Denna Tage Erlanders syn motsvarar tämligen väl den bild av socialdemokratins historia som kanoniserats i ett antal betydelsefulla verk. Redan 1941 menade Herbert Tingsten i Den svenska socialdemokratins idéutveckling att socialdemokratin under 1930-talet genomfört en radikal nyorientering. Socialiseringsideologin ersattes av välfärdsideologin. ^[4]

Enligt Tingsten var denna förändring inte någon tillfällig eftergift för att hantera 1930-talets ekonomiska kris utan resultatet av ett långsiktigt sönderfall av den på Marx grundade socialdemokratiska ideologin. Tingsten menade visserligen att socialdemokratin därmed knappast hade skapat en ny ''socialistisk'' ideologisk grund att stå på. ''Den moderna socialdemokratin står i viktiga hänseenden närmare den gamla liberala arbetarrörelsen än sin egen ursprungliga uppfattning. [...] Någon särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes sålunda icke.'' ^[5]

Tingstens tolkning av socialdemokratin var inte oomtvistad när den levererades. Gustav Möller var missnöjd med den; så ock Tage Erlander. ^[6] När Leif Lewin 26 år senare i sin avhandling Planhushållningdebatten i huvudsak övertar Tingstens historieskrivning -- nämligen att 1930-talet innebar att socialdemokratin övergav socialiseringsidéerna -- tycks han emellertid ha mötts med ''öppna famnen'' inom socialdemokratin. ^[7] Socialiseringsideologin hade , enligt Lewin, inte ersatts av liberalism utan av en ny, med den socialistiska idétraditionen sammanhängande, ideologi; nämligen planhushållningsideologin. ^[8]

Genom en keynesiansk inspirerad ekonomisk politik, genom regleringar och utbyggd offentlig sektor skulle kapitalismen kunna tämjas och de stora folkflertalen få en både bättre levnadsstandard och livssituation ^[9] :

I efterkrigsprogrammet och programrevisionen 1944 var, enligt Lewin, planhushållningsidéerna den bärande tankegången. Gunnar Myrdal sammanfattade en gång den nya synen på ett pregnant sätt:

“''I den mån som den privata företagsamheten lyckas lösa den angiva uppgiften - att ge massorna så mycket av livets goda, som är tekniskt möjligt vid full och effektiv användning av arbetskraft och materiella produktionsmedel - kan den i framtiden tillåtas fungera ungefär på det sätt, som var vanligt under förkrigstiden.'' ^[10]” I slutet av 1970-talet kanoniserade Walter Korpi denna bild av den socialdemokratiska historien under begreppet den ''historiska kompromissen''. I och med socialdemokratins (som det tycktes) stabila övertag av regeringsmakten under 1930-talet hade en genuint ny situation uppkommit: den politiska makten hade skilts från den ekonomiska. Därmed kunde kampen om samhällets fördelning flyttas över från arbetsmarknaden till politiken. ^[11]

Genom att avlasta LO från det övergripande ansvaret för arbetslösheten möjliggjorde staten att arbetsmarknadens parter kunde reglera sina interna angelägenheter själva. Arbetsgivarna tvingades gå med på att arbetarrörelsen via staten utvecklade en omfattande fördelningspolitik. Arbetarrörelsen fick å sin sida tona ner eller helt avstå från ambitionerna att direkt ta makten över företagen. ^[12]

Denna ''kompromiss'' -- kodifierad i Saltsjöbadsavtalet 1938 -- hade således direkt med ''planhushållningen'' och vändningen bort från socialisering att göra. Forskningen om saltsjöbadsavtalet är på denna punkt tämligen enig: till kompromissens förutsättningar hörde ''SAPs uppgivande av målet att socialisera produktionsmedlen''. ^[13]

I samtliga dessa verk spelar alltså synen på huruvida den socialdemokratiska ideologin kräver en socialisering av produktionsmedlen eller ej en betydelsefull roll. Trots många gånger diametralt olika tolkningar av socialdemokratin och 1930-talet finns en övergripande konsensus om följande: socialiseringsvägen övergavs och den övergavs därför att de samtida aktörerna fann den obsolet. Den försvann, kan man kanske uttrycka det, som ett led i en rationell utveckling. Och detta var en bild som Tage Erlander själv varit med att forma.

Redan som ung medarbetare i första upplagan av Svensk Uppslagsbok var Tage Erlander ansvarig för uppslagsorden ''Socialisering'' och ''Socialiseringsnämnden'' och betonade där just planhushållningen som en lösning i linje med socialiseringen: ''En dylik planhushållning behöver emellertid icke innebära, att den enskilda äganderätten på alla punkter upphäves. På åtskilliga områden innebär otvivelaktigt privat äganderätt så betydelsefulla fördelar, att intet skulle vinnas genom dess upphävande.''[min kurs.] ^[14] I artikeln om socialisering menar Erlander att målet för socialdemokratin med socialisering är att komma till rätta dels med de irrationella inslagen i utnytjande av produktionsresurser och prisbildning under kapitalismen, dels den ojämna fördelningen av produktionsresultaten. Båda dessa problem menar han löses lika bra (eller bättre) med planhushållning:

“''En samhällelig ramhushållning, där staten verkar framför allt genom penning- och finanspolitik, stöd för samhället betydelsefulla näringsgrenar, prisregleringar samt socialpolitiska ingripanden, ss. bostadspolitik, arbetslöshetspolitik m.m., innebär försök till planhushållning, som samtidigt stegrar näringslivets effektivitet och höjer massornas levnadsstandard.'' ^[15]” I ett inlägg i andra kammaren 1948 säger Erlander ifrån vad han tycker om socialisering: ''Det är inte vem som äger företagen som är av avgörande betydelse utan det är hur man sköter dem.'' ^[16] När Erlander i sina memoarer blickar tillbaka på programrevideringen 1944 och efterkrigsprogrammet sker det ur bekräftelsens perspektiv. Det är utifrån dessa som Erlander arbetade vidare. Det nya partiprogrammet byggde, menade han, på ''en analys av vad rörelsen dittills uträttat'' och det innebar ett radikalt brott med den gamla socialdemokratin: ''Det som i det gamla partiprogrammet från 1920 stred mot reformismens tankegångar rensades nu ut''. Detsamma gällde Arbetarrörelsens efterkrigsprogram: ''Socialiseringskraven hade skjutits i bakgrunden. Nu var parollen: Låt det privata näringslivet under samhällets kontroll sköta det som det kan sköta. Samhället ska inte ingripa annat än när så befinnes vara nödvändigt.'' ^[17]

