Bo Rothstein tillhör en av våra mest intressanta samhällsforskare just nu. I två tidigare verk har han utforskat den moderna svenska staten historiskt. I sin nya bok, "Vad bör staten göra?", är ambitionerna större.
Rothstein vill inte bara finna en generell teori om vad staten kan göra utan utvecklar också en politisk teori om vad staten bör göra. Dessutom menar han att man både måste och kan hitta det gyllene snitt där "bör" och "kan" sammanfaller.
Jag tvivlar på att han verkligen lyckats, men försöket är djupt imponerande.
Utifrån de senaste 20 årens teoretiska debatt om rättvisa destilerar han fram vad staten bör göra: den måste vara neutral vis à vis de autonoma medborgarnas egna val av livsprojekt och därför behandla medborgarna med "lika omtanke och respekt".
Måste då staten stå likgiltig inför vad medborgarna väljer och hur det går för dem? Nej, menar Rothstein. I idealet om autonomi ingår ju att alla verkligen är autonoma och eftersom alla inte har samma utgångsläge bör staten förse sina medborgare med grundläggande resurser. Emellertid måste det fortfarande ske med lika omtanke och respekt, det vill säga utan att ta ställning i frågan vilka livsprojekt som är att föredra.
Rothstein menar att han sedan gör en empirisk och logisk analys av vad staten kan göra. Men det är svårt att se att alla argument verkligen logiskt kuggar i varandra. Dock leverera han ett intressant försvar både för politiken som beslutsform och den generella välfärdsmodellen - den enda metod som lever upp till lika omtanke och respekt .
Enligt Rothstein följer dessutom logiskt att valfrihet måste råda mellan offentliga tjänster och att det inte spelar någon roll om de bedrivs offentligt eller privat.
Han sätter till och med upp ett antal nödvändiga spelregler när staten sluter kontrakt med de autonoma producenterna. Om bara dess uppfylls har vi fått en "frihetlig välfärdsstat". Någon sorts folkpartistisk generallösning.
Förutom Rothsteins mycket spännande teori att de politiska institutionerna, både på beslutar- och utförarsidan, skapar de normer som utmärker ett samhälle utvecklar han också en idé om ett svart hål i demokratin.
Enligt Rothstein kan inte de politiska besluten på central nivå få riktigt genomslag hos de olika lokala producenterna. Där dominerar i stället andra intressen, med risk för att både statens lika omtanke och respekt åsidosätts och att förtroendet för staten urgröps.
Därför bör staten ängna sig åt vad den kan, nämligen ställa upp universella rättigheter och reglera de olika utförande enheterna, medan folk ges ökad självständighet att själva välja var man vill ha sin service producerad, vilket sätter tryck på producenterna underifrån.
På så sätt löser man på en och samma gång, menar han, problemet med att alla måste få välja sina livsprojekt själva, att legitimiteten hålls hög samt det elektorala dilemma som medelklassens ökade flyktighet och påstådda krav på valfrihet utgör för en generell välfärdspolitik.
Kommen så långt börjar det dock knaka betänkligt i det vackert tänkta systemet. Naivt undrar han varför nyliberalism och valfrihet har kopplats ihop och påstår att bara man reglerar på ett fint sätt kommer risken för segregation bli ingen eller minimal. På den punkten ebbar dock emperin ut.
Det är väl ingen slump att hans tyngsta referens vad gäller valfrihet, segregation och skola är just det amerikanska forskarparet Chubb och Moe, två nyliberaler som intensivt propagerat för privatisering av skolan och vars forskning fått kritik för om inte oväderhäftighet så ensidighet.
Segregationen är ett kritiskt fall för Rothsteins teori, ty om det staten gör leder till att skillnaderna mellan människor bibehålls eller ökar så har den inte levt upp till idealet om att förse alla människor med grundläggande resurser. Den gör inte vad den borde.
Det är möjligt att det inte vore någon risk om verkligen alla utövare följde Rothsteins preciserade regler. Men kommer det bli så? Risken är stor att offentliga sektorn ramlar ner i ett nytt svart hål - marknadens. Ett hål Rothstein inte undersökt närmare.
Hans kommentar att personalens etik - lika omtanke och respekt - måste stärkas blir närmast löjlig om man jämför med hans långa utläggning av hur de politiska insitutionerna former också är nomerande. För vad händer med personalens moraliska hållning när de i första han ska ragga kunder på en marknad? För att inte tala om de till kunder omvandlade medborgarna.
Rothstein blir märkligt lomhörd på dessa punkter. Det ligger förövrigt latent i hans politiskt-teoretiska utgångspunkter. Det blir inte mycket över till politiken.
Själva idén att staten inte får uttala vilka livsprojekt den favoriserar sätter starka begränsningar på majoritetsprincipen och trollar bort intressemotsättningarna i samhället.
Som en röd tråd genom hans bok löper idén att individualismen segrat på all fronter, därför valfrihet bland annat, men inte heller det ligger bortom politikens konjunkturer.
I dag är den kvinnliga ungdomsgenerationen i själva verket "mer kollektivistiska än föräldrarna", som en grupp forskare skrev i DN nyligen.
Till sist drabbas Rothsteins bygge av samma problem som alla storslagna teoretiska ansatser: verkligheten vill inte riktigt lägga sig till rätta. Valfriheten organiseras exempelvis inte enligt hans goda föresattser. Genom att koppla resurserna till den väljande individen kommer marknaden in bakvägen och för moderaterna är det uppenbart en väg mot ökade inslag av privata och därmed segregerande lösningar, både på finansierings- och utförarsidan.
Bo Rothstein kan säkert invända att hans system är logiskt vattentätt, men frågan blir ändå: måste man inte ta hänsyn också till vad som faktiskt händer ute i verkligheten?
Bo Rothstein, Vad bör staten göra? (SNS)
Tidigare publicerad i Aftonbladet 25/7 1994.