I dag är det nio år sedan Olof Palme sköts ner på öppen gata.
Alla jag känner kan exakt redogöra för hur och var de mottog dödsbeskedet. Ingen är oberörd.
Däremot hör man aldrig någon tala om Olof Palmes politiska arv. Ändå var Olof Palme verksam i politikens absoluta centrum i nästan 33 år. Har han ingenting att säga oss?
Några socialdemokrater till höger påstår att det inte finns något arv efter Palme, att han bara var retorik och potemkinkulisser. Andra menar att det bara är hans internationella gärning som är unik.
De har fel. Han var en radikal politiker som kunde lyfta sig ur vardagens politiska finmekanik. I Palmes tal och artiklar finns ett sprudlande och uppmanande arv.
Men inte bara det. Här kan man även finna grunden till hatet mot hans person.
Inte många vill erkänna det, mer än i svepande ordalag. Hans vän Anders Ferm menar i Tiden (7-8/1987) att man inte kan förklara hatet med det "sakliga innehållet" i Palmes tryckta arv (tre samlingsvolymer).
Är det verkligen sant? Kanske är det först nu det är möjligt att läsa Palme med klara ögon. Nu när gamarna hugger in på det praktiska arv han lämnade efter sig - välfärdsstaten. Nu när marknad och det internationella kapitalet är starkare än någonsin. Nu när massarbetslösheten bitit sig fast och facken balanserar på avgrundens lina. Nu - när socialdemokratin famlar i samma mörker som när Olof Palme började sin politiska bana.
Ty att sänka ner sig i Palmes politiska arv är att möta en passionerad samhällsförändrare, där idéerna och de politiska värderingarna är viktiga som vägledare för den praktiske politikern. "Den dag det s.k. praktiska livets män driver bort idéerna från den politiska arenan, då öppar man vägen för ett fortskridande förfall för politiken i demokratin" säger han till de unga SSU-ombuden på kongressen 1964.
Men det är inte de stora ideologiska systemen - de förklarade han döda redan på sextiotalet - utan den demokratiska socialismens grundläggande drivkraft som ska vägleda, nämligen jämlikhet. "Vi vilja förverkliga människovärdets princip", citerade han gärna Richard Sandler. Och på den punkten var han glasklar: detta ställer kravet "på en social och ekonomisk verklighet som kan ge friheten innebörd".
Den princip som genomsyrar hans politiska förkunnelse är i grunden enkel: har man väl godkänt demokratins jämlikhetsprincip - en man en röst - måste man också gå med på att den slår igenom på livets alla områden, refererade han ofta Ernst Wiggfors och la till: Demokratin kan inte ta stopp vid fabriksportarna.
Tankegången är en parabel på den franska revolutionens paroller. Människor blir fria bara om alla skrankor, alla klyftor och all exploatering försvinner. "Valfrihet förutsätter jämlikhet", som han sa till deltagarna på partikongressen 1972. Jämlikheten är i sin tur bara möjlig om människor sluter sig samman i stället för att konkurrera, om man väljer "demokratins och den solidariska sammanhållningens väg".
Det är en princip som vägleder honom när han inför SSU-arna 1964 deklarerar "avskyn mot klassamhället" likväl som när han 1982 vänder sig mot TV-tittarna i partiledardebatten och säger: "Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje."
För Olof Palme handlade inte inkomsfördelning, offentliga tjänster och utbildningspolitik endast om teknikaliteter, utan också i högsta grad om makt. Enbart om makten fördelas jämnare får människor möjligheten att "forma sin tillvaro efter egna önskningar", menade han. "Målsättningen är en förändring av maktförhållandena i det svenska samhället."
Palme var samtidigt till fullo medveten om att detta innebar en utmaning mot priviligierade grupper - kapitalet om man så vill. Någras frihet måste naggas i kanten om makten över det egna livet ska öka hos fler än ett fåtal. 1965 säger han till Skånes partidistrikt: "Därmed nalkas vi ett område som alltid kommit kinderna att blossa heta. Det är när vi kommer in på frågor som aktualiserar förskjutningar i den ekonomiska makten i samhället, berör fördelningen av inkomster och förmögenheter eller påverkar den privata äganderätten som de verkligt djupgående politiska striderna i Sverige blossat upp."
Och visst var det så. Palme blev symbolen för allt det näringslivet hatade hos socialdemokratin. Inte utan rätt.
