En sen lördagskväll i oktober 1967 ställer sig Arne Geijer - LO:s ordförande - upp i talarstolen på den socialdemokratiska extrakongressen. Han tar upp en mycket känslig fråga för socialdemokratin - hur har man egentligen lyckats med välfärdspolitiken? Talet kom att betyda mycket. Det bidrog till att slå hål på den förnöjda inställning hos många socialdemokrater, däribland Gunnar Sträng, som menade att välfärdsbygget i princip var klart, att bara finjusteringar återstod.
Arne Geijer menade i stället att trots att ''det genomförts en rad reformer som syftar till jämnare fördelning av samhällets resurser'' har vi fortfarande ''ofantliga brister i det svenska samhället och stora olikheter både inkomst- och förmögenhetsmässigt''. Enligt Olof Palme slog Geijer an tonen och angav inriktningen på den jämlikhetsdebatt som präglade det slutande 1960-talet. Och som i sin tur utgjorde upptakten till en rad reformer under 1970-talet. [1]
Geijer talade främst om löntagarna. Han talade om den tredjedel av de anställda som hade mycket låga löner, om hur de också hade ''den längsta arbetstiden, den sämsta arbetsmiljön, de tyngsta och smutsigaste arbetena och därtill den högsta pensionsålder'', om hur de sociala förmånerna var graderade och om hur de äldre i arbetskraften rationaliserades bort. Han sa:
''Jag skulle vilja säga att läget är allvarligare än vi i allmänhet föreställer oss. Den snabba förändring som nu sker i det svenska samhället har medfört att resurserna ökar, men vet vi egentligen vad det innebär? När man lyssnat till debatten i dag har man kunnat få ett intryck av att våra problem blir lösta om vi får en snabb ekonomisk utveckling med växande resurser. Det kan gälla i stort, men för den enskilde betyder denna utveckling ökade risker för att klyftan i inkomst- och förmögenhetsfördelningen vidgas.'' [2]I sin bok Den ofärdiga välfärden hade makarna Inghe året innan visat att stora delar av befolkningen knappt hade fått del av välståndsutvecklingen och att många fortfarande stod utanför välfärdssystemen. Av de vuxna hade omkring 2,3 miljoner ingen eller låg sjukpenning. Drygt en miljon hade låga inkomster. Varav en på fyra på grund av sjukdom. En kvarts miljon tvingades varje år vända sig till socialhjälpen för assistans. Bara för att ta några exempel. ''Att det alltjämt finns allvarliga luckor i välfärdssamhällets trygghetssystem torde denna översikt över några eftersatta grupper ge belägg för'', skrev de och fortsatte. ''Försäkringsskyddet uppvisar brister genom att standarden för stora grupper är låg och läget minst sagt bekymmersamt. Många nödgas alltjämt underkasta sig ett ekonomiskt förmyndarskap med ingående behovsprövning och personliga förödmjukelser.'' Makarna Inghe ställde en uppmanande fråga: ''Kan man överhuvud taget kalla Sverige ett välfärdssamhälle, när redan spädbarnen får erfara att 'välfärden' ännu i dag är graderad och stora grupper privilegierade?'' [3]
Det råder så här i efterhand ingen tvekan om att Geijers tal och makarna Inghes bok fick stor politisk betydelse, tillsammans med andra fenomen som låginkomstutredningen, Olof Palmes engagemang för jämlikheten och vänstervågen - för att nu ta några andra exempel. Många av luckorna i välfärden de pekade ut täpptes till.
Idag är det tydligt att dessa hål börjar öppnas igen. Inghes och Geijers ord kunde nästan lika gärna vara sagda i dag.
Något skiljer emellertid vår tid från det samhälle som Geijer, Inghe och de andra ville förändra. För att förstå vad som skiljer tror jag man måste ställa frågan varför kampen mot ojämlikheten faktiskt fick effekter. Vad var det som gjorde att Geijers och Inghes uppmaningar fick stor politisk betydelse? Varför segrade inte Strängs och andra mer nöjda debattörers verklighetsbeskrivning?
