1986 skakades föreställningen om det trygga folkhemmet i grunden. Mordet på Olof Palme, den efterföljande mordutredningen, och alla affärerna som flöt upp till ytan fick det att gunga under fötterna på oss. Samma år kom Jan Guillous första roman om Carl Hamilton ut och i den - fast den var skriven före den 28 februari - och de följande böckerna tränger affärernas Sverige in i litteraturen. Samtidigt kretsar Coq rouge-serien kring en rad frågor som mordet på Olof Palme och kalabaliken efteråt ställde i centrum: Är politiker så beräknande, är poliserna så inkompetenta - är det verkligen så här det går till? Att många upplevt det som brännande frågor får väl böckernas enorma genomslag stå som bevis för.
Guillou har hävdat att affärer alltid förekommit, men att de inte kommit fram i massmedia. Det speciella med tiden efter Palmes död skulle vara att just han var borta och att det därmed inte längre fanns någon som kunde hindra affärerna från att läcka ut. ''Ingen senare politiker har kunnat påverka och styra massmedierna som Palme'', säger Guillou i en DN-intervju (3/8-89), ''Sverige var hans land och han behärskade systemet.''
Jag tror affärerna måste ses ur ett annat perspektiv. De har alltid funnits, det är riktigt, men de har alltid tagit sig ut även till massmedierna - vi ska inte glömma bort Kejneaffären, IB-, bordell- och sjukhusaffärerna, bara för att nämna några. Bilden av det sena åttiotalet som affärernas tid hänger snarare ihop med den osäkerhet som börjat florera i det svenska samhället: först när de så kallade affärerna kunde spela mot ett utbrett tvivel gav de upphov till den misstro mot regeringen, polisen och andra myndigheter som idag sägs utgöra det svenska missnöjet.
Att Jan Guillou som ensam herre på täppan låtit detta missnöje ta en principiell plats i litteraturen står utom allt tvivel. Bara det gör hans böcker högintressanta. Men Guillou har inte enbart släppt in missnöjets Sverige i romanerna, han har själv blivit en missnöjets drivande opinionskraft. Den bild av Sverige han målar upp går ut i massupplagor; säkert läser närmare en miljon människor i Sverige hans böcker och därmed har han samma genomslag som Dagens Nyheter eller nyhetsprogrammen på TV. Men Guillous åsikter hamras in så mycket effektivare eftersom varje skandal utgör en naturlig byggkloss i den guillouska satiren över Sveriges makthavare. Den som slår ifrån sig hans böcker med hänvisning till thrillergenrens trivialitet eller Guillous machofasoner ställer sig utanför en värld av självklara referenser som numera befolkar Sverige.
För övrigt finns det en ironisk poäng i Guillous uttalande om Palmes dementimaskin. För honom innebar året 1986 att han omvandlades från undersökande reporter till undersökande författare. Mig veterligen har han sedan dess inte levererat ett enda smaskigt ''äkta'' avslöjande utan verkat som underhållande programledare, opinionsbildare på Aftonbladets kultursida och som krönikör i Arbetet och FiB/kulturfront. Det verkar som om Guillous journalistiska drivkraft levt av det system som han hävdar att Olof Palme upprätthöll; när det kollapsade drogs Guillou själv med i fallet.
Man kan även se det från ett annat håll: Guillou har dragit de fulla konsekvenserna av en utveckling inom massmedia under det sena åttiotalet. Alla avslöjanden och affärer har redan ute i verkligheten närmat sig fiktionen genom det oerhörda pådraget kring olika hjältar och skurkar. Tidningarna blir till sagor där kejsaren visas vara naken av den storslagne och godsinte reportern, som i själva verket lever i ett symbiotiskt förhållande till dem han avslöjar; hans egen storhet hänger ju ihop med de avslöjades maktställning. Att huvudpersonerna i dessa dramer fått en nästan mytisk karaktär säger väl den drös av memoarer som kommer ut som en direkt fortsättning på det massmediala tumultet. Guillou har i sina Coq rouge-böcker dragit det så långt att affärerna helt övergått i fiktionens värld, men på vägen har han vunnit något: för första gången blir det nämligen möjligt att sätta in affärerna i ett större sammanhang. Kanske är det till och med en logisk konsekvens av vänsterjournalistikens strävan under 60- och 70-talet, att inte bara leverera nyheter utan att också förklara samhällets mekanismer, som drivit honom in i romankonsten, eftersom det svårligen låter sig göras i massmedia.
När Jan Guillou introducerar romanhjälten Carl Gustaf Gilbert Hamilton framstår han som vilken thrillerfigur som helst. Han är en ståtlig karl som är mångmiljonär i fastigheter, han bor i en stor våning i Gamla stan och ägnar sig åt tillfälliga kvinnoaffärer. Dessutom är han någon sorts hemlig agent utbildad i USA både i konsten att hantera en dator och i konsten att mörda och bedra. Men Guillou bryter omedelbart mot genren när han ger Hamilton ett vänsterförflutet. [1] Genom denna vändning skapar Guillou en utmärkt utgångspunkt för att låta frågor brisera i böckerna som normalt ligger utanför thrillergenren. Carl Hamilton är nämligen något så speciellt som både säkerhets- och underrättelsetjänsens gamla fiende. Han har tillhört en del av den vänster som man under mängder av år registrerat, infiltrerat och manipulerat. Nu är han Sveriges farligaste och hemligaste agent och historien om denna agent växer ut till en rasande kritik av den hotbild mot Sverige som låg bakom jakten på vänsterstudenter och som numera ligger bakom jakten på till exempel kurderna. Samtidigt får Jan Guillou en huvudperson som han kan använda för att belysa läget i Sverige.