När Palme började arbeta hos statsminister Tage Erlander hösten 1953 var det kris i partiet. Över allt i debatten talades om ideologiernas död, socialdemokratins solnedgång och arbetarnas förborgerligande. Palme kom in som en frisk fläkt och blev snabbt oumbärligt för Erlander. Ur deras samarbete växte en ny kamplusta fram: det räcker inte med grundtrygghet, den offentliga sektorn är viktig också i det rika samhället - den måste byggas ut mer.
Tillsammans skrev de 1956 "mitt viktigaste tal" - som Erlander brukade kalla det - där det "starka samhället" lanserades. Reaktionen lät inte vänta på sig. 1956 bekriver då Kreugerägda Aftonbladet Palme: "Småväxt, höknäst, bredmynt" Året därpå heter det i Svensk Tidskrift: "förtärande maktlystnad, en obegränsad hänsynslöshet".
Och så skulle det fortsätta, i de finaste sallonger så väl som i det politiska blåbärsrisets undervegetation.
Inte blev det bättre av att Palme som nybakad riksdagsman beskrev högerpartiets motion om karensdagar i sjukförsäkringen som "klasspolitik". Det var en politisk bomb på den tiden. Sedan drev han stenhårt under hela sextiotalet kravet på ökad jämlikhet. Och när Gunnar Sträng mot slutet av 60-talet började mummla om att välfärdsbygget var färdigt, talade Palme om allt som återstod, om den offentliga servicen, om jämställdheten, om inkomstklyftorna, om ekonomisk demokrati.
Ryktena blev allt vildare om Palmes galenskap. När han 1970 höll ett beskedligt tal inför näringslivets företrädare om den nödvändiga förnyelse av arbetslivet blev han utbuad.
24 maj 1973 säger han i riksdagen att "det är väsentligt att löntagarna skall ha rätt till ökat medbestämmande i sin egenskap av löntagare, arbetare och tjänsteman, därför att han satsar sitt produktiva liv, sin arbetsinsats, på en verksamhet...Det är en mycket stor jämlikhetsfråga: jämlikhet mellan arbete och kapital".
1973 års val blir det sista fria valet, siar en moderat riksdagsman och Gösta Bohman hotar med att folk kommer fly landet. 1975 hävdar Torbjörn Fäldin att Sverige kommer bli en öststat om Palme vinner valet 1976. 1979 rullas taggtråden ut på valaffischerna.
1981 har Olof Palme på nytt vind i segern och vittring på valseger i nästa års val. På partikongressen håller Palme fast vid att "frihet förutsätter en grundläggande jämlikhet" och på LO-kongressen talar han om "ett utpräglat fåtalsvälde inom det svenska näringslivet" som måste brytas. Samma år gör han de kanske tidigaste och mest välartikulerade attackerna mot SAFs nyliberala offensiv, som han menar präglas av en förkrympt människosyn. Till metallarna säger han: "Skulle vi för ett ögonblick falla undan för den massiva propagandakampanjen, så rivs fältet upp".
I april 1982 skriver Svenska Dagbladet: "Olof Palme vill låta invånarna i ett planerat socialistiskt Sverige vara med och bestämma färgen på fängelsemurarna. Längre än så sträcker sig inte hans solidaritet." Ströyer ritar Palme som en bödel i DN. 1983 deklarerar författaren Lars Gustafsson att han "verkligen börjat hata Palme". Gunnar Hökmark jämför honom med den galne och ondsinte Captain Queeg i Myeriet på Caine. Per Ahlmark karaktäriserar honom 1984 som "en moralisk och intellektuell ruin".
Till slut vart hatet kanske någon övermäktig.
Men ska detta hat få överskugga Palmes verkliga arv, kampen för människorvärdet? Låt oss i stället vända det emot "hatets och illviljans kolportörer".
Det är möjligt att bygga ett mänskligt samhälle som ger människor möjlighet att påverka enbart i kraft av att de är medborgare. Oberoende av vilka ekonomiska resurser de besitter. Så som Palme sa 1985.
Olof Palme, Politik är att vilja (1968), Att vilja gå vidare (1974), En levande vilja (1987), Björn Elmbrant, Palme (1989), Bertil Östergren, Vem är Olof Palme? (1984), Chris Mosey, Sverige och Mordet på Olof Palme (1989), Håkan Hermansson & Lars Wenander, Uppdrag: Olof Palme (1987), Hans Haste, Boken om Olof Palme (1986).
Tidigare publicerad i Aftonbladet 28/2 1995.
De galna åren - AGENT HAMILTON OCH SVERIGE ©Peter Antman