Kanske finns det inte ens något objektivt sätt att svara på den. I mångt och mycket beror svaret på ens verklighetssyn och förväntningar på framtiden. Kanske går det först i efterhand. Jag tror ändå det kan vara värt ett försök. Det bästa sättet att närma sig frågan torde då vara att betrakta politiken som rationell. Med rationell menar jag att det finns ett samband mellan en politisk värdegrund, det man säger och de politiska åtgärder som vidtas.
Så som jag uppfattar det har Göran Persson nu utfärdat tre ytterst betydelsefulla löften eller målsättningar: att bevara den universella välfärdsmodellen, att halvera arbetslösheten och att fördelningspolitiken ska ställas i centrum.
Är dessa löften ärligt menade, är de enbart spel för gallerierna eller är de till och med cynisk manipulation?
Utifrån det socialdemokratiska partiets historia och grundläggande ideologi är löftena fullt rationella. Sett ur det perspektivet är det logiskt att Göran Persson är allvarligt bekymrad över de ökande klyftorna i samhället och att allt fler ställs utanför både arbetsmarknad och de sociala trygghetssystemen. Han är ärlig med andra ord. Och utifrån löftena kan vi någorlunda förutsäga hur politiken kommer att utformas.
Här inställer sig emellertid åtminstone två problem.
För det första är tidpunkterna vid vilka åtminstone två av löftena utfärdats något suspekta. Löftet om arbetslösheten dök upp strax för den socialdemokratiska extrakongressen. Tack vare det klarade Persson hem en kongress som kunde blivit tämligen besvärlig. Och så nu, ett par veckor innan LO-kongressen, ett nytt löfte. För att lugna ner stämningen också på den kongressen?
Att det ligger taktik bakom utspelen torde inte vara möjligt att betvivla. Det innebär emellertid inte automatiskt att det enbart är spel för gallerierna. Det kan vara smart att spara sin ärliga mening till rätt tidpunkt.
Det andra problemet stärker emellertid misstankarna om icke helt ärliga avsikter. För hur ser den faktiska politiken ut? Efter vilka förutsättningar bedrivs den?
Den genomgående trenden inom i stort sett alla välfärdsområden är att kraven för att kvalificera in i välfärdssystemen skärpts eller kommer att skärpas. Den så kallade prestationsbaserade delen av den universella välfärden betonas således. Trenden är så genomgående att om detta ska ändras måste nästan allt som gjorts de senaste åren rivas upp.
Tämligen enkelt kan man säga vad detta inte leder till. Det leder inte till fler jobb, inte till att välfärdssystemen omfattar fler, inte till någon rättvis omfördelning. Så länge arbetslösheten är hög innebär det däremot att de arbetslösa, de med svag förankring på arbetsmarknaden - kort sagt de mest utsatta - får ännu mindre del av den universella välfärden än tidigare.
Rationellt är det däremot om man tror att massarbetslösheten är individernas eget fel, om man vill ha en välfärdsstat för medelklassen men som lämnar var femte människa utanför, eller om man tror att otrygghet är den bästa drivkraften i ett samhälle.
Jo, det finns en möjlighet till. Om arbetslöshetsnivån skulle sjunka till 1980-talets nivå på cirka två procent (mot dagens 13) är det möjligt att också betrakta detta som rationellt. En något slimmad välfärdsstat för alla. Det finns emellertid ytterst lite som talar för att arbetslösheten kommer minska de närmsta åren.
Alltså: Om Göran Persson är ärlig då är politiken irrationell. Om politiken är rationell, då är Göran Persson inte så ärlig. Inget svar är särskilt lockande.
Peter Antman
|
|
|