Vad var det då Alf W. Johansson upptäckt som skakade om den gamle Tage Erlander så? Johansson hade letat upp ett stenograferat protokoll från partiledningens generaldiskussion om programrevisoionen inför 1944 års kongress ^[18] . Erlander själv deltog inte särskilt aktivt i denna programrevision; troligtvis var det första gången han såg detta referat när han läste Johansson bok. ^[19] I protokollet framgick tydligt Möllers tveksamhet inför programrevisionen. I och för sig var denna tveksamhet knappast obekant för Erlander. Möller gav uttryck för den både på kongressen 1940 och 1944.

Programförslaget 1944 var förvisso ett annat än det Möller reagerade på 1942. Den senare versionen var författad i huvudsak av Ernst Wigforss och kan möjligen betraktas som en kompromiss mellan olika fraktioner i partiet. ^[20] Men även med denna diskrepans kvarstår problemet att både Erlander och forskningen tolkat programmet som ett övergivande av socialiseringstanken. ^[21]

Och det var just detta Möller vände sig emot i den interna diskussionen.

Enligt Möller borde nämligen erfarenheterna gjorda under 1930- och 40-talet inte upphöjas till en ny socialdemokratisk ideologi. Han motiverar sin motvilja inför ett nytt partiprogram med att han inte alls är ''övertygad om att man därmed definitivt och utan återvändo kommit fram till arbetarrörelsens och socialdemokratins nya historiska epok, så att vi bara ha att fortsätta på samma väg.'' ^[22] Möller erkänner visserligen att den förda politiken kanske inte stämmer så väl med det 1920 formulerade programmet. Men, hans slutsats av detta är inte att programmet därmed måste formuleras om, utan att politiken snarare bör betraktas som en efter tillfälliga omständigheter avpassad politik. Socialdemokratin bör därför bida sin tid några år till. Ja, Möller säger själv att han drömmer om att partiet efter kriget äntligen ensamt ska komma att ta ansvar för samhällsutvecklingen: ''då ska vi ordentligt undersöka, om vi inte kunde bringa överensstämmelse mellan vår politik och vårt programs krav''. ^[23] Möller drömmer med andra ord om att kunna förverkliga den gamla idén om det gemensammas övertagandet av produktionsmedlen. Därmed räcker det inte med enbart socialpolitik och finanspolitik:

“''Jag har aldrig begripit, varför man skall sätta socialiseringstanken i motsättning mot den s k välfärdspolitiken. Välfärdspolitiken tillhör samma sorts kryckor som fackföreningsrörelsen. Fackföreningsrörelsen gör justeringar av produktionsresultatet och tillför arbetareklassen mer än den eljest skulle få. Socialpolitiken flyttar över ytterligare några små belopp till de allra fattigaste. Men att detta skulle vara en lösning inför framtiden, en av oss nu 1942 eller låt mig säga [av] 1944 års kongress accepterad lösning av framtidens problem, detta kan jag aldrig föreställa mig. Detta parti kommer aldrig att uppge socialiseringskravet''. ^[24]” Det hela är alltså mycket märkligt. Ur flera perspektiv.

För överge socialiseringskraven var just vad socialdemokratin gjorde. Erlander brukade själv påpeka att Möller var hans läromästare. Förvisso främst vad gäller synen på socialpolitik; men eftersom socialpolitiken hade en så framstående ställning i den av Erlander förespråkade politiken är denna hans läroroll central. ^[25] Men det verkar som om det var något Erlander inte lärde av Möller -- varför socialisering ansågs så viktigt. Erlanders perspektiv på välfärdspolitiken motsvarar tämligen väl det perspektiv som Möller inte ansåg rimligt. När Erlander således i memoarerna skriver att ''vi hade frigjort oss från socialiseringsdomatiken'' och i stället menar att ''[p]lanhushållningen blir ett instrument för människans frigörelse'' så är inte Möller hans mentor längre. ^[26]

Hur var detta möjligt? Vad var det som fick Möller att kalla det som eftervärlden skulle komma att framhäva som hans genuina bidrag -- den generella välfärdspolitiken -- för en krycka?

Jag menar att den mest rimliga tolkningen är att den äldre generationen socialdemokrater -- med Gustav Möller i spetsen -- hade en vad vi kan kalla dubbel agenda. Möller syn på ''människans frigörelse'' motsvarade inte Erlanders därför att den hörde hemma i en bild av samhället som var Erlander tämligen främmande: den marxistiska.

Att Möller var marxist är inte något som brukar framhållas i högtidstalen. Och kanske är det där ''ist''-et en överdrift. Möller kan knappast betraktas som någon stor Marx-tolkare eller dogmatisk marxutläggare. Däremot torde det inte råda någon tvekan om att en av Marx inspirerad samhällssyn var viktigt för Möller. Vi bör då komma ihåg att Möller var huvudansvarig för det mest ''marxistiska'' program som socialdemokratin haft -- 1920 års partiprogram.

Låt oss betrakta en liten historia ur Möllers och socialdemokratins liv. Vintern 1916 bildas en liten exklusiv klubb med uppgift att ''främja studiet av marxismen'' genom föredrag och diskussioner - Marxsällskapet. Bland initiativtagarna och medlemmarna finner vi den socialdemokratiska riksdagsmannen Richard Sandler, den blivande partisekreteraren och senare legendariske socialministern Gustav Möller, den blivande finansministern Ernst Wigforss.