De två första böckerna, Coq rouge och Den demokratiske terroristen, framstår främst som en historisk exposé över sjuttiotalets jakt på vänstern i alla dess former och vad som hänt med vänsterrörelsen. I centrum av denna skildring står Rikspolisstyrelsens säkerhetstjänst, Säpo, och dess inneffektivitet. [2] När Carl Hamilton värvas i mitten av sjuttiotalet av chefen för den militära underrättelsetjänsens operativa avdelning - Den Gamle - sker det för att skapa en motvikt till Säpo. ''Hela det svenska territoriet låg i stort sett öppet för allsköns främmande underrättelseverksamhet'', sitter DG och tänker på ett ställe; säkerhetspolisen bestod ju mest av ''äldre medelålders kommissarier och yngre akademiker som i huvudsak sysslade med att sprida propaganda i pressen om sin egen effektivitet''. (189) Hamilton, däremot, ska verka ute på fältet. Med sin vänsterbakgrund, menar DG, har han mycket större möjligheter att förstå vem fienden egentligen är än den konservativa och slutna säkerhetspolisen, som inte kan skilja på en terrorist och en vanlig solidaritetsarbetare.
Värvningen av Hamilton är också berättelsen om vad som hände med vänstern under sjuttiotalet. Att han gör militärtjänst inom en elittrupp hänger nämligen samman med att vänstergruppen Clarté under mitten av sjuttiotalet hade bestämt sig för att infiltrera militären för att göra den nationellt säkrare mot vissa osäkra borgerliga element. Men infiltrationen blir till en större bild av hela sjuttiotalsvänstern som på olika vägar ''infiltrerade'' institutionerna, fast det egentligen väl snarare handlade om att de värvades, sögs upp i etablissemanget. Carl Hamilton kunde lika gärna varit byråchef vid Socialstyrelsen.
I Den demokratiske Terroristen sammanfattar Guillou sin syn på vänsterns läge. Carl Hamilton ''kände sig plötsligt sorgsen och melankolisk. I Sverige hade vänstern försvunnit in i departementen och den anti-imperialistiska rörelsen hade förvandlats till någon sorts fnoskiga fredsapostlar...I Tyskland hade en liten grupp blivit gangsters...Allt var slaget i spillror'' (144) Ur dessa spillror låter Guillou enbart enskilda personer resa sig, en Hamilton, en Ponti och en del vanliga hederliga människor. Det enda som återstår, tycks han mena, är privata handlingar. Som när Hamilton i I nationens intresse betalar två miljoner till Afganistanrörelsen ur egen kassa, eller när han bjuder ut polisen Eva-Britt på dyrbar middag och vill betala hela kalaset. När hon protesterar är hans kommentar: ''se det som en privatsocialistisk form av inkomstutjämning'' (IV:33) I Guillous Sverige är vänstern helt enkelt stendöd och ingenting att räkna med.
Den tes Jan Guillou driver i samtliga böcker är att Säpo ägnat sig åt allt annat än att uppspåra säkerhetsrisker i Sverige. I romanerna skildras hur Säpo under sjuttiotalet går ifrån jakten på vänsterfolk i Sverige och inriktar sig på jakten av terrorister. Sverige sägs vara en tummelplats för internationell terrorism. Med terrorlagen i bagaget går man sedan ut och jagar ''vänsterinriktade utlänningar'' vilka man i lugn och ro kan döma i massmedia som terrorister och sedan låta utvisa. Terroristlagen är nämligen så smidig att man inte behöver bevisa någonting, det räcker med själva misstanken - ''svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist utan blott terroristmisstänkt. Definitionen på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist'' som det heter i Coq rouge. (318)
I Den hedervärde mördaren går Guillou ännu ett steg längre. I jakten på de som mördat två pensionerade militärer drar Säpo igång Kurdspåret II. Det är tragikomik på hög nivå när den svenska samtiden formligen brakar in i skönlitteraturen. På lika lösliga grunder som i första boken - där ett antal oskyldiga ungdomar krossas och fyra palestinier utvisas - drar man igång ett enormt pådrag. En av de mördade militärerna har nämligen ett dunkelt nazistiskt förflutet. Hans dotter är med i KPML(r), vilket i sig är misstänkt, och de har vissa kontakter med kurder. I Tyskland har några kurder häktats enligt terroristparagrafen och därmed måste de ha inlett ett samarbete med RAF, som i sin tur någon gång kallat ett av sina offer för nazist. Alltså har dottern berättat för kurderna att hennes pappa är nazist och därför har de mördat honom. Tesen styrks när ytterligare en militär mördas i Uppsala eftersom det finns en massa kurder där. Dessutom bor tre flickor mitt emot den mördade mannen och en av dessa har en syster som bor ihop med en av de misstänkta kurdiska ledarna. ''Mördarna greps inte mindre än tre olika gånger. Vid tre olika tillfällen de följande veckorna stormade skyddsutrustad och...tungt beväpnade poliser in i olika hem i Stockholm och Uppsala och släpade ut skrikande människor i fotoblixtar och starka TV-lampor.'' (160)
Visst känner vi igen oss. Jan Guillou har desutom en förklaring till varför man gör som man gör. Säpo har nämligen under lång tid olagligen buggat dessa kurder och nu när Ebbe Carlsson-affären rullat igång så måste man få bort allt avlyssningsmaterial. ''Man fick bort sina mikrofoner på ett fiffigt sätt...Man slapp att få terroristerna att framstå som martyrer i en kommande process mot rikets säkerhetstjänst och kunde tvärtom få dem dömda i Expressen.'' (164f)
Dömda i Expressen? Guillous kritik mot massmedierna är skoningslös. [3] Redan på de första sidorna i den första boken slår Guillou an den ton han hädanefter kommer hålla gentemot svensk massmedia i allmänhet och Expressen i synnerhet. När polisintendent Axel Folkesson på Säpo brutalt mördats vet pressen omedelbart att det är palestinska terrorister som slagit till och långa redovisningar om deras oerhörda farlighet fyller tidningarna. I TV-nyheterna lyckas man få rikspolischefen att bekräfta uppgifterna trots att han i den ursprungliga intervjun förnekar alltihop. Uppgifterna visar sig komma från polisen själv, närmare bestämt från chefen för terroristavdelningen inom Säpo, Henrik P Näslund. När rikspolischefen kritiserar honom för att spaningsarbetet inte ska bedrivas i tidningarna tillbakavisar han det raljant: ''Antingen har vi rätt och då tror dom här jävlarna att vi är efter dom och det är dels en operativ fördel i vissa lägen, dels kan det förhindra en aktion som vi inte känner till något om. Eller också har vi fel. Då blir det en operativ fördel eftersom dom vi söker tror vi är ute på fel spår.'' (17) Och så fortsätter det böckerna igenom. Säpo är inte intresserade av sanningen och det är inte tidningarna heller utan låter sig villigt dras med i Säpos kampanjer.
