av
Peter Antman
(c) Peter Antman
Förord
Under sommaren har jag i mina vecko-krönikor i Dagens Politik tagit paus från socialförsäkringsstatistiken, arbetslöshetssiffrorna och allt det andra jag brukar skriva om. I stället har jag i en rad krönikor försökt berätta den fascinerande historien om Internet - och persondatorn också för den delen.
Under tiden har jag hunnit byta data-system två gånger. Först en komplett övergång från min mångåriga följslagare macintoshen till Windown95 och sedan, när den visade sig vara allt för ostabil, en komplett övergång till Linux (ett unixkompatibelt operativsystem). Samtidigt har jag haft semester. Därför har krönikorna inte flutit in på min hemsida som brukligt. Denna serie är också antagligen roligast att läsa i en föjd. Därför publicerar jag härmed hela serien i ett dokument. Som en sorts gottgörande.
Den är som brukligt helt fri att använda för privat pruk. Varje form av publicering är däremot förbjuden utan mitt tillstånd. Om någon tidskrift vill publicera det kostar den 3000 kronor och om någon skola vill kopiera upp den kostar den 10 kronor per kopia. Ta kontakt med mig på peter.antamn@abc.se.
Hälsningar Peter
Innehåll
På väg till arbetet en decemberdag år 1950 fick den före detta radar-operatören Douglas Engelbart en idé som skulle komma att förändra världen. Hans tanke såg ut ungefär så här: människor tänker med hjälp av symboler, datorer borde kunna arbeta med symboler och eftersom datorer kunde skriva ut på papper eller stansa hålkort borde det också gå att koppla en skärm till datorerna.
En halvtimme senare var Engelbart klar över hur det hela borde fungera: Människor skulle kontrollera datorerna genom att peka på symboler på dataskärmar.
Historien berättas i Howard Rheingolds bok The Virtual Community, och den får härmed också utgöra upptakten till en liten sommarserie om datorernas värld och historia. Och inte minst - hur datorer och telekommunikation möter varandra.
Under 1950-talet var det emellertid ingen som ville lyssna till Engelbarts idéer om hur datorerna borde användas. De var inget för vanliga människor. Datorer var stora vidunder som krävde väl avkylda rum, egna kraftagregat och sköttes av män i vita rockar. Det var nu någon gång som en IBM-chef menade att det inte fanns efterfrågan på mer än fem datorer i världen.
Engelbart fick emellertid rätt. Den här krönikan skriver jag på en dator som vida överstiger kraften i de fem vidunder IMB-chefen tänkte sig. Jag använder ett ordbehandlingsprogram för att skriva in texten, pekar på symboler och klickar med en mus för att får datorn att utföra olika åtgärder. Jag kan spela upp videofilmer i datorn, lyssna på radio eller andra ljud - jag kan till och med prata i telefon genom datorn. Det finns förmodligen någonstans kring 150 miljoner persondatorer i världen i dag.
En hel del av dessa klarar emellertid inte att hantera video eller ljud, ja en del har inte ens någon mus utan styrs genom att man skriver in kommandon direkt från tangentbordet. Det är faktiskt inte så många år sedan de flesta datorer fungerade så. Det har gått fruktansvärt fort.
Idag tickar min dators processor i en hastighet av 120 MHz. Den första macen jag köpte - för fem år sedan - gick i 8 MHz. Den hade en hårddisk på 40 Mb och ett internminne på 2 Mb. Min nya dator har 2,6 Gb hårddisk och internminnet är på 16 Mb.
För den som tycker sådana här siffror är otillgängliga kan man säga att den är åtminstone 15 gånger snabbare och kan lagra 65 gånger så mycket information. Ändå var den - inflationen borträknad - förmodligen billigare. Den första dator jag använda hemma - för omkring 10 år sedan - låg i klass med macen, men kostade 60 tusen kronor. I dag kan man köpa den begagnad för några hundralappar.
Härom veckan böt jag från Macintosh till Windows95. Det var ingen lätt val, men Windows95 är nu så likt Macintosh - och maskinerna något billigare och mer flexibla. (Jag vet ännu inte om jag gjorde rätt - under de tre veckor jag använt Windows95 har jag haft fler systemkracher än sammanlagt under fem år med Macintosh).
Ändå finns här en närmast kosmisk orättvisa i datorvärlden. Många av de som tänkt de riktigt originella tankarna har inte blivit rika på dem. Microsoft lyckades inte lansera ett grafiskt operativsystem i Engelbarts anda förrän 1990. Apple lanserade sitt redan 1984 - och det var bra redan då. Ändå sitter något av Microsofts operativsystem i omkring 80 procent av alla persondatorer.