Gustav Möller hade året innan så som redakör för Tidens förlag och tidskriften Tiden tagit initiativ till en översättning av Karl Marx Kapitalet. Det året publicerade han också ett urval av Marx och Engels brevväxling i Tiden. Och 1916 var han sedan med och skapade en förening där till och med namnet på den angav vad den gick ut på: ''att underlätta studiet av marxlitteraturen''. ^[27]

Sällskapet kom att finnas i 27 år och var tidvis synnerligen aktivt. Här satt så till exempel statsrådet Hjalmar Branting våren 1918 och avlyssnade en utläggning om Marx värdelära, hållen av Richard Sandler. Här testade Möller nya idéer.

Vilket inflytande hade detta informella nätverk? Vad betydde anknytningen till Marx? Marxsällskapet har -- med ett undantag när -- aldrig uppmärksammats inom forskningen om socialdemokratin. Undantaget är en liten essä av Per Nyström. I den skildrar han en fascinerande episod.

1933 ville några av de yngre medlemmarna -- med Gunnar Myrdal i spetsen -- rensa bort anknytningen till marxismen i föreningen. Från nazistiskt och borgerligt håll stämplades marxism som identisk med kommunism. Den kopplingen ansågs bland denna yngre grupp socialdemokrater stå i vägen för en opinionsmässig inbrytning i medelklassen. Socialminister Möller och finansminister Wigforss griper då in och hejdar den av Myrdal föreslagna stadgeförändringen -- det finns ingen anledning att visa räddhåga inför ''skriet mot marxismen'', hävdar de. ^[28]

Nyström menar ändå att marxismen försvann ur socialdemokratin så småningom som en ''eftergift för tidens reaktionära strömningar i politik och vetenskap''. ^[29] När till exempel styrelsen för föreningen senare skickade ut ett underlag för rekrytering till medlemmarna hade ''studiet av marxism'' strukits ur stadgarna. Nyströms tolkning är intressant och okonventionell. Det som Erlander och senare forskning uppfattat som en utifrån socialdemokratisk synpunkt rationellt övergivande av marxism och tankar på socialisering ser ur dåtidens aktörer snarare ut som en tillfällig och utifrån påtvingad förändring.

Kanske berodde det också på att hela den gamla marxskolade generationen försvann ur politiken efter kriget och ersattes just av dessa unga för vilka kommunismen var ett större hot än kapitalismen -- en Gunnar Myrdal, en Tage Erlander, en Gunnar Sträng. Hur denna inställning till Marx genomsyrade 1950-talets socialdemokrati framgår i Olof Ruins bok om Tage Erlander. I manuskriptet inför ett tal vid en studentafton i Lund i början av 1950-talet skriver Erlander om sin egen studietid i Lund: ''Vi bläddrade i Marx [...] Jag har en känsla av att Einar Sjövall betydde mer för idédebatten än Karl Marx.'' Enligt Ruin strök emellertid Erlander den sista meningen när han höll talet. ^[30]

Med denna bakgrund kan det måhända vara lättare att förstå att Möller kunde arbeta på flera fronter samtidigt; att han inte betraktade politiken under 1930-talet som en stabil grund att bygga en ny socialdemokratisk ideologi på. Välfärdspolitik hade sin funktion på kort och kanske meddelång sikt. Socialdemokratin borde inte underlåta att göra vad den kunde för att förbättra för de breda lagren i samhället. Och om socialpolitik var en möjlig väg att göra detta under rådande maktförhållanden borde socialdemokratin inte överlämna det området till andra krafter i samhället.

Existensen av en sådan dubbel agenda hos Möller är emellertid märkligt frånvarande i forskningen om både socialdemokratins och välfärdsstatens historia. Det beror förmodligen på att historien i huvudsak har skrivit baklänges; rötterna till det som i dag dominerar har sökts bakåt i historien, men de alternativa synsätt och strategier som existerade parallellt har nonchalerats.

Särskilt de senaste åren har den från marxistiska kopplingar rensade ''baklängesversionen'' av Möller fått ett starkt genomslag i forskning och politisk debatt. Den som kanske främst bidragit till denna möllerrenässans är statsvetaren Bo Rothstein. I flera viktiga verk om den svenska välfärdsstatens historia och institutionella uppbyggnad har Möller närmast fått uppträda som idealtypisk företrädare för en viss genomtänkt syn på hur välfärdsarragemang skall implementeras: kallad ''Möllerlinjen'' av Rothstein. ^[31] Men Möller tjänar hos Rothstein också ideologiska syften:

“''Rekommendationen blir således att man bör återupprätta Möllerlinjen genom att satsa på generella transfereringar/försäkringssystem och lägga ner så mycket som möjligt av de offentliga servicemonopolen''. ^[32] ” Om man följer Möller, menar Rothstein, finns det med andra ord inget skäl till varför det offentliga skall äga de medel med vilka produktionen av sådana tjänster som daghem, äldreomsorg och sjukvård sker; det finns ''inget skäl att huvudmannaskapet för produktionen skall vara ett offentligt monopol''. ^[33] I Vad bör staten göra formulerar Rothstein det som att bara man följer hans rekommendationer i övrigt ''finns inga principiella hinder för att låta privata entreprenörer sköta produktionen av offentliga uppgifter''. ^[34]

Hur kan han finna stöd för en sådan ståndpunkt hos Möller? Enligt Rothstein kom Möller att utveckla en genomtänkt, men aldrig sammanfattad, strategi för uppbyggnad och implementation av sociala reformprogram. Möller sökte i en formel lösa flera problem på en gång: hur konstruera socialpolitiska program som inte kränker individen, som skapar sin egen långsiktiga legitimitet och som inte kan förvanskas genom att silas genom den traditionella byråkratin? Möller löste detta dilemma genom att förespråka socialpolitiska lösningar som omfattade alla (säkra legitimiteten) och som formulerades både som en social rättighet (motverka kränkning och säkra legitimitet) och enligt klart fastställda kriterier (motverka kränkning och byråkrati).

Det råder knappast något tvivel om att denna skildring av Möller är korrekt vad gäller synen på socialförsäkringar. Samtidigt lider den av samma svagheter som Erlanders och Lewins syn på den socialdemokratiska historien. Rohstein hänvisar till Lewin och menar att dennes huvudtes att välfärdsideologin bars fram av idén att ''så påverka de sociala förhållandena, att alla får lika möjlighet att uppleva frihetskänsla och utveckla sin personlighet.'' ^[35] Detta är alltså arvet efter Möller, menar Rothstein. Dess tysta förutsättning är emellertid att Möller enbart hade en agenda. Som vi tidigare sett är det troligt att så inte var fallet.