Även om Guillou inte i varje bok har med något som direkt handlar om hur pressen utnyttjas så finns massmedia ständigt närvarande. Men den skildras aldrig som självständig och som sanningssökande - med undantag för Erik Ponti. Ändå är massmedia mycket viktig i Hamiltons värld. Den är nämligen den plats där alla maktintriger utspelas. Varje händelse mäts mot om den riskerar att komma ut i massmedia eller inte. Det är aldrig viktigt om någonting är rätt eller fel i sig, enbart om det finns risk för avslöjanden. Massmedia har blivit en arena som olika politiska intressen utnyttjar i sin kamp mot varandra. Genom Guillous böcker kläs det vackra talet om journalistiken som den tredje statsmakten av och blottläggs som det politiska instrument den till stora delar blivit. Han underbygger därigenom det tvivel som redan florerar i vårt samhälle, men samtidigt gör han oss läsare bättre rustade att möta massmediabilderna.
Inte heller politikerna undkommer Guillous satir. Visserligen drar han inte in dem förrän i den tredje boken, I nationens intresse, men framöver är de en av de centrala måltavlorna, vilket blommar ut för fullt i Den hedervärde mördaren. Över huvud taget blir skildringarna av Sverige allt mer framträdande - förutom i Vendetta där Sverige, förutom ett par satiriska politikerporträtt, är helt frånvarande. Den bild han målar upp understöder helt och fullt det politikerförakt som spridit sig i Sverige. Men Guillous politiker är inte, som somliga kritiker hävdat, töntiga eller korrupta. Tvärtom, de är maktmänniskor, som möjligtvis är korrumperade av sin makt, men först och främst är de politiker i en värld där politiken bedrivs för sin egen skull. Framför allt är det nog så att Jan Guillou försöker förstå hur deras beslutsfattande går till och hur beroende av medierna de är.
I Fiendens fiende sitter kabinettsekreteraren Peter Sorman med tre dokumenthögar på sitt bord, en om en hög socialdemokrat som åkt fast för narkotikainnehav men där alla hemska detaljer inte kommit ut, en om befarade sovjetiska spioner och en om två svenskar som blivit kidnappade i Beirut. Det är sommar och det är valår. Vart och ett av dokumenten kan brisera i affärer och skandaler. För första gången under 80-talet kommer det som kanske mest häftigt berört oss in i den samtida litteraturen. Vad tänker en politiker när affärer är i antågande? Sormans lösning är politiskt genial, men den har ingenting med moral att göra. Han skickar ner Hamilton för att lösa gisslandramat. ''Om det gick att rädda hem den tillfångatagna svenska gisslan så skulle det mitt i allt elände visa sig bli en utomordentlig politisk tillgång.'' (105) När Hamilton kommer hem och det visar sig att han mot uttrycklig order använt våld för att frita gisslan är Sormas kommentar: ''Varför i helvete berättar du ...det här för mej?'' Och när han samlat sig: det här får inte komma ut. (186f) Tidningarna domineras sedan av kidnappningsdramat där det står att ''hemlig svensk och mycket framgångsrik diplomati'' löst fallet. (190) Politiken handlar nämligen aldrig om moral eller principer - utan om vad som händer om det läcker ut i pressen och om hur mycker borgarna ska bråka.
Den roman där affärerna tar störst plats är utan tvekan Den hedervärde mördaren. På sätt och vis är det en märklig Guillou-roman eftersom ingen blir mördad av Hamilton och ingen egentlig fiende uppspåras. Snarare handlar romanen om Sverige i stort. För det första får vi veta att Sverige spelade en mycket förträngd men moraliskt tvivelaktig roll under andra världskriget. Myten om den rättfärdiga Sverige är uppbyggt på en lögn, menar Guillou. Samtidigt får vi veta hur det ljugs och bedras över allt i Sverige idag: från Säpos sida som är ute och valsar med kurspåret, från regeringspartiets sida vars hemliga polisorganisation avslöjats och från militärernas sida som genomför diverse olagliga operationer. I den hedervärde mördaren är allting flytande, där skildras ett Sverige i djup kris, där regeringen till och med tar hjälp av underrättelsetjänsten för att stoppa säkerhetstjänstens olagliga buggningar eftersom regeringen, som ett medel att minska uppmärksamheten på det egna partiets olagligheter, bestämt att all olaglig buggning ska upphöra. Ingen litar på den andra, allt är maktspel och intriger. Fullständigt lysande är dialogen mellan statsskreteraren och chefen för Op5, Samuel Ulfsson, när de ska utreda vem som har ansvaret för att Hamilton brutalt misshandlat och oskadliggjort ett antal Säpo-män. ''`Vi måste bestämma oss`, säger statssekreteraren.'' ''För vadå?'', undrar Ulfsson. ''För vem som gav ordern''. Och genom mycket trixande kommer man fram till att regeringen gav order om att något skulle göras åt saken , men inte vem som skulle göra det, och att Ulfsson gav order till Hamilton att ta hand om problemet, men inte på vilket sätt. Se där, en vanlig svensk ansvarsfördelning så att ingen blir riktigt skyldig. (261ff) I scener som dessa underbygger Jan Guillou det svenska missnöjet som allra mest och allra bäst.
Över huvud taget tycks det vara det svenska folkhemmet som Guillou är ute efter att avslöja. Här och där strör han in små gliringar om de svenska trygghetslagarna, sjuk- och föräldraförsäkringar och de svenska fackföreningarna som hindrar stackars polacker att plocka äpplen i Kivik. Men satiren biter inte riktigt, Guillou själv tycks tveka. Kommentarerna fungerar snarast som en påminnelse om vårt trygga Sverige, vars mörka sidor Guillous romanprojekt går ut på att visa fram.
