(
Diagram)Under ett halvt decennium har Sverige haft en genomsnittlig årligt tillväxt på NOLL procent. Det är som om vi gått i ide i fem år, som om klockan stått still. Det är ett nytt samhälle vi vaknar i.
En av tio har inget jobb, två av tio har tvingats söka socialbidrag de senaste åren, bara tre av tio känner förtroende för riksdagen och sex av tio tycker att politikerna tappat kontakten med folket. Var sjunde svensk vill ha mer jämlikhet.
Uppräkningen säger något om de konvultioner som Sverige just nu genomgår. Jag är övertygad om att när historikerna i framtiden blickar tillbaka på dessa år så kommer de beskrivas som en tid av tilltagande fördelningskonflikter. När kakan inte längre växer blir kampen om bitarna stenhård.
Konflikten började redan på 1970-talet när
landets
långsiktiga tillväxttakt växlades ner
från tre till strax
under två procent. Till en början gick
löntagarna segrande ut
konflikten. Deras del av kakan ökade. 1977 gick 2,5
krona av 10
producerade gick till kapitalägarna. Men sedan
vände det. I dag
är går nästan 4 av 10 producerade kronor
till företagens
vinst.
(Diagram)
Men det är inte enbart kapitalägarna som är vinnare. Fördelningskolflikten slår olika hårt också bland löntagarna. Medelålders män är på ett helt annat sätt än andra grupper nöjda med samhället. Ett större andel av dessa gillar exempelvis skatteystemet, en mindre andel vill ha mer reformer och jämlikhet.
Vi har inte så värst mycket erfarenhet av vad som händer med ett samhälle som står still. Senast gången var under första världskriget. Då tog det åtta år innan ekonomin var tillbaka i utgångsläget. Då hände väldigt mycket.
Drastiskt kan man säga att det började med borggårdskrisen då kungen var på väg att göra statskupp och slutade i den svenska modellen. Däremellan hade hungerkravaller rullat genom Sveriges gator, högerpartiet i ren förskräckelse avträtt regeringen och allmän rösträtt införts.
På vägen hade det socialdemokratiska partiet splittrats. Unga hetsprorrar ropade på generalstrejk, försökte styra de arga massorna. Ja, de befann sig långt in i partiets topp. Men LO stod emot, den unga förnyarglödet fick inget fotfäste bland de makliga herrarna, därmed inget grepp över arbetsplatserna. Till slut tvingade Branting fram en brytning, partisekreteraren Fredrik Ström fick gå - den pragmatiska reformismen hade segrat.
Men bara för att LO inte ville generalstrejk låg strejkerna inte nere. I själva verket strejkades det som aldrig förr och som ingen annan stans i världen. Kampen om den befintliga kakan stod i centrum. Det var en tröstlös kamp som i slutändan ingen vann på. Någonstans under 1920-talet börjar LO röra sig bort från det sättet att föra fördelningskonflikt.
"I stället för att ensidigt inrikta sig på en kamp om lönernas och vinsternas andel av förädlingsvärdet, koncentrerad sig LO allt mer på en politik som prioriterade ekonomiskt tillväxt på lång sikt", menar historikern Klas Åmark. Lönerna kunde öka inte genom att ta från kapitalet utan genom att producera mer. Vi närmar oss den svenska modellen.
Bara en sak återsod för att få detta att fungera: en fördelningspolitik som gjorde det acceptabelt med hög vinstnivå i näringslivet. Efter andra världskriget blev Sverige plötsligt ett av världens minst strejkbenägna länder.
Hur det kommer gå denna gång är svårt att sia om. Men kanske kan man dra en folkhemsk lärdom: sambandet mellan tillväxt och fördelningspolitik går åt båda hållen. Om tillväxten sackar blir fördelningskonflikten tröstlös, men utan en god fördelningspolitik går det inte att få acceptans för satsning på tillväxt.
Peter Antman
 |  |  |