Hur såg egentligen Möller på offentliga tjänster? Om vi får tro Rothstein borde Möller ha betraktat dem med skepsis. Rothstein använder en exemplifierande uppdelning av socialpolitiska inriktningar i ''kontantlinjen'' och ''naturalinjen''. Kontantlinjen har, menar han, sin rot i Möllers politiska vision om ett universellt och lättadministrerat socialförsäkringssystem. ''Grundtanken var att medborgarna själva visste vad de behövde''. ^[36] Staten skulle förse medborgarna med grundläggande resurser, sedan var det upp till dem att själva bedöma sina behov.

Naturalinjen däremot har sitt upphov hos Alva Myrdal. Hon menade att välfärden i stället borde organiseras genom att staten producerade varor och tjänster som sedan fördelades till medborgarna. Som exempel tar Rothstein Myrdals idé att staten borde producera barnkläder som sedan skulle tillhandahållas genom särskilda butiker. Naturalinjen motsvaras i dag av den offentliga tjänsteproduktionen och har därmed, implicit, sin tradition i en misstänksamhet mot medborgarnas förmåga att själva göra goda bedömningar av sina behov. Därmed står den i motsats till Möllers socialpolitiska strategi. ^[37]

Är detta en rimlig tolkning? Det är tveksamt. Den bygger nämligen på att Möller skulle ha varit en varm förespråkare för planhushållning. Rothsteins tes att ägandet inte spelar någon roll och att staten enbart bör ägna sig åt ''regelsättande, kontrollerande och utvärderande'' ^[38] uppgifter hänvisar tillbaka till den etablerade -- men enkelsidiga -- bilden av att planhushållningsideologin var en naturlig, rationell och även av Möller omfattad ideologi.

Per Nyström ger ett annat perspektiv på Möller än Rothstein. I själva verket menar han att Möller var drivande när det gällde att skapa socialt motiverade tjänster:

“''Möller hade redan i praxis visat hur bostadsproduktionen kunde styras in i andra banor än dem marknadskrafterna följde: mot hälsobostäder för mindre bemedlade familjer. Han hade etablerat statliga företag i områden dit inte marknadskrafterna ville söka sig. Han hade etablerat en hälsoproduktion för mödrar och barn osv.'' ^[39]” Hur går detta ihop med Rothsteins resonemang, som går ut på att det vore i Möllers anda att lägga ut till exempel mödravård eller barnomsorg på privat entreprenad? Kanske går det inte att, som Rothstein gör, sätta likhetstecken mellan naturalinjen och offentligt producerade välfärdstjänster i allmänhet. Får vi tro Per Nyström var Möller skeptisk snarare till de former för produktionen som makarna Myrdal förespråkade. De områden de pekade ut var ett större problem än själva fenomenet att det offentliga producerar välfärdstjänster som sådant:

“''Han [Möller] hade inte mycket till övers för den s.k. naturalinjen beträffande de allmänna barnbidragen och mödrahjälpen, dvs rabattsystem på proteinstarka livsmedel och 'praktiska' barnkläder. Där kunde han spåra en 'besserwissermentalitet' och förmynderi som kunde kännas kränkande för vanliga människor. Men han svävade aldrig på målet: när det gällde 'livsviktiga områden', hade staten suveränitet över produktionen.'' ^[40]” Måhända har Rothstein låtit sig luras av Möllers antibyråkratiska formuleringar. Menade verkligen Möller att lösningen på problemet med byråkratin var att ersätta den med marknaden i de fall det inte gick att skapa enkla administrativa system? För i vilken situation formulerade egentligen Möllers kritik av byråkratin? Låt mig formulera en hypotes utifrån det vi kallat Möllers andra agenda: hur Möller såg på lösningen på problemet med byråkratin måste vi söka i hans syn på socialisering och ekonomisk demokrati.

Fram till mitten av 1920-talet hade socialdemokratin varit tämligen ointresserad av socialpolitiska frågor. Inte så att de nonchalerade dem helt, men de betraktades inte som avgörande för de förändringar av samhället man ville åstadkomma. I stället var man i första hand inriktad på vad Gustav Möller kallade samhällets produktiva aspekter: arbetslivet. I mitten av 1920-talet började emellertid både Per Albin Hansson och Möller laborera med alternativa vägar. Per Albin Hansson menade att klassbegreppet var alldeles för inskränkt. I stället borde socialdemokratin riktade sig mot bredare folklager - man skulle eftersträva folkhemmet där alla fick plats. Möller menade att vid sidan av samhällets produktiva aspekt borde den distributiva sidan uppmärksammas , alltså fördelningen av samhällets välfärd. Med inspiration från Danmark kunde han presentera ett socialförsäkringsprogram som skilde sig både från det bismarckska och selektiva socialförsäkringssystemen. Det skulle omfatta alla och inte bara arbetare, det skulle utgå efter klart fastställda kriterier och inte enligt någon kränkande behovsprövning. ^[41]

När Möller börjar laborera med en socialpolitisk strategi för socialdemokratin gör han det alltså under deklaration att det ska ske ''vid sidan av samhällets produktiva aspekter''. Märkligt är dock att detta ''vid sidan'' i historieskrivningen kommit att ses som Möllers huvudspår. Bo Rothstein kopplar förvisso Möllers skeptiska syn på statsbyråkratin och hans vilja att skapa legitima administrativa system till dennes syn på socialisering och ekonomisk demokrati. ^[42] Men för Möller var dessa idéer -- åtminstonde när de formulerades -- kopplade just till det han kallade de produktiva aspekterna. I Rothsteins tolkning görs de emellertid om till att enbart omfatta de distributiva sidorna. Det beror förmodligen på att han betraktar välfärdsstaten huvudsaklingen ur socialförsäkringarnas synvinkel, som ''en administrativ maskin''. ^[43]

Välfärdsstaten kom emellertid inte enbart att byggas upp genom socialförsäkringar. Vi fick också tidigt en social bostadspolitik, som genom planering, reglering och subventionering grep djupt in i den produktiva sfären. En till omfånget lika stor del som socialförsäkringarna är i dag också vad vi kan kalla de sociala tjänsterna, så som sjukvård, skola, äldreomsorg och barnomsorg. Med dessa blir gränsen mellan den distributiva sidan och den produktiva än mer flytande.