Som komplement till politikerbilden låter Jan Guillou också 80-talets klipparekonomi komma in i böckerna genom den rike Carl Hamiltons egna affärer och moraliska bryderier. Hamiltons rikedom har nämligen uppkommit just genom den svenska ekonomins förvandling. När han åker till USA låter han några ekonomer förvalta hans arv på ett femsiffrigt belopp. När han kommer hem är han aktiägare av sexsiffriga belopp. ''Det var under den svenska börsens mest orgiastiska år då kurserna steg mest i världen samtidigt som landets samlade ekonomiska expertis och politikerna enades om att folk i allmänhet måste hålla igen på konsumtion och löner och dra åt svångremmarna och solidariskt bära bördorna för att få svensk ekonomi på fötter och så vidare. Det var under de åren Carl...blev miljonär i de första varven.'' (II:39) Men eftersom han inte gillar aktier - det är alltför kapitalistisk - så säljer han dem och köper fastigheter, precis innan fastghetsbomen, så hans rikedom bara ökar och ökar. Han skatteplanerar och styckar förlustföretag i samma takt som han är upprörd över bristen på socialism i Sverige och den socialdemokratiska skattepolitiken. Att Hamiltons ekonomiska moral inte vägs upp av hans moraliska bryderier eller att Guillou gillar att gnälla om socialdemokratin påverkar inte det faktum att det endast är i Coq rouge-serien som den svenska ekonomin under 80-talet avhandlas i vår samtida litteratur. Dessutom lär han oss hur det går när man spekulerar.
Den bild av Sverige som växer fram är alltså av ett land i djup kris. På sätt och vis kan man se den som Guillous privata maktutredning och det är framför allt där han skiljer sig från alla andra försök till samtidsskildringar eftersom han tar itu med de konkreta politiska och institutionella aspekterna av krisen. Hans karta över Sverige innehåller flera dimensioner - för på samma gång som han är kritisk så fungerar också böckerna pedagogiskt. Visst kan man se böckerna som en ren missnöjesyttring, Guillou talar om hur illa han tycker om mycket i Sverige. Men det är inte så enkelt att han bara använt dem för att vädra antipatier, som så många kritiker försökt göra gällande. För samtidigt beskriver han också institutionerna innifrån, han skildrar maktens mekanismer, och därigenom den bakgrund som missnöjet hämtar sitt bränsle i från. Hans böcker får därför en dubbel funktion. På samma gång som han blivit en missnöjets underjordiska oppinionskraft övar han nämligen oss läsare i en kritisk hållning till makten. Guillous romaner har till exempel antagligen bidragit till en större misstänksamhet mot Säpo än vad massmedierna, med sitt kritiska uppdrag, förmått. Ja, man kan säga att de uppfyller en djupt demokratisk roll eftersom de ger oss medborgare en större möjlighet att förstå och hålla distans till våra makthavare. Man kan se Jan Guillous agentromaner som en enda sammanhängande, cirka 2500 sidor, bildningsroman, där en naiv tro på det förträffliga folkhemmet under romanernas gång bryts sönder i en ända härva av misstänksamhet och maktintriger utan att läsaren helt överges i mörkret. På andra sida kliver vi nämligen ut bättre rustade. Det är de undersökande journalistikens bidrag till svensk romankonst.
*
Man kunde tycka att Guillous romaner vore rena guldgruvan för en litteraturkritiker eller samhällsdebattör. Men de teman han odlar i sina böcker har varit märkligt frånvarande när det skrivits om dem. De allra flesta har slagit ifrån sig frågorna med en klackspark.
Vad har man i stället valt att ta fasta på? Tre linjer har varit genomående. [4] För det första har Guillou från början kritiserats för att inte vara ''någon genuin författarbegåvning'' (SDS 20/9-86). Kritikerna har menat att han inte kan skriva dialog och att hans personer varken är rimliga eller levande. Dessutom har många kritiserat honom för alla hans nogranna beskrivningar av framför allt olika vapen, men också för att han låtit journalistiken ta över romanskrivandet. Den här typen av kritik är emellertid tämligen lätt att avfärda, och handlar väl mest om ett traditionellt förakt för thrillergenren. Dessutom missar kritiken något väsentligt när den raljerar över de noggranna vapenbeskrivningarna. Ty inte bara vapenskildringarna sker in i minsta detalj. Varje skeende dokumenteras minutiöst - från hur olika beslut tas och genomförs, över vilka blanketter som måste användas och vilka lagutrymmen som tillåter vad, till polisens kaffeautomat, hur man sätter ihop en Ikea-möbel eller hur Hamilton står och lagar mat. Det är realismen och det faktiskas återkomst till den svenska litteraturen förmedlad via ett journalistiskt arbetssätt. Språket står för den tyngd som förankrar böckerna i den svenska verkligheten och ger dem den resonansbotten som gör att vi faktiskt kan uppleva dem som en skildring av dagens Sverige och inte bara som ett påhitt.
För det andra har Carl Hamilton avfärdats som en osannolik figur men också som en obehaglig macho. Den kritiken har sträckt sig från det ganska slapphänta inlemmandet av romanserien i pojkboksgenren till Lisbeth Larssons djuppsykologiska studie av ''manlighetens kris''. (TFL 2/91) Inte heller den kritiken träffar rätt eftersom det man dömer ut är en genre och inte Guillous böcker i sig.
Svagheten hos samtliga av dessa kritiker är att de använt all sin prestige och energi till att få diskussionen om Coq Rouge att handla om allt annat än dess innehåll. En hel del av kritiken är nämligen rimlig - dialogen är ibland lite stel, Jan Guillou strör omkring allt för många macho-klycher i böckerna - men så länge man aldrig diskuterar vad böckerna egentligen handlar om förblir kritiken likväl ointressant och gnällig.
