De borttrollade klyftorna

Detta är en något längre version än orginalet.

Erik Åsbrink såg tämligen förnöjd ut där framme på podiet i Rosenbad när han inledde presskonferensen om årets budgetproposition. Vi har genomfört det största besparingsprogramet, på den kortaste tiden i hela den industrialiserade världen, sade Åsbrink stolt, och lade till: men nu är det över, inga fler besparingar behöver göras.

Inte nog med det. Bakom hörnet ligger en konjunkturuppgång och väntar. Räntorna har till och med hunnit gå ner sedan de sista siffrorna fördes in i budgetpropositionen. Allt var ljust och fint, med andra ord. Och journalisterna var beskedliga.

Nja, så var det ju det där med arbetslösheten, som ökar och inte minskar. Inte ens i regeringens eget basalternativ är arbetslösheten halverad år 2000. När någon journalist vågade sig på att påpeka detta faktum blev Åsbrink irriterad. Basalternativ hit och basalternativ dit, det är ju inte det som är vårt mål. Regeringen har gjort massvis och kommer göra ännu mera för att få ner arbetslösheten, så vi ska inte tro på regeringens eget basalternativ. Så ebbade den frågan ut.

Till sist pekade någon journalist ner i sammandraget av bugtepropositionen: Hur går det egentligen med fördelningspolitiken? Regeringens egna beräkningar visar ju att de fattiga kommer drabbas mest av nedskärningarna? Det är en bra fråga. Inte minst som det står i finansplanen att "Regeringens politik syftar till att minska inkomstklyftorna".

Nu blev finansministern riktigt irriterad. Har du läst den stora fördelningspolitiska redogörelsen vi genomfört, undrade han. Nej, det hade ju journalisten inte gjort. Ingen annan heller för den delen. Så tog även den diskussionen slut. Ingen frågade om skattereformens fördelningseffekter eller vilka planer regeringen hade för att verkligen minska, inte bara bevara, inkomstklyftorna.

Men vad är det då som står i den fördelningspolitiska redogörelsen som gör att regeringens eget diagram (som ju faktiskt visar att ju sämre ställt man har det desto mer drabbas man av nedskärningarna) inte är siktigt giltigt.

Förmodligen tänkte Åsbrink på följande sammanfattning: "Om man betraktar att den ekonomiska standarden är betydligt jämnare fördelad i Sverige och i övriga nordiska länder jämfört med många andra länder framstår den ökning som inträffat inte som särskilt dramatisk, särskilt efter det att man räknat bort den skenbara ökning som följde med omläggningen av statistiken efter skattereformen."

Är detta verkligen rimliga slutsatser? Tveksamt. Jag måste erkänna att trots att jag är en tämligen van läsare av inkomststatistik har jag svårt att hänga med i regeringens alla krumbuktaktiga beräkningar. En sak framgår emellertid tydligt. Där det varit möjligt att tona ner inkomstklyftorna har man också gjort det.

Som till exempel detta med skattereformen. Det är riktigt att den innebär att inkomststatistiken före och efter inte blir riktigt jämförbar. Genom att fler inkomstslag tagits med i beräkningen kom tidigare dolda inkomstklyftor fram i ljuset. Men att gå ifrån detta till att principiellt betrakta de ökade inkomstklyftorna som en statistisk artefakt är djupt tveksamt.

För det första har SCB gjort reviderade beräkningar för att kompensera för detta. Även sedan hänsyn tagits till den "skenbara ökningen" framgår av dessa att inte mellan något år under den tid som SCB genomfört inkomstundersökningar har klyftorna ökat så mycket som mellan 1990 och 1991 (med undantag för ökningen mellan 1993 och 1994). Förmodligen är det lite känsligt det där med skattereformen. Erik Åsbrink var ju huvudingenjören bakom den.

För det andra är det troligt att den skenbara ökningen i ett längre perspektiv inte är så skenbar. Jag har vid ett flertal tillfällen talat med de ansvariga på SCB om just detta. Där menar man att ju längre tillbaks man går desto korrektare blir den gamla statistiken. Skälet är enkelt. Den typ av inkomster som kom att räknas in i det beskattningsbara underlaget efter skattereformen var en typ av inkomster som framför allt blev vanliga under 1980-talet. På 1970-talet var de däremot ovanliga. Skattereformen avslöja klyftor som uppstått på 1980-talet, men förmodligen inte på 1970-talet. Det finns därför - förmodligen - ingen skenbar ökning, utan en kraftig alldeles riktig ökning.

Regeringen internationella utblickar, som ju ska verka lugnande, är kanske inte heller så övertygande om man granskar dem närmare. I mitten av 1980-talet upphörde Olof Palme aldrig att kritisera den nyliberala våg som svept fram över världen, inte minst i Storbritannien. Inför valet 1985 sa han till exempel: - Nu har dessa idéer prövats i verkligheten. Resultatet är avskräckande. I dess spår har följt växande klyftor, utslagning och social konfrontation. I dess spår har ofrihet och utsugning växt."

1994 är inkomstklyftorna i Sverige nästan på samma nivå som de var i Storbritannien i mitten av 1980-talet. Lika stora som de var i Frankrike och Kanada och större än de var i Väst-Tyskland och Nederländerna. Det som då var "avskräckande, utslagning och ofrihet" är således i dag "inte särskilt dramatiskt".

Och det är uppe på denna redan befintliga inkomstfördelning som regeringens politik förs, som diagrammet med den omvända fördelningsprofilen som journalisten pekade på ska tolkas utifrån. I det finns därför inget som tyder på att klyftorna kommer minska.

Sett över hela perioden 1989 till 1998 kommer de tio procent med lägst inkomster att få sin disponibla inkomst sänkt med över 30 procent. Inkomster för de tio procent näst fattigaste kommer minska med 12 procent. De tio procent rikaste däremot kommer att ha ökat sin inkomst med åtta procent, och de tio procent näst rikaste kommer få en minskning av sin disponibla inkomst med drygt två procent.

Så ser den bistra verkligheten ut. Klyftorna har ökat och kommer att öka. Regeringen har måhända ett syfte. Det ser emellertid inte ut att bli uppfyllt.

Peter Antman

Här kan du se hur jag räknat ut förändringen av den disponibla inkomsten.