Å ena sidan går de att betrakta ur ett distributivt perspektiv. Genom offentligt huvudmannaskap kan en annan fördelning av dessa tjänster skapas än om de enbart görs tillgängliga på en marknad. Å andra sidan är det inte pengar som direkt fördelas om; de sociala tjänsterna måste också utföras av någon, de måste organiseras och ledas. Kort sagt, tjänsterna utgör arbetsplatser i den produktiva sfären. Staten fungerade därmed således inte längre enbart som en förmedlare mellan arbete och kapital och en omfördelare av resurser. Staten och framför allt kommunerna blev också en stor arbetskraftsköpare på arbetsmarknaden -- de blev arbetsgivare- och ledare över en rätt stor andel av arbetskraften.

Hur såg Möller egentligen på de offentliga tjänsterna? Betraktade han dem enbart som distribution, eller även som produktion? Kopplade han ihop dem med tankarna på socialisering? Om detta vet vi nästan ingenting. Dels därför att han aldrig samlade sig till någon genomgripande redogörelse för sin fulla ståndpunkt. Dels därför att forskningen om den svenska välfärdsstatens historia närmast ensidigt inriktat sig på socialförsäkringarna. ^[44]

Därmed har man inte bara missat en viktig -- och internationellt särskiljande -- aspekt av den svenska välfärdsstaten: den stora omfattningen av de offentliga välfärdstjänsterna. Utan också en ur det här vidgade möllerska perspektivet viktig utveckling, nämligen vad vi skulle kunna kalla en defacto socialisering. Mot slutet av 1980-talet hade omkring 38 procent av de anställda i Sverige det offentliga som arbetsgivare.

Nu ska omedelbart medges att termen ''socialisering'' inte oreserverat kan användas som övergripande beskrivning av den utveckling som lett fram till det förhållande att drygt en tredjedel av arbetskraften arbetar i samhällsägd verksamhet. Socialisering brukar normal förknippas med förstatligande av enskild egendom. Stora delar av det som i dag utgör den offentliga sektorns verksamhet fanns över huvud taget inte, eller var åtminstone inte möjlig att köpa på någon marknad, innan den började organiseras i offentlig regi. Om vi alltså vill beskriva själva procesen när de offentliga tjänsterna växte fram passar inte begreppet socialisering särskilt bra. I själva verket kan man tala om åtminstone tre olika sätt som offentliga sektorn inverkat på annan likartad verksamhet.

För det första har delar av offentliga sektorn ersatt tjänster som tidigare fanns tillgängliga på marknaden, till exempel den öppna läkarvården. Här skulle man kunna tala om en socialisering. ^[45]

För det andra startade det som senare kom att bedrivas i offentlig regi i flera fall som en frivillig bedriven verksamhet; exempelvis barnomsorg och hemtjänst. ^[46] Att finna ett övergripande begrepp för denna process är svårare och jag lämnar frågan öppen.

För det tredje, och kanske vanligast, har de offentliga tjänsterna tagit över verksamhet som bedrevs oavlönat i familjerna. Också denna process är det svårt att finna ett adekvat begrepp för. ^[47]

Begreppet socialisering passar alltså måhända inte så väl som en övergripande beskriving av själva förloppet när offentliga sektorn växer fram. Men det finns en koppling -- att produktionen är offentlig.

Poängen med att använda ordet socialisering och att koppla samman detta med de offentliga tjänsterna är emellertid i huvudsak att undersöka om det har funnits någon förbindelse mellan å ena sidan den tanketradition som Möllers idéer om socialisering går tillbaka på och å andra sidan det faktum att de offentliga tjänsterna faktiskt kom att inte bara finansieras och regleras av det offentliga utan också produceras i offentligt ägda organisationer. Kort sagt: betraktades det som sågs som bra vid socialisering av privat varuproduktion -- nämligen rationellare produktion och ökat inflytande för de anställda (eller ekonomisk demokrati) -- också som en möjlighet eller fördel med offentligt produktion av välfärdstjänster?

Det torde inte vara en för stor överdrift att säga att socialdemokratin skapades som ett svar på det som brukade benämnas den ''sociala frågan''; eller som man inom arbetarrörelsen hellre benämnde den: arbetarefrågan. Det är också mot bakgrund av arbetarefrågan som kravet på socialisering främst bör ses.

Man kan enkelt uttrycka kärnan i arbetarefrågan på följande vis:

När man är improduktiv har man inga möjligheter till försörjning. Ingen betalar dig för icke utfört arbete. Logiskt innebär det att som barn, vid sjukdom, vid arbetslöshet och vid ålderdom står man utan försörjning. Närmare bestämt: när arbetsmarknaden fallerar saknar de individer som drabbas möjligheten att försörja sig med livets nödtorft på konsumtionsmarknaden. Fattigdom hotar.

Mötet mellan säljaren av arbetskraft och köparen av den är präglat av ett ojämlikt maktförhållande. Säljaren är i princip tvingad att sälja sin arbetskraft till varje pris eftersom det är hans enda möjlighet att överleva. Köparen däremot kan faktiskt välja att inte köpa någon arbetskraft. Visserligen minskar då möjligen hans vinst, men eftersom köparen inte lever av försäljning av sin egen arbetskraft utan genom avkastningen på kapital hotar inte svält och fattigdom på samma sätt som för arbetssäljaren. Arbetsköparen har en buffert, vilket arbetssäljaren vanligtvis inte har.

När säljaren väl sålt sin arbetskraft förlorar han principiellt rätten att förfoga över den. Han får inte bestämma vad han vill göra, hur han vill göra det eller över huvud taget om han vill göra det alls.

