Under det sena 1780-talet satt den nymornade upplysningskämpen Thomas Thorild i Uppsala och funderade över Europas utveckling. Efter många djupa tankar kom han fram till att en revolution var på väg någonstans i Europa; att så måste vara fallet. I sin iver över detta räknade han också ut att den måste ske i England. Till England for han också, för att på avstånd få följa hur revolutionen istället bröt ut i Frankrike.
I
Mitropa står det på sovvagnen; mitt i Europa får jag ihop det till i fantasin. Litet nostalgiskt tänker jag att vi är på väg till den stad som kanske mest av allt kan associeras till det gamla Europa. En stad som idag, för de flesta, säkert mest är symbolen för världens vansinne. Eller kanske för dess paradoxer.
I väntan på färjan i Trelleborg sitter jag och tittar ut över perrongen. Det är livligt och händelsefyllt därute: i omgångar kommer de, med vagnar överlastade av bagage, som om allt de någonsin ägt, plötsligt samlats ihop i det som stod till förfogande: resväskan, shoppingbagen, skolväskan, attacheportföljen. Han jag delade sovkupé med säger, att det säkert är turkbulgarer. På flykt var de, det kunde man se i deras ansikten och på deras rörelser.
Nu när han väl har sagt något, så börjar han prata, livligare och livligare. Jag får veta att han själv är flykting från Lettland och att han gift sig med en svensk tjej. Han blir alltmer upprymd och berättar om alla letter som finns världen över, och vilken maktposition de lyckats inta på många ställen, och om det lettländska pass han som symbol kunnat ordna från det lettländska konsulatet i London. Själv är han affärsman och hans område är Östeuropa. "Det finns såna eftersatta behov och så mycket som kan göras. Dessutom är ju arbetskraften så ofantligt billig.", säger min nye vän. Själv har han på detta sätt lyckats bygga sig en riktigt stor villa i Lettland och i Riga väntar en lyxbåt på att bli färdig. Framför mig står en stor papperslåda. "De behöver datorer där", säger han och pekar på Macintoshen. Jag tänker att det hos honom tydligen finns hopp om förändring och att grunden till en marknadsekonomi håller på att skapas av exilbalter som återvänder för att hjälpa men samtidigt exploatera sitt eget land.
II
Stöveltramp och röster; trots, eller kanske just därför, att jag sover, associerar jag dimmigt till människorna jag sett på perrongen i Sverige och till bilder från de karavaner som rörde sig genom Europa för litet mer än fyrtio år sedan. De tänder för att se våra ansikten, för att kunna se de tomma platser som skulle kunna gömma något ovälkommet. De bär på små väskor, hängande om halsen, som innehåller allt de behöver. En lampa i väskan lyser ner på mitt pass. Jag blir godkänd och kan somna in igen...
Vi stannar många gånger. Så småningom tittar jag ut och ser en grå station, någonstans i utkanten av Berlin. Vi rullar sakta igenom denna gråa stad. Det är som om livet inte riktigt ville leva här. Den sista anhalten är Friedrichstrasse. Stationen ser ut att vara under militär ockupation: överallt spankulerar strikt klädda soldater kring i höga blänkande stövlar och strama ridbyxor. Undersökta än en gång. Stegar tas fram, alla utrymmen penetreras, under tåget springer en schäfer fram, ovanpå två militärer.
Vi rullar sakta vidare, inlåsta och bevakade från olika håll. Vi åker plötsligt in över en park och det är grönt. Hur kan träden fortfarande vara gröna i Västberlin; som om muren kunde hindra den kolnedsmutsning som råder överallt i Östberlin. Vi går av vid Zoologischer Garten och det slår mig att här finns ingen Hauptbahnhof, inget naturligt centrum längre. Väl ute myllrar det av folk, neonskyltarna lyser mot oss och man får se upp för alla framrusande Mercedes. Då vet jag att jag kommit till en västerländsk stad, och ändå inte.