För det tredje menar en rad kritiker att Jan Guillou i Carl Hamilton har skapat en elitistisk hjälte med övermänniskodrag, som mördar, ljuger och bedrar om vartannat utan att det får några moraliska konsekvenser i böckerna. Den mest träffande formuleringen av denna kritik står Göran Rosenberg för i sin rasande uppgörelse med Coq Rouge-böckerna i Moderna tider (8-9/91). Den världsbild Guillou målar upp i sina böcker är, menar han, ''djupt antidemokratisk, intensivt elitistisk och politiskt livsfarlig''. Hamilton och hans gelikar utgör en liten godingkonspiration som står ovanför alla lagar och förordningar och mot dem står korrupta och inkompetenta politiker. Problemet med Jan Guillou är alltså att han via sina böcker försökt ''ge trovärdighet åt en djupt föraktfull bild av politiken och demokratin i Sverige''.
Den typen av kritik går inte att avfärda så lätt. För tar man kritiken på allvar så drabbas hela romanbygget av en kraftig slagsida. Mot det bedrövliga läget i Sverige skulle nämligen den lika djupt tvivelaktige Hamilton stå som ett ideal. Göran Rosenberg drar det så långt att det kommer att handla om Jan Guillous egen moraliska hållning. Visserligen lider denna typ av kritik av samma svagheter som den ovanstående. Man undviker ner till sista kommatecknet att kommentera de påståenden Guillou gör om Sverige och dessutom är en hel del av det moraliskt tvivelaktiga helt enkelt typiskt för alla thrillers. Men ändå: Jan Guillous förhållande till Hamiltons våld är tveksamt.
Vad det till sist handlar om är moralfrågornas ställning i Guillous agentromaner. Hur löser han problemet med det moraliska vacuum - vilket han ju själv skildrar - som uppstått efter vänsterns död? Finns det över huvud taget någon som fungerar som moralisk motvikt till det cyniska maktspelet? Göran Rosenberg sätter nämligen fingret på en öm punkt. Romanerna lider av en osymetri. Militären, underrättelsetjänsten och Hamilton går helt fria från moraliska kommentarer medan precis allt annat kan fördömas och kritiseras. Den största delen av samtidskritiken är ju silad genom Hamiltons gamla vänstersamvete, han fungerar som en moralisk motkraft, samtidigt som hans eget våldsamma och ofta lagöverträdande agerande är helt befriat från kritik.
Så långt tar oss Rosenbergs kritik in i ett dilemma som genomsyrar böckerna, men samtidigt har han valt att blunda vid vissa strategiska punkter för att kunna komma åt Jan Guillou själv. En rad frågor måste ställas.
Vilken ställning har militären och Hamilton i böckerna? Är det så att Hamilton ska fungera som en positiv motbild mot det annars så bedrövliga Sverige - just det hävdar Rosenberg - eller är han lika god kolsupare som alla andra? Hur skildrar Guillou Hamilton egentligen? Är det rimligt att tänka sig att han utgör ett ideal enligt Guillou? Finns det alls någon dimension i böckerna som får en att tvivla på det riktiga i Hamiltons våldsutövning? Vågar man inte ta dessa frågor på allvar så kan man inte heller ge ett riktigt svar på vad det är som utgör ambivalensen i böckerna.
En central fråga återstår. Påverkar hamiltongängets eventuella dåliga moral över huvud taget den bild av sverige som växer fram i romanserien? Låt mig börja där. Finns det då ingen i detta uppluckrade Sverige som är hederlig, som styrs av sunt förnuft och några principer? Jovisst, men det är absolut inte Hamilton, utan den vanliga polisen. I Guillous böcker är det nämligen polisen som står som sinnebild för den vanliga svensken, de är alla svenskars representanter i romanserien. De olika poliserna har hål på strumporna, har en fru som somnar framför TV:n, en tonårsson som pappan inte förstår sig på, en dotter med märkliga vänstersympatier, ett snorigt barn som inte får vara på dagis; och eftersom polislönen är så skral får de nöja sig med en billig Misket Karlova på fredagskvällen. Visserligen är det inte den vanliga ordningspolisen - bland dem finns som vanligt rötäggen - som skildras så sympatiskt utan kriminalarna, poliserna i mellanställning. Dessa utför ett hedervärt arbete, de gnatar på med sina utredningar och låter sig inte hejdas av en massa hemligheter och ideologiska fördomar.
Berättelsen om polisens vanliga utredningsarbete blir en kontrast både mot Näslunds fantastiska teorier och Hamiltons våldsamma arbetssätt. I grund och botten handlar det förmodligen om en skildring som en gång för alla ska visa upp hur en mordutredning ska gå till, till skillnad från Holmérs klantiga kurd- och palmeutredningar. [5]
I boken I nationens intresse introducerar Jan Guillou kriminalinspektören Rune Jansson vilken skildras inifrån med stor sympati och som sedan får en stående roll i serien. En vanlig svensk polis som gör sitt jobb - trots allt - så gott han kan. Genom Rune Janssom har han fått den figur som verkligen, utan att det känns krystat, kan fälla de mest dräpande kommentarer om Säpo. ''De skulle ha all information men sen ville de inte lämna ut något själva.'' (III: 82) Eller som en kollega till Jansson uttrycker det i Den hedervärde mördaren när polisen i Norrköping utreder ett mord parallellt med Säpo: ''Varför i helvete gå till Expressen och upplysa dom misstänkta om att dom är misstänkta.'' (138)
Rune Jansson fungerar däremot inte lika bra som en motbild till Hamilton, även om möjligheten finns. När han introduceras så är det på grund av att Hamilton begått ett bestialiskt mord i Norrköping och det vill Jansson utreda till varje pris. När det börjar gå upp för honom att mordet har att göra med någon hemlig militär så blir han inte tveksam. Ett mord är ett mord, och det är förbjudet. ''Förhör de där jepparna, börja med ägaren och sen skiter vi i hur känsliga eller hur militära de är'', säger polismästaren till honom. (145) Genom gediget arbete tränger han igenom alla hinder och till slut vet han att han fått sin mördare. Tyvärr försöker Jan Guillou släta över, som om han inte riktigt förstår vilken roll Rune Jansson kan spela i böckerna. ''Ingen av dem hade något skäl för antipati, båda gjorde just nu sitt jobb efter bästa förstånd och efter bästa samvete och de förutsatte att motparten var i samma läge.'' (424) Kriminalinspektören ska trots allt förstå när nationens intresse väger tyngre än en sketen mordutredning, tycks Guillou mena här. Det är en vansinnig kommentar. Fast han avväpnar inte helt Rune Janssons sinne för rätt och moral. I Den hedervärde mördaren är det inte bara polisen och Säpo utan också Hamilton som letar efter mördarna. Rune Jansson hoppas att polisen själva kan hinna först fram så att brottslingarna kan omhändertas på ett riktigt sätt. ''Innan Hamilton och hans polare når fram till den misstänkte och skjuter honom.'' (317) [6]