Bill Gates geni har egentligen inte legat så mycket i programkonstruktion som i marknadsföring och att förmåga att skapa monopol. Hans geni ligger i att göra pengar på andras idéer.
Men inte heller Apple var först. Redan i slutet av 1960-talet hade Engelbart egentligen konstruerat det vi idag ser som närmast självklart i våra datorer. 1968 demonstrerade han att system där människor kunde kommunicera med varandra genom datorer med hjälp av tangentbord, skärm och mus. Det var till och med möjligt att tala direkt med varandra och sända video i realtid.
Rheingold skriver: "Det var 16 år innan Apple lanserade de mest basala av dessa verktyg till konsumenterna; och endast en liten minoritet av de som använder persondatorer under 1990-talet har tillgång till de multimedia-möjligheter som Engelbart demonstrerat 1968."
Vilka som till slut öppnade sitt öra för Engelbarts vilda idéer? Militären!
Ja, man kan faktiskt säga att kalla kriget, sputnik, atomvapenhotet och vietnamkriget var det som lade grunden till IT-samhället. Mer om det resten av sommaren.
Rädslan för kommunism - grunden till dagens datorer
På sätt och vis kan man säga att datorteknologins utveckling
och inte minst sättet att använda dem är kommunismens och
Sovjetunionens förtjänst.
Den fjärde oktober 1957 skickade Sovjetunionen ut Sputnik i rymden. Mitt
i det teknikglada femtiotalet hade Sovjetunionen tagit den tekniska ledningen.
USA var chockat, särskilt skakade var de som ansvarade för USA:s
militära teknologi. För att hänga med den tekniska utvecklingen
skapade därför Försvarsdepartementet något som kom att
kallas ARPA (fritt översatt till svenska: Byrån för Avancerade
Forskningsprojekt). ARPA:s syfte var att söka efter vilda idéer.
Det är svårt att tänka sig någon enskild aktör som
betytt mer för datorernas intåg i världen. ARPA satte
igång att finansiera en hel rad universitet, institutioner, think-tanks
och organisationer. Och det verkar, åtminstone så här i
efterhand, som de fick tänka och agera tämligen fritt.
Här skapades en sällsam kombination: rejält med offentliga
resurser, unga entusiastiska datahackers blandat med visionärer. För
även om det verkliga syftet var militärt - att förbli starkare
än Sovjetunionen - levde en annan vision nästan lika starkt: de
ville använda datorerna för att förbättra människans
förmåga att tänka och kommunicera. En del av dem ville till
och med att så många som möjligt skulle få
tillgång till dem.
Till slut var det någon som lyssnade på Douglas Engelbarts
idéer om en användarvänlig dator - drygt ett decennium efter
att den dykt upp i hans hjärna fick han sin egen think-tank, bekostad av
ARPA. På ARPA fanns nämligen J. C. R. Licklider. Också han
ville använda datorerna för att förenkla människors
arbete. Runt omkring sig samlade han en rad unga oortodoxa programmerare som
ingenting annat önskade än att få utveckla datorerna bortom de
stora schabraken som enbart spottade ut hålkort.
Kanske betydde det också något att den mesta av utvecklingen kom
att ske vid olika universitet. Universitet producerar kunskap och kunskap
är universell, bör vara universell och tillgänglig för
alla. Det här blev faktiskt något av ett ethos inom viktiga delar
av programmeringskåren - en sorts subkultur där man delade med sig
av nyvunnen kunskap.
När exempelvis skaparna av Internet började publicera sina resultat
kallade man dem för Request For Comments - ansökan om kommentarer.
- Vi var så unga då, säger en av de delaktiga i en intervju
många år senare. Vi hade ingen auktoritet och ville inte trycka
på någon någonting.
Kunskapen kom att spridas och lade grunden till dagens dataindustri; men
också en annan mycket vildare kultur av fria programvaror.
Med ARPA:s medel i ryggen skapas datorer med tangentbord, skärm som inte
bara visade bokstäver utan kunde rita upp grafiska bilder och mus - de
som gjorde det här kallade dem för ``interaktiva``. Här gjorde
man de möjligt för datorer att kommunicera med varandra.
Nätverk - så inne i dag - är en ARPA-skapelse, ethernet,
grunden till dagens företagsnätverk, uppkom ur en idé som
ARPA:s forskning lett till och även Internet.