Arbetarefrågan påverkar således principiellt alla sfärer av livet. Det påverkar hur livet gestaltas utanför arbetet, det påverkar hur livet gestaltas när man säljer sitt arbete och hur det gestaltas när man utför sitt arbete. ^[48]

När det socialdemokratiska partiet bildades 1889 var det till stor del som en reaktion på de effekter arbetarefrågan hade på den arbetande befolkningen. Det skulle emellertid dröja åtta år innan de socialdemokratiska partiet antog ett program som stadgade dess uppgift och mål. I det av 1897 års kongress antagna partiprogrammet spelade den grundläggande tanken på arbetets rätt en fundamental roll. I programmets första stycke framställs socialdemokratins mål som ''arbetareklassens sociala frigörelse'', vilket skulle ske ''genom upphävandet av det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom''. ^[49]

I 1911 års program heter det att de områden i samhället där det råder stordrift och där det råder privatkapitaliskt monopol bör ''överföras till samhällelig kontroll och besittning''. Det är egentligen inte själva ägandet som ställs i centrum. I stället är det de externa effekter som vissa sätt att organisera arbete har som är viktiga. Med privatkapitalistiska monopol menas alltså här snarare monopol inom en viss produktionsgren på grund av stordriftsfördelar. Det är i fall som dessa som samhället bör kontrollera produktionen så att ''produktionsmedlen brukas så, som är för deras ekonomiska utnyttjande mest fördelaktigt''. ^[50]

Några år senare skulle socialiseringen ställas i fokus på ett aldrig tidigare gjort sätt. De som då engagerade sig i socialiseringsfrågan betraktade 1911 års program som en dålig kompromiss mellan socialism och ambitionerna att bli ett folkparti och arbetade därför hårt för att skap ett bättre program. ^[51] Resultatet blev 1920 års partiprogram, som brukar anges som det mest radikala eller marxistiska program som socialdemokratin haft. Engagemanget för socialisering ledde till och med fram till att en statlig kommité tillsattes med extraordinära befogenheter, den så kallade socialiseringsnämnden.

Bakgrunden till detta uppblossade intresse är flera. Tre är värda att speciellt nämnas.

Under första världskriget växte staten ansvar för och inblandning i näringslivet. Både från vänster och höger kom detta att kopplas samman med socialdemokratins socialiseringsidéer. Liknade inte detta statssocialism? Frågan ställdes och var inte särskilt uppmuntrande för socialdemokratin, ty det folkliga missnöjet med krigsekonomin var utbrett. Därmed kan man säga att det blev akut för socialdemokratin att något mer i detalj svara på vad man egentligen menade med socialisering.

Ett annat viktigt skäl till det uppblossade intresset finner vi i den ryska revolutionen och även de starka missnöjesstämningarna här i landet.

Än viktigare tord emellertid det faktum vara att det fanns en utbredd känsla inom socialdemokratin att det nu inte återsod många år innan man skulle ta över styret av landet. Bara demokratin infördes skulle ju socialdemokraitin få en majoritet av folket bakom sig; så tänkte man. Därmed var det inte heller så konstigt att intresset vändes mot det som ju faktiskt pekats ut som kungsvägen till det socialistiska samhälle: socialisering.

En av de ledande förespråkarna för socialisering under denna tid och drivande vid utformandet av det nya partiprogrammet var just den nyblivne partisekreteraren Gustav Möller. I ett flertal tidskriftartiklar, internt i partiet och sedemera som ledamot av socialiseringsnämnden argumenterade han för socialisering och sökte finna former för dess genomförande och organisation.

Det speciellt intressant med tiden strax före och strax efter 1920 är att socialisering för första gången diskuteras i mer konkreta termer. Det är framför allt fyra särdrag som utmärker diskussionen runt 1920 och som skiljer den från de tidigare principuttalandena om socialisering.

För det första ställs tillväxten i centrum på ett annat sätt än tidigare. I linje med sina föregångare stod arbetarefrågan och dess konsekvenser i centrum för Möller: ''Vi utdömmer det nuvarande samhällsförhållandena på grund av massfattigdomen''. ^[52] Hur skulle då massfattigdomen kunna utrotas? Genom omfördelning av de befintliga kapitalet och inkomsterna? Redan 1911 hade Richard Sandler visat att om hela landets inkomster fördelades jämt över befolkningen skulle fattigdomen ändå inte avskaffas. Alla skulle i stället få en tämligen låg inkomst. Möller betonade gång efter annan att målet med socialiseringen inte enbart kunde vara upphörande av utsugning utan också måste innebära ökad ekonomisk aktivitet: ''Apparaten måste begagnas så, att en större avkastning kan utvinnas än den, kapitalisterna förmått taga ur densamma.'' ^[53]

För det andra framhölls med emfas att socialiseringen inte skulle eller kunde ske genom något revolutionärt övertagande eller ens någon storslagen socialiseringsaktion efter demokratiskt beslut. Socialiseringen skulle ske succesivt. Åtminstone två viktiga skäl fanns till detta. Eftersom tillväxten var central fick den ekonomiska aktiviteten i samhället inte avstanna.

Ett annat lika viktigt skäl var att befolkningen måste göras redo för socialiseringen. En socialisering utan folkets stöd kunde räkna med misslyckande. Men socialisering skulle också innebära ett massivt överförande av ansvar från de få kapitalägarna och företagsledarna till en bredare del av befolkningen. Därför krävdes också att människor måste lära sig mer om ekonomi och företagsförvaltning, det krävdes kort sagt utbildning. ^[54]

Inte minst diskuterades under denna tid inte enbart frågan om varför det skulle socialiseras utan också hur de socialiserade företagen egentligen borde fungera, deras förvaltningsformer. Denna form av diskussion hade förstås sin nära koppling just till missnöjet med krigstidsförvaltningen, men också med misstänksamhet mot den gamla överhetsstaten. Målet är, som man skriver i programkommissionens motiveringar till 1920 års partiprogram ''att maktstaten med dess kineseri och dess byråkratiska former dör bort''. För att socialiseringen skall kunna lyckas är det därför av största vikt ''att förvaltningsproblemet får en rationell lösning''. ^[55]

