra år sedan kräver näringslivet goda villkor för kapitalackumulation, att socialförsäkringar fungerar enligt marknadsmässiga försäkringsprinciper, det vill säga icke omfördelande och med starka arbetsincitament. Och precis som i arbetarrörelsens barndom betonar fackföreningsrörelsen alla människors rätt till ett hyggligt liv, inte minst rätten till arbete. Och att vägen går över arbetarskydd, universella och omfördelande välfärdssystem.
Att försvara välfärdsstaten har därför inget med längtan tillbaka eller sentimentalitet att göra. Konflikterna runt socialpolitiken rör sig runt samma axel som för 100 år sedan - makten över samhället.
Peter Antman
| | |