Herr K. vrålflabbade: ''Titta vilken humor jag har!''. Och slottet sprack i två delar. ''Det är inte möjligt'', skrek man omkring honom. Svagt viskade han: ''Utopia''.
Topia - ordet är grekiskt, innebörden plats. U - negationen; ett icke som upphäver platsen. Utopia: platsen som inte finns.
Hur upprättar man en utopi? Ordet utopi finns inte i grekiskan. Det är en humanistisk nybildning som såg dagens ljus med Thomas More's bok Utopia (1516). Utopin upprättades i form av en berättelse och en fiktiv plats. Den blev en litterär genre.
Men genren är äldre än sin beteckning. Själva urtypen är Platons Staten . Det ideala samhället målas upp, skinande rent i sin perfektion, med raka linjer och hårda förhållningsregler.
Vad är rättrådighet? undrar Sokrates. Svaren kommer haglande, men Sokrates förblir missnöjd. Dialogen fortsätter och inför de allt tystare deltagarna bygger Sokrates med stadig hand upp den första verkliga utopin. Därmed är rättrådigheten satt på plats.
Bland skuggorna skymtar Platon - en självsvåldig världsande. Ensam hade han insikten i hur ett konfliktlöst samhälle skulle se ut. Ännu längre bak, bakom Platons rygg, mullrade historien. Det grekiska riket upplöstes inifrån och intogs utifrån. Historien, den litterära berättelsen om hur världen går framåt, var ännu inte uppfunnen. Ändå drabbades Platon av historien - historien som förfall. Den rättrådiga staten blev ett samhälle genomsyrat av mekanismer mot förändring.
Utopia, en icke-plats, långt bortom historiens kalabalik. Sedan dess har den hållit sig till avlägsna öar, otillgängliga bergsmassiv och framför allt till hoppet och fantasin. En dröm om något kommande.
Sedan Platon - och Sokrates - har det Goda en given plats i filosofin. Strävan efter det Goda blir så att säga ett existentiellt villkor. Det utopiska spränger från början den litterära genren och blir det som ännu-icke-är, det tillkommande.
Ett ord som påminner om utopi inom den grekiska filosofin är icke-varat, det som inte existerar. Men jämförelsen haltar. Platon skulle säga att det vi ser omkring oss, det som tycks existera, egentligen är icke-vara, ty det är föränderligt. Sken . Det sanna och verkligt existerande är evigt, oföränderligt. Och det verkligen sanna och existerande - varat - är det Goda. Alltså skulle utopin Staten egentligen vara den enda plats som verkligen finns.
Genom att göra anspråk på att vara det verkligt existerande blir den en negation av det som är. Utopin blir så en kritik av det samhälle den uppstår i genom att säga: titta, så här borde det se ut, så här kan det vara.
Framför allt kom uppdelningen i sken och verklighet, fenomen och väsen att få betydelse. Kanske är världen falsk, kanske går den att vända upp och ned?
''Och jag såg en ängel komma ned från himmelen; han hade nyckeln till avgrunden och hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom i tusen år och kastade honom i avgrunden''. (Upp. 20:1-3) Avgrunden öppnar sig; ny tid randas. (Ner. 14:2-7).
Sprickmetaforen kan användas på många sätt. En spricka öppnar sig i världen för något nytt och oförutsägbart. Lyckoriket. De fattiga bönder som grundade staden Tabor i de böhmiska bergen under senmedeltiden, säger i sina frihetsartiklar: ''Vid denna tid skall ingen kung regera och och ingen herre styra på jorden, det kommer inte att finnas någon livegenskap, alla räntor och skatter skall upphöra, inte heller skall någon människa tvinga sin nästa till någonting, eftersom alla skall vara jämlikar, bröder och systrar''. Det gick femton år innan detta uppror, som avsatte en kejsare, trotsade påvedömet och besegrade fem korståg som sändes mot det, undertrycktes. En spricka i tillvaron, i det perfekta samhället.
Utopin uppkommer i glappet mellan ideologiernas utlovanden - taboriterna var mer kristna än de kristna - och den brutala verkligheten. Hoppets och kritikens princip.
Revolution för en dag . I karnevalsskrattet ställdes världen på huvudet. De översta blev de understa; verkligheten, skenet, drömmarna krävde plats i världen. ''Denna karnevalsgnista av spefullt-muntert förbannande, som aldrig slocknar i folkets kärna är en del av den stora flamma (brand) som förbränner och förnyar världarna (midsommarnattens eld, den romerska karnevalens ljus'' . (Långt senare, efter Stalin, efter förvisningen, med ena benet amputerat, antecknar Bachtin, skrattets historiker: ''Jag befinner mig i en värld av utvägslös-gränslös verklighet, och inte av tillfällig möjlighet.'')
