[1] Något mycket ovanligt för en västerländsk underrättelseagent. Hamilton är adlig men har brutit upp med sin familj och gått med i vänstern som ung student, närmare bestämt i Clarté. ''Det började med Vietnamkriget'', säger han själv under ett förhör när han i Fiendens fiende är misstänkt som Sovjetisk spion. (87)
[2] Säpo är inte särskilt närvarande i Den demokratiske terroristen men den bild av säkerhetspolisen - BKA - i Västtyskland som Guillou målar upp fungerar som en spegel i vilken Säpos brister framträder blixtklart. ''Carl kunde inte låta bli att häpna över hur obesvärligt korrekt Loge Hecht bollade med begrepp som den svenska säkerhetstjänstens vänsterjägare aldrig lärt sig att hantera.'' (68) I Tyskland möter Hamilton den professionalism, konsekvens och moral som han saknar i Sverige, där är säkerhetstjänsten verkligen en polis som värnar om Västtysklands säkerhet.
[3] Visserligen har han i Erik Ponti en bihjälte som visar upp hur journalistiken kan fungera, men i romanerna blir han snarare ett moraliskt ideal mot vilken den övriga pressens uselhet kan mätas.
[4] Redan i recensionerna av första boken grundläggs vad som kan sägas om romanserien. Expressen är den första större dagstidningen som recenserar Coq Rouge. Viveka Heyman anser att den är gnetig på grund av all sakkunskap och mest består av ''blodbadspornografi''. (25/8-86) I Svenska Dagbladet spär man på med: ''Läsaren känner sig som i skolan''. Enligt Theodor Kallifatides kan Guillou över huvud taget inte skriva romaner. ''Texten blir som gammalt tuggummi''. (4/9)Samma sak fortsätter i Aftonbladet där Björn Löfström skriver om ''berget av vapeninstruktioner'' och den otroliga Bigglesfiguren Hamilton (13/10) och i Sydsvenska Dagbladet lägger man till det ovanstående att det är en ren pojkbok.(20/9) Endast DN ger en positiv recention och tycker Coq Rouge är en utmärkt triller. Nothing else. Förövrigt är det enda gången DN har något positivt att säga om Guillous romaner. Om man till detta lägger Mårten Blomquists recention av Den demokratiske terroristen i DN (28/8-87) där han skriver att boken är ''en hyllningsskrift till en övermänniska'' så har vi hela det spektra av åsikter som man sedan 1986 har hyst på kultursidorna om Coq Rouge-serien. Den som inte tror mig behöver bara läsa igenom recensionerna i stockholmspressen. De fyra första böckerna gav, så vitt jag kunnat se, upphov till 14 recensioner i stockholmspressen. Av dem är nio fullständigt sågande, två blandade med slagsida åt det kritiska och endast tre av recensenterna tycker böckerna är bra. Två av dem har tagit fasta på att romanerna försöker säga något om Sverige. De två senaste böckerna har dock fått ett något bättre mottagande. Bland de positiva är Karl G Fredriksson, som genomgående skrivit intelligenta recentioner i Aftonbladet, och Lennart Lund i GP värda att nämna.
[5] Coq rouge är, enligt Guillou, skriven med Holmers kurdutredning som bakgrund. Kanske var det därför den så väl lyckades fånga stämningarna efter palmemordet.