Den som dömer ut hela Guillous romanprojekt på grund av Hamiltons omoral har inte förstått vilken funktion poliserna har. Faktum är att det är de som fungerar som en motbild till maktens beteende. Poliserna utgör den kollektiva fond som alla affärerna spelar mot. Gentemot Säpo, politikerna och massmedia står polisen för den tysta majoritet som i sitt vardagsslit bär upp en folklig moral som skiljer sig dramatiskt från deras representanter, makthavarna. Rune Jansson är ingen ensam hjälte. Allt utredningsarbete sker i ett kollektiv av poliser och de värderingar han har hämtar sin kraft och motivation från den gemenskapen. Ja, skildringen av gruppen runt honom och deras idoga utredningsarbete växer ut till en allmän skildring av det vanliga arbete, som det stora flertalet ägnar sig åt varje dag. Genom sin berättelse om polisen lodar Jan Guillou djupet i klyftan mellan svenska folket och de som är satta att bevaka och styra landet. Och det är i den klyftan som misssnöjet lever, inte i klyftan mellan Hamilton och till exempel Säpo. Därför kan man inte, som Rosenberg och andra gjort, diskvalificera den guillouska maktutredningen med hänvisning till Hamiltons elitism. Atmosfären i böckerna är inte den ''skymningsvärld av förakt för de svaga, de dumma, de halvfärdiga, de som kommer på efterkälken'', som bland andra Leif Zern hävdat. (Expressen 24/8-87)
*
Trots det kvarstår problemet med Hamiltons moraliska status. Carl Hamilton ingår även han i ett kollektiv - det militära - vars värderingar han övertar och för fram. Och eftersom vänstern endast bärs fram av enskilda personer, i böckerna främst av Hamilton själv, så finns det ingen platform utanför Hamiltons egen gemenskap som kan kritisera denna. Tystnaden runt Hamilton kan nämligen inte ens de sympatiskt skildrade poliserna väga upp eftersom de står för folket i romanerna och inte någon sorts vänster. Hur skildrar då Jan Guillou detta kollektiv?
För att förstå den roll som försvaret spelar i böckerna måste man ha klart för sig att han genomgående driver en försvarspolitisk doktrin mot vilken hela berättelsen om Hamilton utspelar sig. Det är den man i första hand måste ta ställning till. Mellan världens underrättelsetjänster pågår ett ständigt krig och därvidlag är Sverige inget undantag. Hamilton är utbildad i USA med siktet inställt på att jaga ryssar. [7] ''Geopolitiskt kunde Sverige vara hur neutralt som helst. I alla sammanhang som hade med underrättelsetjänsten att göra var Sverige stabilt inlänkat i NATO och så hade det förmodligen alltid varit.'' (III: 63) I Hamiltons värld är den svenska utrikespolitiska doktrinen om att vi ska vara alliansfria i fred syftande till neutralitet i krig en bluff eller missuppfattning av vad som gäller i den stora världen. ''Det fanns ingen klar gräns mellan krig och fred'' låter han till exempel försvarsstabschefen fundera appropå de ryska undervattensstationerna i boken I nationens intresse. (278f) I det gränslandet rör sig Hamilton.
Han och försvaret ska skydda nationen och därmed demokratin. Men ska det ske till vilket pris som helst? Se där, själva kärnfrågan. Det måste poängteras: Hans skildring av militären består, precis som av politikerna, i ett känsligt avlyssnande hur tongångarna går när viktiga beslut ska fattas. Inte heller inom militären är det egentligen några överordnade ideal som gäller i såna situationen utan den interna logiken. Men vad händer när den militära logiken krockar med den politiska? När Guillou försöker besvara den frågan så börjar marken gunga. Menar han verkligen att det bör gå till som det gör i böckerna eller bara att det kan det?
Hur skulle till exempel militärledningen reagera om den fick veta positionen på tre sovjetiska speznasförband djupt inne i den svenska skärgården? Politikerna vill inte använda kunskapen för att ''undvika offentlighet och politisk kris'', men enligt den militära logiken finns det enbart ett svar: nu råder krig.(III:139) Vad göra? Chefen för marinen löser problemet. ''Var det verkligen landets lagliga regering som agerade? Var det inte bara någon form av ministerstyre?'', frågar han sig och beordrar sedan, mot regeringen uttryckliga order, att undervattensbaserna ska sprängas söner och samman.(III: 373) Militären genomför inget mindre än en statskupp, men det får inga effekter, ingen straffas - ingen moralisk klander får plats i Guillous böcker vad det gäller militären. [8]
I det sammanhanget verkar Carl Hamilton. Men även om vi upplever hans arbetsområde som i en grundläggande mening omoraliskt - han är utbildad i konsten att döda så snabbt och så effektiv som möjligt - så finns det i princip ingenting att klandra honom för på det området om man inte är pacifist. Större delen av den manliga svenska befolkningen är ju också utbildade i konsten att döda, fast de inte har samma skicklighet som Hamilton och inte heller ligger i den ständiga beredskap som Hamilton gör. Problemet med Carl Hamilton är att han gång på gång använder sin yrkesskicklighet, han dödar och han gör det ofta. Jan Guillous skildringar av Hamiltons våld är dessutom alltid mycket detaljerade - precis som allt annat - och alltid invävda i sammanhang där olika yttre orsaker gör att hans mördande är ett måste. Carl Hamilton är ett instrument, han är en hantlangare, ett ''jaktflyg'', som DG sitter och funderar ibland, som skickas ut på uppdrag där våldet och mördandet är en ingridiens. [9] Visserligen finns det ingen personal som har rätt att döda inom underrättelsetjänsten, skriver Guillou, ''det får inte ske under några som helst omständigheter'' men så kommer den reservation som allt Hamiltons våld bygger på, ''såvida det inte sker i självförsvar eller såvida det inte ligger i nationens intresse''. (III: 27) Aldrig finns det en spricka som får läsaren att fråga sig om det verkligen var motiverat, om det verkligen var så ofrånkomligt, om verkligen Hamiltons handlade är så oförvitligt.