Intresset för förvaltningsfrågor hängde också samman med en annan viktigt aspekt av socialiseringen som betonades vid denna tid, men som blivit känd under ett ur detta perspektiv opassande namn, industriell demokrati:

“''Med industriell demokrati menas här idén, att de som arbeta, med hand och hjärna, i de ekonomiska företagen, skola ha största möjliga inflytande över dessa företags ledning, största möjliga frihet att ordna sina egna arbetsförhållanden, största möjliga ansvar för produktionens fortgång och förkovran.'' ^[56]” För att tala marxistiska handlade det om att avalienaliera arbetskraften genom att åter ge den inflytande över sitt arbete. Enligt Möller och andra krävde detta att man noggrannt tänkte igenom hur den socialiserade produktionens förvaltning skulle organiseras. Möllers preliminära svar var att ''man gör företagen så att säga autonom, självstyrande, med en förvaltning, i vilken både arbetarna, som äro sysselsatta i industrin, konsumenterna, samhället och slutligen förvaltningen är representerad.'' ^[57]

Inför valrörelsen 1924 sammanfattade Möller sina motiv bakom kravet på socialisering:

“''Ett samhälle blir icke demokratisk därför att dess författning bygger på den allmänna rösträtten. I ett verkligt demokratiskt samhälle skola alla institutioner vara demokratiska i sin byggnad och till sitt väsen. Om folket är politiskt herre i sitt hur, så är det icke meningen att det skall möta förtryckande herrar i ämbetsverken, i domstolarna, i skolorna och framför allt icke i industri- och finansfurstar, som genom sitt herravälde över de ekonomiska företagen behärskar folks dagliga liv.'' ^[58]”

Vad gäller synen på förvaltning och arbetarinflytande är tillsättandet av socialiseringsnämnden och kommittén för industriell demokrati särskilt intressanta, inte minst är dessa betydelsefulla för att förstå varför begreppet industriell demokrati kommit att brytas loss från socialiseringsdiskussionen.

Av de båda utredningarna var socialiseringsnämnden den viktigaste. Dess mandat var att utreda vilka industrier som skulle socialiseras, hur detta skulle gå till och hur den socialiserade produktionen skulle förvaltas. Sett utifrån partiprogrammet horisont kunde socialiseringsnämnden betraktas som ett socialismens verkställande organ.

Kommitten för industriell demokrati hade delvis en helt annan bakgrund och ett mer kortsiktigt mål. Utredningens mål var att komma fram till en modell för ökat arbetarinflytande inom den ännu icke socialiserade industrin; den skulle med andra ord utreda i vilken mån det kunde vara möjligt att öka arbetarnas inflytande trots att den privata äganderätten kvarstod. Det första förslaget till en utredningen av denna typ formulerade också av de mer modera krafterna inom socialdemokratin som en motvikt mot det uppflammade engagemanget för socialisering. ^[59]

Historiskt sett har dessa båda utredningar bytt plats med varandra i den betydelse man tillskriver dem. Socialiseringsnämnden utdömdes tidigt som ett gigantiskt misslyckande och har inom statsvetenskapen kommit att spela rollen som prototyp för utredningar avsedda att begrava känsliga frågor. ^[60] Socialiseringsnämnden, dess utredningar och gigantiska arkiv, har också lämnats i fred av historiska forskare. Därmed vet vi tämligen lite om dess inre arbete. ^[61]

Kommitén för industriell demokrati är däremot välundersökt trots att även den måste räknas som ett stort misslyckande. Intresset för denna utredning speglar uppmärksamheten kring demokrati i arbetslivet under 1970-talet och var närmast entydigt fokuserad på ökat inflytande i det privata näringslivet. ^[62]

Kopplingen mellan industri och inre demokrati är emellertid i huvudsak betingat av den tid i vilken kraven formulerades: förutom jordbruk dominerades samhällets ekonomiska verksamhet av industriproduktion, och arbetarrörelsen baserades i huvudsak på kollektiva intressen formerade i denna typ av produktion.

Betraktar vi emellertid industriell demokrati ur tidens perspektiv var termen inte i första hand kopplat till huruvida arbetare i den privata industrin skulle få större inflytande utan om ''frågan om självstyre och demokratisk organisation av socialiserade industrier, d. v. s. sådana där de privata ägarna icke längre existera''. ^[63] Detta skulle socialiseringsnämnden utreda:

“''Uti de socialiserade produktionsgrenarna blir arbetarnas ställning principiellt en annan än under privatkapitalismen. De skola vara representerade i förvaltningsråden och därigenom deltaga i produktionens ledning.'' ^[64]” Vi kan med andra ord dra en intressant slutsats. Utifrån 1920 års diskussion om socialisering torde det inte vara en orimligt slutsats att säga att målet var att arbetare i av samhället ägd ekonomisk verksamhet skulle vara lika delaktiga i besluten över produktionen som ''ägarna''. Detta oavsett om det handlar om industriproduktion eller -- vilket ju skulle bli det dominerade inslaget i samhällsägd verksamhet -- produktion av tjänster.

En fråga som inställer sig är på vilket sätt ovanstående tankar avvek från tankarna på planhushållning, vad är det i socialiseringsdiskussionen som saknas i planhushållningsideologin?

Förenklat kan vi säga att det är två dimensioner som saknas.

På det övergripande planet är det den uttalade anti-kapitalismen hos socialiseringsförespråkarna. ^[65] När Möller skriver om det framtida samhället så ser han framför sig en behovsstyrd produktion som gjort sig av med marknadens irrationalitet. ''I stället för att människornas öde blir beroende av tillfälligheternas spel, blir det avhängigt av deras egen genom staten hopknutna samverkan för målmedveten organisation av produktionen.'' ^[66]

På det övergripande planet utesluter kapitalism det samhälle Möller eftersträvar; det är inget man kan reglera bort i planhushållningsanda därför att plahuhållning i grunden bygger på att kapitalägarna behåller sin makt och att produktione sker efter marknadens signaler och inte efter människors behov.

