Vad är det som händer? Den frågan tror jag finns på var mans läppar i dag. Så enkel är den, och ändå så svår.
Nästan varje dag kan vi genom massmedia ta del av nya larmrapporter om hur klyftorna ökar i Sverige, om de knappa villkor allt fler lever under, om hur resurserna saknas i sjukvård, äldreomsorg eller skola. Samtidigt har den svenska välfärdsstaten gått igenom kanske de snabbaste och största förändringar någonsin. I slutet av 1980-talet startade en våg av reformeringar av allt från skattepolitiken till minsta dagisenhet vars svallvågor ännu inte lagt sig. Ännu väntar stora förändringar av a-kassa, sjukförsäkring och pensionerna.
Hur har dessa förändringar slagit mot människor i Sverige? Vilket samhälle är vi på väg mot, eller är kanske redan i? Trots de dagliga rapporterna saknas ännu på det hela taget svaren på dessa frågor.
Sverige är på intet sätt unikt. Hela västvärlden präglas av samma problem: massarbetslöshet, utanförskap, kraftiga förändringar av de gamla välfärdssystemen, större tillit till och betoning av att marknadsmekanismerna bär på lösningen på människors problem och svårigheter, bristande tillväxt och notoriska underskott i de offentliga finanserna.
En rad begrepp har kommit i svang i forskning och debatt som försöker fånga de sociala förändringar västvärlden genomgår. Det talas om ''den nya fattigdomen'', om ''marginalisering'' och ''pereferiarbetare''. Populärast av dem alla har förmodligen talet om det så kallade två-tredjedelssamhället varit.
Termen fångar väl de farhågor man kan knyta till utvecklingen i västvärlden. Å ena sida ger den en beskrivning av en ny social klyvnad i befolkningen. I två-tredjedelssamhället har en tredjedel av befolkningen halkat efter den övriga befolkningen i levnadsstandard. De har låga inkomster, ingen eller osäker relation till arbetsmarknaden och står utanför eller har svag koppling till de olika välfärdssystemen. Ja, man kan säga att termen två-tredjedelssamhälle egentligen inte beskriver ett samhälle utan hur samhället splittras i två delar: ett i vilken en tämligen välmående majoritet lever och ett i vilket utstötta, marginaliserade, nyfattiga och utsatta lever.
Å andra sidan finns också i termen en slags dyster analys av den politiska dynamiken i två-tredjedelssamhället inbyggd. Enklast kan den uttryckas genom påståendet att de två tredjedelarna med hygglig levnadsstandard har skäl att solidarisera sig politiskt med varandra, medan den utsatta tredjedelen är i minoritet. Detta innebär en risk att den politiska viljebildningen snarare än att gå nerifrån och en bit över mitten av befolkningen går från någonstans ungefär i mitten av befolkningen och uppåt. Detta innebär i sin tur att den politiska viljan att göra något åt de utsattas levnadsvillkor kommer att saknas och i förlängningen påverka synen på hur de offentliga välfärdsinstitutionerna utformas.
Det finns självfallet igen automatik i att den politiska viljebildningen kommer se ut på detta sätt. I själva verket bör termen två-tredjedelssamhälle i första hand användas på samhällen där bägge ovanstående karaktäristika gäller; där således den sociala klyvnaden också gett upphov till en politisk klyvnad som i sin tur förstärker och permanentar den sociala klyvnaden. Alltså: ett samhälle präglat av social klyvnad behöver alltså inte i denna mer strikta mening vara ett två-tredjedelssamhälle. Däremot är risken att det utvecklas till ett uppenbar.
Den här skriften handlar alltså om två-tredjedelssamhället. Eller närmare bestämt om Sverige är på väg att bli ett två-tredjedelssamhälle och vad det i sådana fall innebär. Jag använder emellertid inte termen två-tredjedelssamhälle som ett fixt och färdigt begrepp mot vilket man med exakthet kan mäta ett visst samhälle och ge ett svar på frågan om det är eller inte är ett två-tredjedelssamhälle. Begreppet två-tredjedelssamhälle tjänar i stället ett heuristiskt syfte - det vill säga att rikta tanken - för att peka ut vilka frågor som bör ställas och vilka områden man bör titta på. Det användbara med termen är att den påvisar att sociala och politiska faktorer är lika viktiga.
Tre övergripande frågor vägleder därför denna framställning:
1) Kan vi tala om en ny social klyvnad i Sverige?
2) Om vi kan det, varför har den uppkommit?
