Debatten och förslagen om att subventionera olika former av hushållstjänster utgår i stora drag från följande verklighetsuppfattning:
Den tilltagande internationella konkurrensen har lett till att hyfsat betalda arbeten som lågutbildade tidigare kunde utföra har försvunnit därför att de lika gärna kan utföras av mindre välavlönade arbetare i andra länder. Vad ska då lågutbildade göra i stället? Ja, varför inte olika hushällstjänster, de kräver inte så mycket utbildning.
Problemet är att denna form av tjänster inte är så produktiva, vilket bland annat innebär att de över tid blir relativt sätt dyrare än både tjänster och prylar som går att utföra eller tillverka på mer produktiva sätt. Tvättmaskinen ersätter handtvätten, dammsugaren borstningen, halvfabrikat råvaror och dagiset barnflickan. Kort sagt, dessa tjänster är kostnadskänsliga.
Om de enklare tillverkningsjobben därför slagits ut av konkurrens från utlandet, så har de lågproduktiva tjänsterna således slagits ut av lönenivån och skatterna här hemma i Sverige. De enklare tillverkningsjobben kan vi inte subventionera för det skulle störa den internationella frihandeln. De personliga tjänsterna däremot är inte utsatta för internationella konkurrens, de kan inte gärna importeras och därför passar de för subvention.
Frågan är emellertid om man inte också kan betrakta denna fördel med personliga tjänster ur ett annat perspektiv? Låt mig exemplifiera med mig själv.
Jag lever numera mitt vardagsliv i två närmast diametrala världar. Å ena sida en extremt lokal, å andra sidan en extremt global.
Min fysiska tillvaro utspelas på en mycket begränsad geografisk yta, kanske med någon kilometers radie. Jag bor strax nedanför södersjukhuset på Södermalm i Stockholm. Cyklar till min arbetslokal vid Zinkensdam någon kilometer bort. Går till dagis hundra meter från hemmet, handlar 50 meter bort, klipper mig och går till vårdcentralen eller tandläkaren på promenadavstånd.
Att det eventuellt skulle finnas en billigare mataffär på Kungsholmen, eller en mer prisvärd frisör nere i City, eller ett bättre dagis på Östermalm påverkar mig föga. Ju mer personlig fysisk närvaro som en tjänst eller produkt kräver av mig och säljaren desto mer lokal blir den, och desto mindre economic man blir jag, desto mindre "handlar jag runt". Ja, man kan säga att dessa tjänster bildar någon sorts lokala monopol.
Samtidigt lever jag ett tämligen globalt liv. På Internet utbyter jag kunskap, information och erfarenheter med andra människor världen runt, det spelar inte så stor roll var de bor. Men jag handlar också över Internet eller med hjälp av annan kommunikationsteknologi.
Att bokhandeln eller dataaffären runt hörnet råkar ha de böcker eller dataprogram jag vill ha spelar ingen roll, om jag kan köpa dem mycket billigare någon annan stans. Första gången jag prövade detta var några år sedan. Jag faxade över beställningen av ett program direkt till tillverkaren i USA på fredagen och på måndagen stod budet utanför dörren. Till halva priset jämför med den lokala butiken, inklusive frakt, tull och moms. Häromveckan beställde jag fem databöcker direkt från förlaget i USA. Varje bok blev 200 kronor billigare än i butiken nere på city.
I takt med att möjligheterna att ta betalt och att skicka även omfattande material över Internet förbättras kommer prispressen på så kallat högproduktiva tjänster att tillta, med följande press på skattenivån för dessa.
Vi behöver inte omedelbart dra några storvulna slutsatser av detta. Låt oss bara fråga: är det inte i en internationaliserad ekonomi troligare att det går bättre att ha hög skatt på personliga tjänster än på andra ekonomiska aktiviteter? Därför att de personliga tjänsterna inte är lika utbytbara.
Peter Antman
|
|
|