All den utopiska litteratur som plötsligt blommar upp under 1500-talet är en reaktion på penningens utmaning av feodalmakten. Individen hoppar ur den kosmiska ordningen, Galilei ser genom teleskopet att månen har konstiga fläckar. I klostret Théleme - som Rabelais lekande manar fram - är allt som främjar livslusten tillåtet. ''Låt oss understryka denna totala frigörelse från livets allvar ''.
De litterära utopierna fångar turbulensen men fryser den samtidigt genom att utestänga historien. Steget till utopin är ännu över avgrunden. Vägen dit är inte ens krokig, den är en omvändelse. Utopin som negativ. Heaven is a place where nothing, nothing ever happens.
Trodde någon att det goda sakta men säkert förverkligades i historien? Möjligen statsmannen Francis Bacon med sin liknelse att vi står på de gamlas axlar. Ännu Kant kunde 1788 beskriva det Goda som väsenskilt från världen, något att alltid sträva efter, men aldrig uppfyllt bland de skröpliga människorna, på Königsbergs gator.
Om det goda på något sätt inkarnerades på Bastiljen 1789 kan man tvista. Den bestående karnevalen och liberalismen i stället för Uppenbarelseboken. Frihet här och nu. Men vems frihet och hur och vilket kön har den? Liberalismen, en rosa pudding på en kolhög.
En väldig monolog . Bjässefilosofen Herr Georg Wilhelm Friedrich Hegel förkunnade frankt att friheten långsamt förverkligas i historien. Utopin eller det goda finns inte i något fjärran idealt samhälle utan bökar sig långsamt, med många offer, framåt. And just around the corner väntar försoningen - inte en försoning som utsläcker motsättningarna men som upptar dem i sig själv. Bakom alltihop låg dock världsanden. Men trots att det inte var den ensamma världsanden Platon som satt och plitade ner sina visioner på pergament utan världsanden Ingenstans som blev Någonstans, var den likväl mol allena. Aldrig blev den motsagd: en väldig monolog skapade världen.
Marx var inte sen att rycka ut med kritikerbössan. Hej, du Hegel, visst har du rätt i att friheten förverkligas i historien, men inte i någon filosofs huvud utan i klasskampen. Därför måste jag ställa dig på fötterna; att stå på huvudet är en alltför obekväm ställning: såja, såja, fötterna djupt ner i leran, och så huvudet i sommarmolnen. Bra! En handvändning och skenet hade förbytts till sanning.
''Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.'' Och åtminstone enligt legenden återfanns den marxska aforismen av Engels på en vind, bland papper som utsatts för ''råttornas gnagande kritik''. Jordisk praxis.
Hur Marx tänkte sig denna praxis är omstritt. Men en sak är klar: han trodde på historien. Borgerskapet har ur sitt eget sköte fött fram den första universella klassen som inte har några intressen förutom mänsklighetens. Marx böt namn på världsanden - varken Platon eller förnuftet, utan proletariatet.
I Marx egen praktik ligger det utopiska djupt förborgat. Den harmoni som alla utopister drömt om, inklusive Marx, lär väl aldrig infalla, den får hålla sig till sitt ingenstans. Men utan detta ingenstans skulle världen bli ett enda falskt någonstans. Den som förnekar utopin har egentligen bara ett budskap: utopin är redan förverkligad.
Det visste surkarten Adorno. Varje fullständig helhet som tror sig tillvarata alla delar har alltid undertryckt det särskilda. Ändå behöll han resignerat ett tyst hopp.
Något proletariat kunde han inte hoppas på, det var uppsuget i välfärdsstaten, och därmed hade utopin tappat sin bärare och blivit alltmer fjärran. (I en Monty Pytonsketch från sextiotalet ställs frågan Vad är klasskamp? Svar: kampen för att föra ut Marx tänkande.)
Adorno - som förresten kallades Teddy av sina vänner - ville väl heller inte smutsa ner sina skära händer. En gång blev Adorno verkligt skärrad: på ett cocktailparty i Hollywood hälsade han på en krigshjälte och märkte plötsligt att han höll i en metallprotes. Det var väl enda gången Adorno tog i stål.
Varken murens fall eller löften om att kapitalismen nu är det enda att räkna med kan ta död på utopin. Inte heller proletariatets metafysiska insomnande. Varje tid har sitt förhållningssätt till det utopiska.
Om makten inte har något hjärta eller huvud att slå till mot, så har människan fortfarande ett bultande hjärta och ett huvud att tänka med. Fight for your right to fight.
Om världen är en text kommer bokstäverna resa sig ur trycksvärtan.
Och är samhället mest likt en filt, som en av våra unga Hype(r)teoretiker (obs, r:et står inte för radikal) uttrycker det, ska vi nysta upp den och väva oss en ny. Imagine.
Att bugga en utopi behöver inte vara ett stavfel. Och när ingenstans blir någonstans och storebrorsan Holmér kommer sättande med sitt paranoida jätteöra så finns någon annanstans ett ingenstans som håller kritiken vid liv. I have a dream.
Producent: Göran Greider
Ur Thélème nr 5 (4/1990)