Den första ordbehandlaren tillkom med ARPA bakom ryggen, så
även det första elektroniska konferenssystemet och hypertexten
(vilket World Wide Web bygger på).
Ska man ur denna vildvuxna flora ändå peka ut de landvinningar som
betytt mest är det, tror jag, tre: time-sharing, Internet och
elektroniska meddelandesystem.
Time-sharing var det första stora projektet man gav sig på. Enkelt
uttryckt handlade det om att använda datorerna effektivare. Eller
för att ta det på ett annat sätt: att övergå
från linjärt till parallellt arbete. Och då menar jag
bokstavligen. På den här tiden fanns det relativt få datorer
och för att få tillgång till dem fick man snällt
ställa sig med sitt program i en kö till datoroperatören som
matade in programmet.
Genom att koppla många skärmar och tangentbord till en och samma
dator och lära den att leva med flera samtida användare kunde man
dela på datorns resurser.
Men om man nu delade tid med varandra genom att koppla upp många till en
dator borde det inte vara ännu effektivare om man dessutom kunde koppla
ihop många datorer. Samtidigt som en dator arbetade för full maskin
kanske någon annan dator, någon annan stans i landet stod ledig.
Ungefär så gick tankarna när fundamentet till Internet
började läggas. Mer om det nästa vecka.
Och Kuba-krisen skapade Internet
Nu var det på allvar. Sovjetunionen tänkte placera ut
kärnvapen på Kuba. USA måste planera för att
överleva ett kärnvapenanfall.
Under hela femtiotalet hade den topphemliga think-tanken RAND arbetar med
olika scenarier kring kärnvapenkrig. På RAND arbetade Paul Baran.
Det lär inte vara någon slump att han just samma år som
Kuba-krisen kommer fram till en lösning på en ytterst akut
svårighet: hur ska de amerikanska myndigheterna kunna kommunicera med
varandra efter en kärnvapenattack?
Man behövde kort sagt ett nätverk som kunde överleva massiva
attacker. Barans lösning? Informationen måste bli ''intelligent'',
den måste hitta fram till sitt mål själv och inte styras av
någon central enhet. Varje del av nätet måste klara sig
på egen hand och inte förlita sig till någon auktoritet
högre upp i nätverkshierarkin.
I stället för en sol ett spindelnät. I detta spindelnät
skulle informationen delas upp i små, lika stora paket. På varje
paket skulle en adresslapp sitta. Varje dator skulle sedan fungera som en
sorts brevsorteringscentral med kunskap om vilka vägar
informationspaketet kunde skickas. Brast en länk, fanns det alltid
någon annan kvar.
För att hindra de små paketen att komma fram räckte det
således inte med att bomba centrum, hela spindelnätet måste
rivas loss.
Den som vet något om Internet vet också att det är just
så här som Internet fungerar. På sextiotalet fanns det
emellertid ingenting i sinnevärlden som fungerade på det sättet.
Som vi minns från förra veckans krönika hade man precis
lärt sig hur man genom att koppla terminaler till en dator kunde dela
på dess processorkraft: som en sol alltså. På sin höjd
kunde man koppla terminalen via en telefonledning. Här fanns alltså
även en teknisk vinst att göra. Genom ett nätverk skulle de
få stordatorerna som fanns i landet kunna utnyttjas effektivare. Gick
datorn för fullt på ett ställe kunde kraften någon annan
stans utnyttjas.
Dessutom. Genom att bryta upp informationen i små paket kunde man dela
på ledningarna, ja skicka det med radio eller satellit om man så
ville.
Ännu en gång kom dessutom militären att finansiera detta
tekniska genombrott. För på ARPA satt ju Licklider och han lyckades
övertala militären att finansiera forskningen.
En morgon 2 september 1969 kopplades så det första lilla
nätverket upp med en tio meter lång kabel mellan två datorer
på universitetet UCLA. Genom ett oscilloskop kunde man uppfatta hur det
första paketet överfördes från den ena till den andra
datorn. ARPANET var fött.
Redan i slutet av året var fyra universitet ihopkopplade med varandra
och året efter kopplades Harvard och MIT in. 1971 var 30 datorer
ihopkopplade med varandra och 1972 slog metoden igenom internationellt genom
ett stor konferens med deltagare från hela världen. Under
sjuttiotalet utvecklades det så kallade TCP/IP-protokollet, som är
det kommunikationsspråk som dagens Internet är uppbyggt kring.
