Help people & organizations thrive
Enligt svensk skogsindustri och – forskning gäller följande: Eldar du upp ett träd i en skog som binder 150 ton CO2 ger det ett negativt utsläpp, men eldar du upp samma träd i en skog som binder 75 ton CO2 (och släppt ut 75 CO2 tidigare) så räknas det som neutral.
Det kan väl ändå inte vara rimligt. (Tidigare twittertråd, återpublicerad).
Lite spännande grafer med anledning av aktuell debatt och journalistik om skog. Mycket kan skrivas om dessa grafer, här bara en liten kommentar om var och en. Vi kan börja med: det är fossila bränslen som är det verkliga problemet. Det får vi inte glömma.
Naturens normaltillstånd är balans, inte stora (netto) utsläpp eller upptag. Stora delar av Europa var väl redan avskogad vid vikingatiden, men att England avskogades eller massiva uttag i svensk skog speglas inte alls i historiska CO2-nivåer (https://co2levels.org)
Fortsätt läsa ”Skogen hjälpte oss att bli av med oljan – nu måste vi titta på skogens CO2-utsläpp”A pine can live for 800 years, it can stand dead for another 300 years, and continue to store carbon 300 more years as fallen wood. There’s a lot of new research pointing the direction that really old forests are best both for sequestering and storing carbon. How can we make that a viable economical option? Here I republish a previous Twitter thread.
Reseberättelse och guide till Sveriges södraste skidparadis Gyllbergen. Läs mer på utsidan.se
En längre version om stugorna i Padjelanta från stugvärdsföreningens bok Fjällstugornas historia. Läs mer på Utsidan.se
Muddus är Sveriges största nationalpark som skyddar skog. Muddus är en del av Laponia och är därmed också ett världsarv – som inte enbart skyddar urskog men också en miljö starkt kopplad till ett urfolk, samerna. Nästan hälften av Muddus består av myr.
Läs mer på utsidan.
Sommaren 2018 vandrade vi en kombinerad stug- och tälttur mellan tågstationen Katterat och den lilla fjordbyn Hellemobotn. Denna sträckning har, så vitt vi vet, inget namn, men till stora delar sammanfaller den med Nordkalottledens norska sträckning genom denna del. För norrmän (och -kvinnor) är den känd som en del av Norge på langs.
Läs mer på utsidan.
Att arbeta tillsammans, under eget ansvar och mot gemensamma mål är inte något som moderna ledarskapsfilosofier eller utvecklingsmetoder hittat på, förstås. I själva verket är det ett uråldrigt sätt att samverka med andra för att åstadkomma något man inte kan uppnå på egen hand. Jag vågar påstå att det är djupt mänskligt.
Men det där vet vi ju egentligen. De flesta av oss har många gånger upplevt hur en grupp människor av sig själva, nästan magiskt, kan organisera sig att för lösa en gemensam uppgift, vare sig det handlar om den gemensamma festen, olyckan som just hänt eller runt bollen där på stranden.
När vi svänger ner med bussen mot Ritsems brygga inser vi vårt misstag: vi kommer inte hinna med någon sista proviantering eller lunch vid Ritsems fjällstation, den ligger alldeles för långt bort för att vi ska ha tid att gena dit över den stenbelagda backen innan båten går. Vi är på väg ut på Padjelandaleden för en 10-dagars stugtur och just frågan om mat kommer följa oss längs med leden. Har man missat att man måste bära med sig egen mat stora delar av turen ligger man snabbt illa till.
Var är båten? Det undrar vi när vi stiger av bussen. När vi går fram till strandlinjen där den borde ligga stirrar vi ner som i en djup krater. Långt där nere ligger båten, till och med under den stora stålbryggan som står på botten av en rälsanordning. Här låg tidigare en – enligt samtida skildringar – bedårande vacker skärgård. Redan 1919 bröts den ur Stora sjöfallets nationalpark och gjordes tillgänglig för exploatering. Än i dag flyter bråte runt i sjön eftersom man inte avverkade ordentlig under de tidiga regleringarna. Vattenfallsfisk kallar lokalbefolkning de döda grenarna, som förstör fiskenäten.
Fortsätt läsa ”Padjelanta – en vårvandring”