För ett ögonblick såg det nästan ut som om LO verkligen tänkte sätta hårt mot hårt och verkligen utmana den socialdemokratiska regeringen. Men så lade sig stridsdammet. Bertil Johnsson deklarerade i TV-s Speciellt att det inte alls var något fel på regeringens politik. Tja, kanske någon liten skavank här och där, men i huvudsak rätt och riktig. Nej, det var enbart i förslaget till ny arbetsrätt som regeringen råkat få in en och annan förfärlig högertanke. Därför är det enbart just det specifika förslaget som ska kritiseras och motarbetas.
Och efter att kongressen vädrat sitt missnöje så segrade ändå det modererade förnuftets linje. Partiet ska erövras inifrån. De felaktiga tankarna motarbetas av partiaktiva LO-medlemmar. Tyckte de partiaktiva LO-medlemmarna som kongressen till stora delar består av.
Något annat var väl inte att vänta sig. Förmodligen är något annat inte ens önskvärt. En splittrad arbetarrörelse förlorar både LO och socialdemokraterna på. LO tappar sin politiska kanal och socialdemokratin sina väljare. Därmed kan socialdemokratin ta ytterligare ett steg högerut och själva möjligheten till en vänsterpolitik förloras för decennier.
Samtidigt måste jag säga att de första dagarna av protester från LO tände en gnista av hopp hos mig. Visst, det är vanskligt att generalisera personliga upplevelser. Jag tror ändå jag vågar göra det i det här fallet.
Personligen har jag sedan ett tid tillbaka varit på väg in i något som närmast liknar politisk koma, eller åtminstone politisk apati, som enkelt kan sammanfattas i frågan: vad är det för mening att engagera sig i politiken när allt ändå går åt fel håll?
Skälen är i huvudsak två.
För det första en upplevelse av en grundläggande irrationalitet i den förda politiken. Troligtvis står vi idag inför ett samhällsproblem som inte bara liknar 1930-talets massarbetslöshet utan också det slutande 1800-talets så kallade arbetarefråga. Industrisamhällets intåg innebar att en ny form av otrygghet för stora befolkningsgrupper. Kunde man av olika skäl inte sälja sin arbetskraft på arbetsmarknaden hotade fattigdom och i värsta fall döden.
Arbetarrörelsen föddes som ett svar på 1800-talets arbetarefråga och hämtade sin sociala kraft ur löftet om att motverka den nya arbetsmarknadens obönhörliga utslagningsmekanismer. Internationaliseringen, den ökade andelen tjänster, förändrade produktionsmetoder och inflationsbekämpningen de senaste åren har lett till något liknande: en stor andel av den vuxna befolkningen har en mycket utsatt relation till den nya arbetsmarknaden och till de tygghetssystem som en gång skapades för att bemöta den gamla arbetarefrågan.
Men den socialdemokratiska politiken går inte ut på att motverka denna nya otrygghet. Inte något politiskt beslut eller förslag jag känner till försöker minska den nya otrygghetens effekter. Tvärtom. De förstärker den nya otryggheten, därför att de bygger på den nya arbetsmarknadens egen logik: det är bara den individuella prestationen som räknas och orkar man inte hänga med är det ens eget fel inte systemets.
För det andra den kompakta frånvaron av varje form av motkraft från vänster som förmår formulera dessa nya villkor och mobilisera kring dem. Och inte minst den formidabla massmediala uppslutningen kring följande tankefigur: varje form av missnöje med och motstånd mot den marknadsimmannenta politiken är per definition otidsenlig.
Därför var det livgivande att LO till slut sa ifrån. För det visade att det ännu finns en betydelsefull samhällskraft som kanske kan förmå se den nya arbetarefrågan.
Tyvärr visade det sig också tämligen snabbt hur svårt LO har att ta på sig den rollen. Det är synd, för om LO inte gör det är det i dagsläget svårt att se hur det över huvud taget ska kunna finnas någon stark arbetarrörelse i framtiden.
Peter Antman
|
|
|