Läser man böckerna ur det perspektivet så går det inte att komma ifrån att Guillou faktiskt både skildrar och själv anser att militärernas agerande och Hamiltons våld är gott och nödvändigt. I det ständiga krig som råder måste Hamilton gång på gång användas. Den stora fråga han ställer om demokratins gränser, vad som händer när demokratin börjar försvara sig själv med odemokratiska medel, får ingen riktig lösning. Det verkar som om han menar att demokratin ska försvaras till vilket pris som helst. Har Göran Rosenberg rätt? Anser Guillou att militärernas och därmed Hamiltons agerande alltid går fri från invändningar eftersom de i sitt handlande, oberoende av medel, försvarar den svenska demokratin och därmed handlar i nationens intresse?
*
Frågorna är svåra och vid en ytlig betraktelse är det lätt att tänka sig att den godingarnas konspiration, som Rosenberg skriver om, verkligen har Guillous sanktion. Guillou skulle alltså i sina böcker uttrycka någon sorts jesuitisk eller leninistisk moral. Han skulle med andra ord vara ''politiskt livsfarlig'', som Rosenberg skriver.
Jag tror inte det är så enkelt. Trots allt är det uppenbart att Guillou är ute efter att skildra just priset för att i alla lägen och med varje medel försvara demokratin. Ska man kunna besvara frågan om Hamilton verkligen är menad som en förebild måste man också ta med hur Guillou egentligen skildrar sin romanfigur Hamilton? Bilden är nämligen inte så entydig. Carl Hamilton framstår som en rätt tvivelaktig person. [10]
Redan i Den demokratiska terroristen beskrivs Hamilton som skadad av sin våldsutövning. Under en handbollsmatch är han på väg att ta livet av en ruffig motspelare men lyckas hindra sig i sista stund. Våldets autopilot hade automatiskt kopplats på. (42) Precis samma sak sker i inledningen till I nationens intresse när han med automatik skär halsen av sin älskarinna. Även i Den hedervärde mördaren är han på väg att slå till, när han är förföljd av en butikskontrolant. (43) I Vendetta har det gått så långt att han på privat hämduppdrag mördar mafiosi både åt höger och åt vänster. ''Jag har blivit någon sorts den svenska statens lagliga mördare'' kommenterar Hamilton sin egen situation i Fiendens fiende. '' (211) Hamilton är inte bara en mördare, han ljuger och bedrar också. Från första början begår han tjänstefel efter tjänstefel i sin jakt på fienden. Först handlar det om små övertramp, som att ta sig förbi säkerhetsspärrarna i Säpos datorer, men genom romanserien växer det till en lavin. Bakom sig har han Den Gamle vars syn på tjänstefel sammanfattas i uttalandet att ''poliserna kunde ta sina regler och stoppa upp där bak. Det var skillnad på Guds lag och människans förordningar''. (I: 185f) När Carl kommer till honom och bekänner att han mördat en fullkomligt oskyldig människa är hans enda reaktion att det inte får komma ut, ''dina personliga förebråelser...får helt enkelt inte komma i vägen.'' (III:253) [11] Och när två nya toppagenter kommer hem från USA och - likt Ebbe Carlssons hejduk - har smugglat in en drös med olaglig avlyssningsutrustning är hans omedelbara reaktion. ''Det är ju fullkomligt lysande''. (IV: 299) I Den hedervärde mördaren är DG borta ur bilden, men Hamilton har tagit över hans roll. När hans nya underhuggare Stålhandske och Lundwall nu kommer till honom och bekänner att de begått ett brott reagerar han precis som DG. ''Det är givetvis vår avsikt att om möjligt se till så att lagen inte har sin gång.'' (V: 33) Han har dock en gnutta samvete kvar så han kan kosta på sig en fundering: ''Han hade just obesvärat och med fullkomlig självklarhet kastat sig in i en rörmokaroperation. Saken måste tystas ner, oavsett lagar och förordningar....Just detta som han tyckte allra sämst om i politiken...en Ebbe Carlsson eller en Bob Halderman, hade nu blivit en Hamilton.'' (V: 36)
Men hans egna funderingar hjälper honom inte, Hamilton är verkligen den goding Rosenberg skriver om. Samtidigt är det alldeles uppenbart att Hamilton rimligen inte kan ses som en rekomendation från Guillou, det inser var och en som vet ens det minsta om Jan Guillous egen gärning. Göran Rosenberg har valt att blunda inför detta faktum. Svårigheten med Hamiltons moral finns trots det kvar. Litteraturen har nämligen sin egen logik. Guillou kan hata våld och odemokratiska metoder hur mycket som helst utanför sina böcker, när vi läser böckerna är det ändå enbart deras eget innehåll som gäller. Och när Guillou väljer att skildra Hamilton helt ren från moraliska kommentarer så kvarstår en brist i romanserien: Hamilton framstår trots allt som ett ideal eftersom han alltid står oemotsagd. Frågan om våldets och ljugandets pris återstår.