Var det för de nya fakta som exempelvis makarna Inghe eller Geijer kunde presentera? Visserligen levererade Inghe, LO, låginkomstutredningen och andra ny kunskap om en verklighet som på många vis var tämligen okänd. Ändå är det slående hur fragmentarisk, punktvis och osystematiserad dessa fakta var.
Jämför vi med dagens situation blir det särskilt tydligt. I dag har vi en massiv kunskap och fakta om hur klyftorna i samhället ser ut. Vi har närmast dagliga rapporter om utsatthet, klyftor och fattigdom i massmedia. SCB och Institutet för social forskning presenterar regelbunden statistik över hur inkomster, hälsa, bostäder, politiska resurser är fördelade. LO har intensiv statistikproduktion över LO-medlemmarnas sämre livsvillkor. Socialstyrelsen publicerar sociala rapporter och hälsorapporter, följer barnens livsvillkor och hur socialbidragstagandet utvecklas. Regeringen presenterar fördelningspolitiska bedömningar och studier. Vi har en utvecklad forskning om välfärdsstaten, fattigdom och socialbidragstagande.
Förvisso flyger minervas uggla oftast i skymningen. Kunskapen om vad som hänt de senaste åren släpar efter. Men fakta kommer oundvikligen fram så småningom i ett samhälle som det svenska.
Om klyftorna ökar beror det inte på brist på kunskap.
I stället är det två andra förhållanden som framstår som viktiga.
För det första handlar det om synen på vad som är möjligt. Makarna Inghes formulering är därvidlag talande: Välfärden är ofärdig. I själva formuleringen ligger synen att det är möjligt att göra den färdig. ''Välfärdspolitiken har visserligen sina brister, men det innebär inte att den är ett misslyckande, utan att den måste byggas ut ytterligare och kompletteras med 'en ny giv', med fortsatta ansträngningar riktade mot 'nya djärva mål''', skrev de till exempel. [4] Förmodligen spelade det ideologikritiska inslaget en viss roll. Den allmänna inställningen, det vittnar både Geijer och Inghe om, var ju att välfärdssamhället lyckats utrota fattigdom och utanförskap. Därmed hade man en normativ föreställning att luta sig emot. Både de som hävdade att välfärdssamhället lyckats och de som kritiserade det för att inte ha nått tillräckligt långt utgick från samma grundföreställning. Nämligen att målet just var att utrota fattigdom och minska klyftor och att det var möjligt att göra det via välfärdspolitik.
För det andra handlar det om synen på orsakerna bakom fattigdom och klyftor. Även om både Geijer och Inghes pekar ut brister i de sociala försäkringssystemen så är det inte dessa i sig som utpekas som skälet till ofärden. Det ofärdiga ligger i stället i att dessa system inte förmår kompensera för de verkliga skälen: nämligen klassklyftorna. ''[V]i har en arbetarklass i lika hög grad i dag som vi haft tidigare'', sa Geijer i sitt tal. [5] Också makarna Inghe pekar i första hand ut klassklyftorna som orsak bakom ofärden. Även när de lyfte fram de så kallad ''utstötta grupperna'' och menade att deras problem inte gick att lösa inom den rådande ''välfärdsideologin'' pekade de till syvende och sidst ut klassklyftorna som den mest fundamentala orsaken:
''Det är också notoriskt, att i alla undersökningar över grupper av socialt missanpassade är det en stark överrepresentation av personer från fattiga, kulturellt torftiga hem med bristfälligt utbildade föräldrar i enkelt arbete, i dåliga bostäder, ofta beroende av socialhjälp eller annat samhälleligt stöd och med hög frekvens av kriminalitet och alkoholism, kanske också av somatisk och psykisk sjukdom. Dessa företeelser är sinsemellan högt korrelerade och betingar varandra i stor utsträckning. Klasskiktningen i samhället, som den framträder i den enorma spridningen av inkomster och förmögenheter, är sammanvävd med andra sociala företeelser, som inte kan rättas till, om man inte samtidigt attackerar de ekonomiska olikheterna.'' [6]Här finns inte, det tål att påpekas, någon storslagen eller välutvecklad klassteori. Det är inte det som är poängen heller. Poängen är i stället att man i sina formuleringar om klass lutar sig mot en bestämd syn på samhället. En syn som har sina rötter i det som kallades arbetarefrågan på 1800-talet.