III
Ofta när man talar om Västberlin och Östtyskland kan man få för sig att Östtyskland ligger i Västberlin. Men trots allt är det ju Västberlin som är instängt, som muren omsluter. Muren stänger inte in utan stänger ut. Västberlin är som en magnet, eller som ett svart hål placerat mitt i Östtyskland. Det är västvärldens sista utpost; ett dystert Utopia där hela västvärldens former och innebörder samlats till en sista kraftansträngning.
I Västberlin finns verkligen allt. Den totala konsumtionshysterin har helt intagit stadens "centrum", samtidigt som kanske de starkaste och mest levande alternativrörelserna och modernismkritikerna här har starka fästen. Västberlin är ett gytter utan centrum-periferi. Här har den övergripande strukturen, det universella förnuftet, eller den generella meningen, splittrats upp i mot varandra stående antagonismer. På en toalett i Kreuzberg läser jag "Jede Tage, Sabo-tage" (varje dag, sabotagedag). Västberlin är helt enkelt ingen stad, den är många. Dess stadstradition är bruten, överallt ser du märken efter kriget. Ja, till och med Jakobskirche, som ligger precis vid Ku-damm, är renoverad till en sönderbombad kyrka. Berlins menings- och traditionsstruktur är sönderbombad och politiskt sprängd. Även fast man talar tyska med alla som lever i staden, så kan man undra om detta är en tysk stad. Skyltar som deklarerar, "You are now leaving the american sector", får mig att tvivla. Kriget, som aldrig fått något fredsfördrag, lever här sitt stilla minnesliv.
IV
Västberlin är på många sätt det modernas baksida och samtidigt det postmodernas höjdpunkt. Historien är här destruerad in i sin kärna, samtidigt som historien här har manifesterat sitt vansinne. Staden är på många sätt bara en yta, den lever på ett plan, som i och för sig inte är homogent, där historiens avspeglingar i stadens liv saknas. Den är helt enkelt avhuggen från sin historia. I Västberlin är stadens arkitektur fullständigt oövertänkt. Du går i staden, ser några gamla, traditionstyngda hus, plötsligt, insprängt emellan dem, ligger ett grått sextiotalshus; svänger du om hörnet tornar ett monumentalt sjuttiotalsbygge fram. När du rör dig runt i staden ser du plötsligt hus, rivningsfärdiga, krossade på grund av kriget. Du ser kulisser, gamla fasader med splitternytt innehåll. Ingenting är på nåt sätt som det verkar vara. Vi går in på ett café i det alternativa Kreuzberg. (En vecka senare får vi se bilder från samma café i svensk TV. Där sitter en samling "alternativa" och diskuterar hur det skall gå nu när muren är öppnad, om östtyskarna bara kommer att ta till sig konsumtionsvansinnet?) I mitt anteckningsblock står en rad som jag funnit på toaletten på samma café: "Die Alternative = Die Alte Naive".
Det enda sättet som Västberlin bevarar sin tyska historia på är genom gatunamnen. Staden är full av gator som heter som någon stor filosof, historiker, general eller något annat. Och vill du spela roulette och känna traditionens tyngd kan du gå på Kant-Casino, för att efteråt ta en kaffe på Bistro Hegel. Samma sak här, det är bara kosmetika.
V
Och så rör vi oss in i Östberlin. Det blir genast kallare och dystrare; en atmosfär av instängdhet och övervakning infinner sig genast. Här skall meningen med staden vara en och endast en och detta är ett påbud. Men här träder också det gamla Berlin fram: Du kommer ut på Friedrichstrasse och svänger direkt upp på Unter den Linden. Monument efter monument träder mot dig. Alla dessa klassiska byggnader finns här, pietetsfullt renoverade. Plötsligt står jag framför Humboldt Universität, och jag tänker på Hegel, och det slår mig att man i Östberlin gör allt för att bevara det preussiska arvet, att Östtyskland är 1900-talets Preussen. Över byggnaderna strålar sinnrikt arrangerade belysningar. Inga människor är ute. Det finns inget liv i denna monumentalitet. Även den är bara kulisser. Rör man sig bort från centrum mörknar det betänkligt, belysningen är sparsam och husen svarta av koldamm. Det är som om denna sida av Berlin, arbetarnas sida, inte är värd att hållas fram i ljuset.
