Den ena är tämligen enkel och väl etablerad. Sigvard Marjasin är en ful skurk som utnyttjat sin ställning till att berika sig själv. Han är dessutom en i mängden bland höga potentater vars moral urholkats ända in i roten av moderaternas 80-talsslogan: satsa på dig själv.
Lärdomen går att turnera i ungefär två versioner.
Antingen genom att peka ut individen, vars låga moral får fungera som en sorts katharsis för oss andra. Det enskilda undantaget är avslöjat och allt återgår till det normala. Vi har dessutom fått oss ett gott exempel på hur man inte ska handla.
Eller också kan man via Marjasin att peka ut en grupp: Det är eliten, politikerna, fackföreningspamparna eller några andra kollektiv som är skurkar. Det var därför mest en slump att det var Marjasin som åkte dit, det kunde varit vem som helt bland det utpekade kollektivet.
Även om denna senare version har vissa obehagliga bieffekter, så som politikerförakt eller minskad sammanhållning i samhället, kan den också fungera som ett reningsbad. Vi kan kontrastera vår egen privatmoral mot de andras förfall - och jämförelsen faller gott ut för oss själva.
Den andra lärdomen är inte lika enkel och tydlig därför att den vidgar synfältet utöver Marjasins person. För bör vi inte dra in även stenkastarna?
Det finns, tycker åtminstone jag, något obehagligt med denna affär, som påminner om mobbing eller rent av feghet.
Ty varför reser sig massmedia och enskilda personer upp först nu och kastar stenarna - på en person som redan ligger? Varför är det just NU som den kände docenten i juridik träder fram och berättar hur svårt arbetet i Palme-kommisionen varit på grund av Marjasins översittarfasoner? Varför inte tidigare när det ju faktiskt hade betytt något - när det rentav hade varit modigt.
Kanske var inte hans flinkhet med saxen så känd, men så vitt jag förstått bör Marjasins sätt att agera som ledare varit väl bekant sedan tidigare. Jag har hört historier om hans tid på Kommunalarbetarförbundet som tyder på det. Bland annat lär han ha avstyrt en färdigplanerad kurs för uppmjukning av den grymt hierarkiska sjukvården med orden: "Mina medlemmar ska inte umgås med några läkare".
Ändå blev han utnämnd till landshövding, blev utnämnd till Palmekommissionens ordförande. Inte ett knyst. På sätt och vis är det ändå rätt enkelt att förstå den logik som styrt dessa utnämningar - det är bara att tillämpa lärdom nummer ett ovan.
Svårare att förstå är varför ingen av dem som utsatts för Marjasins översittarfasoner tidigare reagerat och protesterat.
Det obehagliga svaret måste - på något annat sätt kan jag inte se det - vara att Marjasin nu är ofarlig. Han kan inte längre starta eller stoppa karriärer. Med Dagens Nyheters första avslöjanden började Marjasins detronisering som makthavare i Sverige. Först då blev den knutna handen i byxfickan en stenkastare.
Kanske beror det på vanmakt, kanske på att tillfälle inte givits - men det påminner också mycket om det som bygger fabler: feghet och konformism.
Så lärdomen av Marjasin-affären är kanske trots allt inte så trevlig. Hans omoral slungas tillbaka mot alla de som hållit tyst tills det var ofarligt att tala ut, ta avstånd ifrån och vara en den goda moralens väktare.
Det går alltid att hoppas att jag överdriver. För sensmoralen är ju inte så uppbyggelig. Så länge du har makt kan du bete dig hur illa som helst för ingen vågar säga något. När du däremot förlorar makten kommer inte en sten lämnas orörd.
Ingen är ädel, allt är maktspel.Vilken tråkig värld.
Peter Antman
| | |