För lustigt nog lade aldrig militären rabalder på den
uppfinning man finansierat; en uppfinning som ju från början var
tänkt som landets yttersta skydd mot ett kärnvapenanfall. I
stället gjordes kunskapen tillgänglig för alla. Ja, man
finansierade till och med spridningen av det i kommersiella system.
När dessutom allt fler universitet vill ha tillgång till ARPANET,
där enbart ARPA-finansierade institutioner fick vara med, skapade
regeringen ytterligare ett offentligt finansierat nät: NFSNET - ur vilket
dagens Internet steg som fågeln Fenix; nästan 30 år efter Kuba-krisen.
Redan från början hade nämligen användarna utnyttjat
ARPANET till något annat än det var tänkt till. Mer om det
nästa vecka.
Människorna tar över
Möjligtvis berodde det på att några kloka personer satt i
ledningen för ARPA, men framför allt lär det handla om en
mycket mänsklig egenskap - det är roligare att arbeta och
kommunicera med andra människor än med en maskin.
För vad hände när ARPA-net väl satts igång?
Människor med tillgång till nätet började skicka
elektronisk post till varandra. ARPA-net var konstruerat för att dela
på datorkraft och underlätta programmering och eposten var skapat
för att underlätta administration av nätverket. Det var till
för att stödja avancerad forskning om datorteknologi.
Men människorna på nätet använde det till helt andra
saker: de konverserade med varandra om ditten och datten. Epost har en
egenskap som underlättar för masskommunikation. Det är lika
enkelt att skicka ett elektroniskt meddelande till en person som till hundra.
Därigenom kan så kallade brevlistor fungera som en sorts offentliga
fora. Man anmäler sig till en brevlista och allt man skickar till den kan
läsas av samtliga som är anmälda.
Och det som ARPA-forskarna allra helst ville diskutera med varandra var inte
programmering utan Science fiction. Allt sedan dess är det explosionen av
kommunikation på nätverket som drivit på dess utveckling och
utbyggnad. För trots att science fiction inte ens i den mest liberala
tolkning av nätets regler kunde betraktas som forskning hindrade inte
finansiärerna, det vill säga det militära ARPA, utvecklingen.
Man uppmuntrade den i stället.
Och egentligen måste man väl säga att det var dessa forskares
''privata'' användande av nätet till kommunikation som låg
närmast de ursprungliga intentionerna bakom Internet: nämligen att
upprätthålla kommunikation efter ett kärnvapenanfall.
Redan i sin ursprungliga rapport 1962 om Internet menade Paul Baran att
datorerna gav upphov till en ny möjlighet. ''Är det kanske dags att
börja tänka på en ny ännu icke existerande offentlig
nyttighet'', frågade han sig, ''en digital kommunikationsanläggning
för vanliga användare speciellt skapad för att skicka digitala
data till ett stort antal prenumeranter.''
Det var just detta som forskarna självsvåldigt hade börjat
använda ARPA-net till. Men även om epost är lätta att
använda för masskommunikation är det inte det bästa
sättet att skapa en digital offentlighet. Bättre vore om det gick
att sätta upp något som mer liknade en elektronisk anslagstavla,
där vem som helst när som helst kunde titta in.
Också här kom krig och elände att spela in. I slutet av
1960-talet hade Murray Turoff skapat grunden till ett elektroniskt
konferenssystem när han satt och utvecklade krigsspel för
miltiära ändamål. I början av 1970-talet hade han bytt
arbetsplats men fortsatte utveckla konferenssystemet i hemlighet. Och kanske
hade det hela fått ett abrupt slut - hans överordnade kom på
honom - om inte vietnamkrigets finansiering lätt till så hög
inflation i USA.
1971 införde Nixon en frysning av priser och löner för att
hejda inflationen. Nu hade man behov av ett system för att snabbt kunna
samla in och bearbeta information från hela det geografiskt gigantiska
USA: Turoff fick uppdraget.
Men även nu spelade användarna ett spratt med de ursprungliga
intentionerna. I Turoffs program kunde de klistra upp små meddelanden
på en elektronisk anslagstavla som alla kunde läsa och reagera
på. Och det var detta som användarna tyckte bäst om att göra.
USENET är den moderna arvtagaren till Turoffs konferenssystem.
Några miljoner människor världen över deltar varje
månad i någon av USENETs omkring 9000 konferenser och skriver
där varje dag motsvarande 500 nya böcker.
Men USENET skapades inte för Internet från början. Mer om det
nästa vecka.
| | |