I all citys monumentalitet blir namnen på gatorna som paradoxer och hån. Man kan röra sig på den ena radikala gatan efter den andra. Strosa över Marx-Engels Platz, eller varför inte gå på Gorkij Theater. De förlorade idealen stirrar mot mig från gatuskyltarna och jag undrar om jag rör mig i ett museum, eller bland kulisser till någon sentimental historisk kostymfilm.
VI
Enligt Hegel kunde det moderna samhället karaktäriseras med tre etiska begrepp: legalitet, moralitet, och legitimitet. Dessa är inte Hegels egna begrepp, men de kan ändå sägas motsvara hans ursprungliga, fast i moderniserad mening. Samtliga av dessa begrepp berör demokratiseringsprocessen, eller det modernas självförståelse. De berör både det universella och det individuella. De är till för att beskriva hur rättsnormer görs universella, det vill säga hur varje personlighet underställs samma krav på rättslighet. ja, att varje individ har samma värde eller rättslig status. Samtidigt ska de beskriva hur varje individ blir medveten om sin egen moraliska status, att rättsnormerna, för att vara rättfärdiga, måste avspegla det moraliska subjektets egen upplevelse av vad som är rätt och fel. Legaliteten kallas hos Hegel följdriktigt för abstrakt rätt. Det är ett formelt påbud utan egentligt innehåll. Om en abstrakt rätt påläggs det moraliska subjektet utifrån så är den inte annat än abstrakt, den är endast en samling formella regler utan förankring i samhället. För att abstrakt rätt ska kunna efterlevas som rättfärdig måste den genomlevas av medborgarna i dess alldagliga praxis. Moraliteten berör de moraliska subjektens självmedvetande, av sig själva som just moraliska subjekt. Tanken är hämtad från Kant och går ut på att varje människa måste bli en myndig och autonom individ, en individ som ställer upp universella normer för sitt eget handlande. Vi kan säga att när dessa två nivåer är integrerade är den demokratiska självförståelsen artikulerad.
Ett samhälle består av autonoma, rättsligt säkrade individer, som tillsammans, till exempel genom indirekta val, ställer upp universella handlingsregler som ska gälla lika för alla. Dessa kodifieras sedan i rättssystem. Men ett problem kvarstår: det individuella och det allmänna förblir oförmedlat, de förblir båda endast abstrakta och formella, båda uppställer en typ av Böra. Enligt Hegel, som hela tiden arbetade med en försoningstanke, skulle dessa nivåer förmedlas inom Sittlichkeit - en något svåröversatt term, den direkta översättningen är sedlighet, vilket på svenska får en alltför moralisk överton - som innebär att individerna s.a.s. redan innan handlar på det sätt som de abstrakta reglerna kodifierar. Hegels önskan var att förmedla och försona individuellt självmedvetande med ett substantiellt gemensamt liv. För oss, som lever så mycket senare, har drömmen om en substantiell gemenskap tappat sitt innehåll. Men själva idén bakom termen Sittlichkeit lever kvar, att våra institutioner, vårt rättssystem och allmänna handlande måste vara legitimt: det måste vara förankrat i samhället, det måste äga legitimitet. Det vill säga, förmedlingen mellan legalitet och moralitet går via, att de moraliska subjekten upplever och genomlever legaliteten som legitim, som rättfärdig. Denna legitimitet är inte en över allt härskande Sittlichkeit, utan den är en i sig differentierad Sittlichkeit, en pluralitet där olika formella regler och handlingssätt får sin legitimitet från olika orter. På sätt och vis lever vi i en abstrakt självförståelse ännu - så länge den formella demokratiska proceduren fungerar, så kan en mängd olika handlingsförfaranden, institutioner och ideologier, antagonistiska grupper, existera sida vid sida.