*
För trots att det är en av de viktigaste frågorna i romanerna så är det samtidigt den fråga som Guillou har störst problem med. [12] Han har försökt lösa den genom att skildra våldets inverkan på Hamiltons psyke. Just därför får vi redan från öppningsscenen med Hamilton veta att han mår dåligt. Utbildningstidens våld driver runt som ''tysta isflak'' och för varje gång han mördat ökas hans psykiska plåga. När vi kommer till I nationens intresse har Hamiltons våldsfantasier gått så långt att han är tvungen att gå hos en psykolog för att kunna hålla ihop sitt liv. (21ff) Hans tvivel över sitt yrke blir allt djupare. ''Det förstörde honom och förvandlade honom och gjorde honom till en varulv'' (III: 255) I Fiendens fiende har han ingen personlighet längre, han är en ''vandrande teaterkuliss'' (190) som inte skulle tveka att stycka en människa. (151) ''Som person hade han blivit ett misslyckande, som mördare en succé''. (328) Och i Den hedervärde mördaren har en likgiltighet smugit sig över honom, han är fullständigt förändrad och sammanfattar sitt läge: ''jag ljuger för mina överordnade, jag ljuger för mina underordnade, jag ljuger för...för min fru, jag myglar med rättvisan, ljuger för stackars misshandlade brottsoffer och dessutom är jag otrogen.'' (190) När vi kommer till Vendetta är han så psykiskt nerbruten att han till en börja är fullständigt apatisk. [13]
Guillou har helt enkelt förlagt våldets konsekvenser till ett djuppsykologiskt plan. [14] Därigenom har han bäddat för ett misslyckande. Läsaren kan nämligen inte föja med i den utveckling som Guillou har tänkt sig. I en intervju i Aftonbladet beskriver han hur Hamilton blir alltmer våldsskadad och menar att man därigenom som läsare ska få något att ta ställning till. ''Det goda våldet är inte alltid så gott.'' (16/8-87) Men Carl Hamilton blir aldrig någon jävla mördare, han förblir en hjälte även fast han mår lite dåligt. De moraliska frågor om våldets möjlighet att bemöta ondskan som Jan Guillou tänkt sig förblir stumma. Varje gång Hamilton har svårt att hantera en i grunden moralisk konflikt löses den upp med ''jag tror jag blir tokig'' eller med att han tar sömnmedel. (II: 205, 316) Coq rouge-serien växer därför aldrig - tyvärr - ut till en skildring av våldets etiska pris, den når bara till det psykologiska pris en våldets hantlangare får betala.
Carl Hamiltons värld förblir en sluten värld där allt annat utom hans eget agerande kan kritiseras, själv går han fri. Varför? Jag tror man kan se det som ett litterrärt misslyckande. Guillou har valt en form för sin berättelse som han inte kan ta sig ur. När han övergick från journalistiken till litteraturen tog han nämligen med sig något i bagaget, the new journalism. Mot slutet av 70-talet propagerade han för denna nya inriktning. Samtidromanen sades vara död men om bara vissa litterära grepp infördes i jornalistiken skulle den kunna ta över romanens roll. I den nya utgåvan av boken Reporter beskriver han hur han nu vänt på steken och istället tillämpar jornalistiska metoder inom litteraturen. Men på vägen tog han med sig en av den nya journalistikens utgångspunkter, nämligen att utan egna värderingar skildra huvudpersonernas känslor, tankar och diskussioner med varandra. Därmed drabbas han av samma problem som till exempel Bob Woodward gör i sina böcker inifrån maktens centum i USA - i sin kliniska skildring av maktens mekanismer blir de nämligen djupt omoraliska eftersom offren aldrig får komma till tals. Den nya journalistiken fungerar bara när huvudpersonerna själva i någon mening är offer, när de står längst ner på skalan. Först då kan Truman Capote helt kallt berätta om två mördares inre och yttre liv utan att det blir moraliskt anstötligt, eller Norman Mailer om Gary Gilmors väg till dödsdomen utan att Gilmor, trots den sympatiska skildringen, blir någon hjälte. Tvärtom går inte. En William J Casey, en Dick Cheney eller en Carl Hamilton blir livsfarliga när de kommer in i litteraturen helt på sina egna villkor. Se där, det stora problemet med Coq rouge-böckerna som en ytlig litteraturkritik tyvärr inte orkat diskutera.
I stort sätt samtliga litteraturkritiker har valt att lättfärdigt avfärda Guillous romanprojekt - ofta på dubiösa grunder. Därmed har man också avsagt sig möjligheten till en diskussion om dagens romankonst, om dagens samhälle och om de verkliga bristerna i Coq Rouge-böckerna. Hur man än ställer sig till innehållet i dessa så är effekten alldeles uppenbar. Jan Guillou har i egen majestät fått sätta normerna för hur realistiska samtidsromaner ska skrivas, samtidigt som han ensam fått forma bilden av Sverige efter Palme i den svenska litteraturen.
Jan Guillos romaner är samtliga utgivna på Norstedts förlag. Coq rouge 1986, Den demokratiske terroristen 1987, I nationens intresse 1988, Fiendens fiende 1989, Den hedervärde mördaren 1990 och Vendetta 1991. Om New journalism kan man läsa i hans Reporter (1979), ny och omarbetad upplaga 1989. För den som är intresserad av hans teorier om Säpo i debattform finns boken Åsikter (1990).
Intressanta intervjuer med Guillou som tar upp romanserien kan man finna i: Aftonbladet 16/8-87, Aftonbladet 24/7-88, Svd 25/6-89, DN 3/8-89, Svd 20/5-90, Expressen 4/8-91, Café 5/91 och i en Slitz utkommen 1991.
De recensioner jag använt mig av står att finna i: Aftonbladet 13/10-86, 24/8-87, 25/7-88, 13/8-90, odaterad 1989, 13/8-90 och 5/8-91; DN 25/9-86, 28/8-87, 26/8-89, 18/8-90 och 5/8-91; Expressen 25/8-86, 24/8-87, 25/7-88, 24/7-89 och 5/8-91; GP 21/10-86, 24/7-89, 13/8-90 och 5/8-91; Svd 4/9-86, 19/19-88, 15/8-89, 11/11-90 och 5/8-91samt SDS 20/9-86.
Om romanerna har följande skrivit: Jan Guillou Aftonbladet 4/12-88, Magnus Eriksson SvD 26/11-89, Hans von Hofsten SvD 10/12-89, Begt Pohjanen DN 8/2-90, Bo Rothstein SDS 12/8-91, Arne Ruth DN 16/9-91, Lisbeth Larsson Tidskrift för litteraturvetenskap 2/91, Ulla Lundquist Sagor om Sex och skräck 1991, Göran Rosenberg Moderna tider 8-9/91 och Göran Greider DN 10/2-92.
Ur Att läsa världen: ny litteraturkritik i systemskiftenas tid, red, Greider & Gunnarsson (Göteborg:Daidalos, 1992).