Men också på ett mer konkret plan saknas något i plahushållningsideologin som fanns i socialiseringsidéerna, nämligen idén att det nya samhället också krävde en i genuin mening ny form av samhälsorganisation där inte minst de i arbetet verksamma skulle få större inflytande. Detta är ett sätt att tänka som är på det hela taget totalt frånvarande i planhushållningsideologin.

När Richard Sandler långt senare sammanfattar socialiseringsnämndens arbete är det just arbetarnas förändrade ställning han vill betona. ^[67] ''Det kan ifrågasättas, om ej de arbetandes förändrade ställning inom produktionen får tillerkännas tyngre valör än välståndsmotivet'', skrev han och menade att socialiseringsnämnden för sin del ville ''skjuta det starkt i förgrunden''. Bakgrunden till detta var målet att avalienalisera arbetskraften då denna skulle få ''en ställning överhuvud i produktionsprocessen, som principiellt icke får vara redskapets utan innehåller ett tillbörligt, efter verksamheten avpassat moment av fritt gestaltande verksamhet''. ^[68]

Hur diskussionerna om denna nya förvaltning verkligen gick i till exempel socialsieringsnämnden vet vi dock ytterst lite om. Men i några PM tidigt under dess verksamhet pekade professorn Gustaf Steffen ut en bakgrund till behovet av nya förvaltningsformer som är intressant för vår del. ^[69] Enligt Steffen finns det en inbyggt konflikt mellan målsättningen att socialisera stora delar av näringslivet och det sätt som staten är organiserad.

“''Att statens ämbetsmän, mer än enskilda organisationers tjänstemän, ofta utmärka sig genom trög konservatism, stel formalism, benhård legalism, härsklystnad, högdragen ringaktning för 'allmänheten' [...] -- allt detta sammanhänger tydligt och klart med statens väsen såsom framför allt rättsordningens upprätthållare och beskyddare av land och folk mot yttre våld eller väktare över nationens ära och internationella intressen.'' ^[70]” Men en stat som också ska driva ekonomisk verksamhet, en verksamhet som dels ska vara inriktad på att tillfredsställa människors behov, dels förbättra ''dess tjänande och utförande arbetares totala sociala läge'' ^[71] , kan inte vara organiserad enligt den klassiska byråkratiska modellen. Den måste finna en annan form för sin organisation menar Steffen:

“''Man kan med skäl tala om en 'socialisering' av statsdriften. Detta skulle då innebära, att statens affärsdrivande verk delvis lösgjordes från sitt närvarande intima beroende under statsmakten och erhölle en ny rättslig ställning, som i viss mån gjorde dem likartade med de övriga stora produktionsorganisationerna i det steg för steg socialsierade samhället.'' ^[72]” Man kan inte beskylla Steffen för att vara särskilt glasklar på denna punkt. Mycket längre än så här nådde inte heller socialiseringsnämnden i sin helhet. Några direkt konkreta förslag hur staten (och kommunerna) bör organiseras för att kunna driva ekonomisk verksamhet finns här inte. Det intressanta är emellertid inte i första hand hururvida de lyckades formulera några förslag på förvaltningens organisation, utan att det för socialiseringsanhängarna var så uppenbart att socialiseringen med nödvändighet krävde ett nytt sätt att organisera den offentliga verksamheten.

Av de ursprungliga socialiseringsplanerna vad gäller näringslivet genomfördes heller nästan inget alls. Var det för att man inte ville eller för att man inte kunde som socialdemokratin inte fortsatte att driva kravet på en socialisering av näringslivet?

Det är inte omöjligt att tolka utvecklingen ur det senare perspektivet. Redan de ganska modesta förslagen om ökad demokrati i näringslivet som utredningen för industriell demokrati presenterade mötte våldsamt motstånd från näringslivets företrädare. Under hela 1920-talet var socialdemokratin kraftigt försvagat -- redan resultatet i det så kallade socialiseringsvalet 1920 hade skakat socialdemokratin. . ^[73] Den huvudsakliga poängen är att det är möjligt att förstå de uteblivna socialiseringsaktionerna som betingade av maktlöshet, det vill säga: socialdemokratin var inte tillräckligt stark för att gå emot ett motsträvigt näringsliv.

I två intressanta tolkningar menar Per Nyström respektive Tomas Jonter att man också under det slutande 40-talet kan spåra påtryckning från USA (med hjälp av marshallhjälpen) mot vänsterregeringar i europeiska länder att tona ner sitt engagemang för socialisering. ^[74]

En intressant följdfråga blir då: om vi betraktar historien ur detta perspektiv, borde det då inte bli naturligt att fråga sig huruvida den motivkrets som låg bakom socialiseringsidéerna inte kunde vara tillämpliga på de offentliga tjänsterna. Här visade ju historien att man faktiskt hade den makt som man saknade gentemot det privata näringslivet. Visserligen är frågeställningen i någon mån anakronistiskt. Under 40-talet kunde knappast Möller eller andra socialdemokrater veta att det offentliga skulle bli arbetsgivare för mellan 30 och 40 procent av den svenska arbetskraften.

Men även om de inte kunde veta -- så kunde de faktiskt önska. Om detta vet vi som sagt nästan ingenting, eftersom forskningen på området inte intresserat sig för frågan om denna koppling alls existerade. De få antydningar som finns pekar emellertid i denna riktning. I ett internt PM i socialiseringsnämnden heter det till exempel att vägen till det socialiserade samhället går över ''[v]idgning av offentlig verksamhet och annan gemensamhetsproduktion så långt förutsättningar finnas''. ^[75] Richard Sandler menade också att en väsentlig utvidgning av verksamheter så som hälsovård, skola och socialförsäkringar ingick som en del av socialiseringen. ^[76]

Vi ska därför preliminärt närma oss frågan genom att i stället välja ut en form av offentlig tjänst och se huruvida någon debatt eller diskussion existerade som kopplade samman offentlig produktion av tjänsten i fråga och socialiseringdiskussionen. För att öka chansen för att verkligen finna någon debatt ska vi dessutom ta en tjänst som inte bara blivit offentlig under modern tid, men dessutom gått från att ha drivits på marknadens villkor till att vara en offentligt dominerad tjänst - nämligen den öppna hälsovården.