Vi har uppnått en legitimering av vårt demokratiska system, en legitimitet som idag antingen sjunkit ner till en oformulerad självklarhet eller som ifrågasätts av olika alternativ, vilka strävar efter ännu mer demokrati, efter en mer fundamental legitimitet hos det universella i normerna.
VII
Dessa begrepp finns manifesterade i Berlins innehåll, i dess olika splittringar. I Östberlins monumentala fasader, i dess abstrakta påbud, framskymtar en frustrerad legalitet som pålagts ovanifrån. Det är en legalitet som gjorts påträngande ihålig genom den senaste tidens utveckling. De normer som stiftats talar om allas lika rättigheter, om folkets inflytande. Samtidigt splittras legaliteten på två plan. Dels genom att dess efterlevnad inte sker via de moraliska subjektens egen självpålagda aktivitet, utan via hot om repression, dels genom att de som pålagt det universella påbudet låtit undandra budets makt sig själva. De har likt en ofullständig gud ställt ett bud utan självreferens.
I Västberlin råder istället en i sig sönderfallande, eller utdifferentierad legitimitet. Kanske kan vi i det här fallet jämföra legitimiteten med ett betydelsesammanhang som var och en känner igen sig i. Detta skulle innebära att om legitimiteten vore substantiell eller universell så skulle var och en känna igen sig, eller förstå betydelsen, hos sin omgivning och beteenden hos människor och institutioner, som ett utlopp av sin egen moralitet, eller den meningsstruktur som hon själv ingår i. Denna allmänna betydelsefullhet har i Västberlin sjunkit ner till en mer eller mindre bortglömd, oreflekterad bakgrund. Ytan är uppsplittrad i en mängd olika territorier som försöker hämta sin legitimitet utifrån sig själva. Men detta är inte längre en det allmännas legitimitet. Legalitet, moralitet och legitimitet finns bara som abstrakta ramverk som håller ihop en mångfald som inte längre kan uttala sig om sin egen betydelse.
VIII
Kanske kan vi höja blicken från Berlin och istället se på vad som nu händer i Europa. I de allra flesta västeuropeiska länder har ett avstånd växt fram till de politiker som är valda att styra länderna samt till allmänyttans institutioner. De känner helt enkelt inte igen sin egen moralitet, eller sig själva som normgivande medborgare, i de strukturer som styr dem. Därav har deras legitimitet råkat i gungning. Men själva utgångspunkten i detta förfrämligande är att den demokratiska proceduren - som trots allt tillhör vår självdefinition - har urholkats. Vad som nu sker i Västeuropa i och med EG:s allt större betydelse, är att beslutsprocesserna kommer ännu längre ifrån medborgarna. EG:s beslutsprocedurer är inte heller grundade på vår traditionella demokratiska självförståelse. Det är inte längre medborgarna som ska utse de ställföreträdande förvaltarna. I EG utser de ställföreträdande förvaltarna sig själva, och påtar sig den styrande rollen. Framför allt är denna roll grundad i marknadssystemets behov. Ska vi artikulera vad som händer i Västeuropa och vad EG innebär, så måste vi artikulera vår egen självsyn - må vara att den sjunkit ner till en självklarhet eller fallit i glömska - vår roll som moraliska subjekt, och vad det förhållande mellan legalitet, moralitet och legitimitet som växt fram i Europa under de senaste tvåhundra åren innebär.