3) Hur har i sådanafall den politiska viljebildningen påverkats; främst manifesterats av välfärdssystemens utseende?
För att kunna svara på dessa frågor tvingas vi anta örnblicken. Detta är således inte en mikroskopiskt inriktad studie av de sociala villkoren i Sverige i dag utan ett försök till en övergripande - makro- och strukturinriktad med finare ord - studie hur välfärden i Sverige i dag ser ut.
Jag måste erkänna att jag inte närmat mig dessa frågor helt förutsättningslöst. Det gör man aldrig. Och i stället för att dölja mina utgångspunkter vill jag här redovisa de två som präglat både frågor och framställande mest:
1. Den första är att marginalisering eller utstötthet inte orsakas av individuella skäl. Det kanske inte är en så sensationell utgångspunkt, men den är likväl viktig att betona; därför att bakom varje individuellt livsöde kan vi i princip peka ut olika individuella faktorer som lett till att personen i fråga hamnat ''utanför''. Det är inget konstigt i sig. Det omvända vore snarare konstigt, nämligen att det individuella inte spelade någon roll alls. Det behöver emellertid inte betyda att dessa individuella skäl är den yttersta orsaken.
Mitt perspektiv är i stället att den viktiga frågan handlar om vad olika individuella kriser, personlighetsdrag och så vidare får för sociala konsekvenser. För att exemplifiera. Det är troligtvis en väldig skillnad om arbetsmarknaden fungerar så att det går att förena alkoholproblem med ett arbete, jämför med om alkoholproblem innebär att det är omöjligt att få ett arbete. Det personliga problemet är det samma, men de sociala konsekvenserna skiljer sig mycket åt.
Vi skulle kunna uttrycka det med en arbetsmiljöterm: frågan handlar om hur människors riskexponering ser ut och förändras. För att beskriva både en stillbild och ett förlopp föreslår jag följande - tentativa - termer: utsatthet för människor vars riskexponering är hög. Med hög riskexponering menar jag att sannolikheten för att personliga kriser - av vad förslag det än vara månde - också leder till vidare sociala problem är hög. Det här innebär att utsatthet också täcker vad som annars brukar kallas marginaliserad, men också fattigdom till exempel. I stället används marginalisering som en term som beskriver ett förlopp där de sociala problemen anhopas och blir svårare och svårare. Slutstationen är utstötthet.
2. Därmed kommer vi till den andra utgångspunkten. Nämligen att det bästa sättet att förstå hur utsattheten ser ut och förändras i ett samhälle är att utgå från 1800-talets klassiska arbetarefråga. Arbetarefrågans kärna handlar om att ett nytt samhälle skapas där arbetskraften köps och säljs och att i princip allt som inte innebär en betald produktiv verksamhet blir obetald. Arbetsköparen betalar så att säga inte för att folk ska vara sjuka, arbetslösa eller pensionerade. Kring arbetarefrågan, antingen dess mekanismer i mer socialdemokratiskt dominerande samhällen eller kring dess symptom i mer liberalt inriktade samhällen, har välfärdspolitiken formerats. Den har modellerats för att motverka eller lindra effekterna av köp- och sälj av arbetskraften.
Alltså: för att förstå huruvida och på vilket sett utsattheten ser ut och förändras måste man betrakta hur arbetsmarknaden ser ut och hur välfärdssystemen svarar på arbetsmarknadens funktioner och dysfunktioner. I vilken mån personliga eller samhälleliga kriser leder till en marginaliseringsprocess för många människor är en funktion av arbetsmarknad och välfärdssystem.
Det finns också en övergripande hypotes som starkt satt sina spår. Nämligen att Sverige och västvärlden genomgår en förändring som leder till att den gamla välfärdskostymen inte längre passar till den arbetsmarknad vi har. Arbetsmarknaden gör mellan 20-30 procent av befolkningen till en högt utsatt grupp och välfärdssystemen är inte formade för att dämpa den risken. Utifrån arbetarefrågans perspektiv och den klassiska svenska välfärdspolitiken menar jag att detta är en anomali därför att det bryter mot dessa perspektivs utgångspunkter: Att marginalisering handlar om generellt verkande mekanismer och därför bör bemötas med sådana medel och att alla bör få vara delaktiga i samhället eftersom det inte är deras eget fel om de halkar utanför.
Om denna hypotes går att vidimera till en belagd tes får läsaren själv bedöma. Det är i varje fall syftet med denna bok att lyckas med det.
Men låt oss börja någon helt annan stans.