Kanske kan det också hjälpa oss att förstå vad som händer i Östeuropa i dag och dess olika innebörder. Händelserna i Östeuropa är inte enkelt överförbara till västligt perspektiv. Det är inte bara en regering - som måhända varit väldigt ondskefull och som suttit för länge - som störtats. Det är en hel självsyn och mänskliga förhållningssätt som förändras och artikuleras. I Östeuropa har bara den brutala legaliteten funnits. Vad som nu sker är att de moraliska subjekten - moraliteten, som rätten att själv artikulera och ställa upp de allmänna normer man upplever som legitima - vaknar upp och kräver sin rätt till makt. Det som krävs är att en ny legalitet förbinds med moraliteten, så att den upplevs som legitim, samtidigt som själva förbindandet uppbär legitimitet. Hur denna process kommer att arta sig är inte alls självklar. Marknadsekonomin i väst vädrar morgonluft och kommer med all kraft försöka tränga sig på. Detta måste dessa länder, om de hinner, själva ta ställning till. Dessutom innebär processen i väst att de gamla nationalstaterna vittrar sönder och förlorar sin makt och betydelsefullhet samtidigt som den traditionella relationen mellan legalitet, moralitet och legitimitet uppluckras. I Östeuropa sker snarare det omvända. Här väcks ånyo demokratins och medbestämmandets grundfrågor. Dessutom tror jag att det som sker är nationalstaternas rekonsolidering från yttre makters inflytande. Kanske får vi mycket att lära oss av deras utveckling.
IX
På lördagen när vi åker hem får vi på tåget höra talas om att det varit enormt stora demonstrationer på Alexanderplatz under dagen. Några dagar senare sitter vi hemma hos en vän och tittar på TV. I ett närmast chockartat tillstånd får vi höra hur Östtysklands regering fallit, samtidigt som det spekuleras i Murens eventuella fall. Några dagar senare har Muren upphävts till en ovanligt ful och otymplig gränsmarkering och under resten av hösten sker dramatiska händelser och frigörelseprocesser i Östeuropa med otänkbar hastighet.
Själva hemresan blir som en metafor över hur hastig och överrumplande utvecklingen kan ske när tiden är mogen. När vi kommer in i Östberlin stolpar som vanligt gränspolisen med allvarliga miner på tåget. Jag själv blir oändligt noggrant genomsökt. Minsta lilla ficka ska kontrolleras och all min litteratur undersöks och bläddras igenom. När dessa formaliteter är överstökade formligen väller det på folk på denna enda sittvagn till Sverige. Packning slängs in genom fönstren och fyller vagnen upp till taket och spärrar ena toaletten. Vi som inte har några platsbiljetter får sätta oss i en vanlig östtysk vagn. Men den kopplas av innan färjan. Alla väller på nytt in i Sverigevagnen. Under mer än en timme står vi på kanske en halv kvadratmeter. Resten av vagnen är full av flyktingar från Östeuropa, främst turkbulgarer. Vi bävar inför vad som ska ske när tullkontrollanterna kommer på och begär att få se alla utrymmen - ut med all packning! Men när de väl dyker upp kan de inte se annat än det komiska i situationen. De skrattar och skämtar och kontrollerar inte ens passen särskilt noga. Den igenbommade toaletten bryr de sig inte alls om. Faktum är att där kunde mycket väl ha suttit någon östtysk på flykt. Muren och den hårda kontrollen när vi åkte in i landet framstår plötsligt som ett hån. Så här i efterhand verkar det nästan som om Östtyskland genomgick sin förvandling på bara de få timmar vi satt där på tåget.
Nu har det gått flera månader sedan händelsen. Själva upplevelsen av Berlin kunde lika gärna ha ägt rum för många år sedan; den är redan så inaktuell. Men kanske ändå inte. Utvecklingen sker just nu i språngartade och oväntade steg. Ingen vet riktigt vad som ska hända nästa vecka. Hela tiden försöker olika intressen kolonialisera utvecklingen genom att beskriva vad som händer, vad som måste och vad som borde hända. Men just nu är kanske det enda sättet att förstå vår samtid att samla upp trådarna, att se vad som varit, och ur vilka positioner det nya växer fram. Det är ju ändå så, att det är främst genom det förflutna som vi förstår vårt nu.
Tidigare publicerad i Thélème nr 1 1990. De galna åren - I SKUGGAN AV ENANDET ©Peter Antman