[6] Att det är polisen som reperesenterar folket får sin kullmen när Carl Hamilton träffar den vanliga polisen Eva-Britt Jönsson. Hon ''var en riktig människa'', som Hamilton uttrycker det. (IV: 149) och det är helt sant. Hon är en riktig människa både i romanserien i synnerhet och i den svenska 80-talslitteraturen i allmänhet. Som bara finns där på ett självklart sätt, utan en massa åthävor och demonstrationer hur fantastiskt det är att en vanlig svensk nu ska presenteras. Mot Hamiltons med tiden något urhokade moral och mot det allmänna mörkret i Sverige står hon för någonting jordnära. ''Han älskade denna kvinna för hennes hederlighet, för hennes goda tro på människan och hennes naturliga, mer folkliga syn på rättvisa''. (V: 52)ajNär sedan Jan Guillou inte har kraft nog att gjuta mer liv i denna figur eftersom han inte riktigt hanterar kärleksgenren så är det sorgligt men innebär på intet vis att Eva-Britts närvaro i romanerna havererar. Att som Birgit Munkhammar raljera över ''Eva-Britt Jönsson af Arbetarklass'' slår fullkomligt fel om man vill åt Guillous kvinnosyn, och visar i stället hur grovt hon missförstått hennes roll. (DN 26/8-89)
[7] På otaliga ställen uttalar sig Hamilton om vem han är utbildad till att bekämpa. ''Ända sen Clarté-tiden hade han betraktat Sovjetunionen som sin fiende inte bara till socialismen i världen utan också först och främst till Sverige.'' (IV: 77) Ja, i boken I nationens intresse heter det t.o.m. ''han kände sig för första gången på mycket länge harmonisk eller rent av lycklig'' när han till slut ska få bekämpa Sovjet. (154)
[8] Så går det på. I Fiendens fiende skickar militären ut Hamilton på uppdrag att eliminera spionen Sandström. Visserligen är det Den Gamle själv som ger ordern men när ledningen får reda på det så utbryter ingen moralisk indignation, man vill bara inte veta, man vill ha kvar sin möjlighet att förneka kännedom. Än en gång går politikernas realpolitik igen i militärenas agerande, och än en gång är det ingen som klandrar dem. I Den hedervärde mördare drivs det till sin spets när underrättelsetjänsten helt enkelt, mot alla lagar och förordningar, går in och tar över vissa av Säpos ansvarsområden och Hamilton bryter mot alla tryckfrihetslagar som finns med sin chefs goda minne som fäller repliken: ''Få tyst på dom djävlarna''. (350)
[9] Två gånger blir han direkt beordrad att döda - båda gångerna sker det genom personer som begår tjänstefel. Två gånger får han order att till varje buds stående medel lösa sina uppdrag vilket leder till dödandet av flygkaparna och nedskjutningen av lädergänget. Tre gånger är han ute på uppdrag där situationens logik driver honom in i mördandet. Varje gång finns det ett skäl.
[10] I intervjuer kan man se att Guillou själv tvekar. Å ena sidan kan han säga att Rosenbergs analys av Hamilton är helt riktig men att det inte innebär att han själv tycker att Hamiltons agerande är bra, Hamilton är en ''jävla mördare''. (Café 5/91) Å andra sidan kan han säga att allt som Hamilton utför är ok ''så länge det är de goda grabbarna som kliver över gränsen och inte Hans Holmér och Ebbe Carlsson.'' (Aftonbladet 24/7-88) Jan Guillous porträtt av Hamilton är inte gjutet i betong.
[11] För att lätta på Hamiltons samvete anordnar han en privat domstol som ska bevisa att Hamilton är oskylldig. ''Det slutade med att ingen hade dödat Maria Szepelinska, hon hade praktiskt tagit skurit halsen av sig själv''. (III:387)
[12] I detta samanhang framstår Den demokratiska terroristen som en nyckelroman för hela serien över Guillous svårigheter med detta tema. Hamilton kastas genom sin tysklandsresa in i ett av demokratins mest grundläggande dilemman. Är det över huvud taget möjligt att försvara sig mot terrorismen med demokratins medel, och om man inte gör det, vad blir demokratin värd då? När Hamilton beger sig ner till Västtyskland gör han det med den fast föreställningen att han ska fånga terroristerna så att de kan få livstids fängelse för sina småmord. (246) Men Hamiltons naiva syn bryts sönder i slutuppgörelsen när en västtysk elitstyrka går in för The final kill och helt enkelt avrättar alla terroristerna. Men Guillou lyckas aldrig besvara de stora frågorna. Ingenting sägs om demokratins eventuella urholkning på grund av detta handlingssätt. Hamilton mår lite dåligt bara. I Vendetta har han försökt få in en moralisk kommentator utifrån i polisöversten Da Piemonte och i Hamilons samtal med honom om demokratins möjlighet att skydda sig själv kommer Hamilton ''ohälpligt till korta'', som Ulf Örnkloo skriver (SvD 5/8-91). Men detta kommer oåterkallerligt i skuggan av Hamiltons framfart och Da Piemontes understöd till det.
[13] Hur skadad Carl Hamilton är framgår med lysande tydlighet när han fantiserar om hur han vill att Eva-Britt ska vara klädd. ''Hon skulle kunna sitta till bord i uniform...han tyckte om henne i uniform...hon var kvinna i uniform...Dessutom betydde hennes polisuniform renhet, rena ideal, ren tro, gott uppsåt, idealism''. (V: 46)
[14] på det sättet understöder han också diverse djuppsykologiska tolkningar av hela romanprojektet, som Lisbeth Larssons i Tidskrift för litteraturvetenskap 2/91, och desarmerar därigenom sina egna kritiska intentioner.
[15] Magnus Wrede, ''Förändringens rötter'', bilaga till Kommunaktuellt nr 16 1992, 3.
[16] Se tex Sven E. Olsson Hort, Segregation - ett svensk dilemma?: Socialpolitiska och sociologiska synpunkter, bilaga 9 till LU 92 (SOU 1992: 19), 35.
[17] Margaretha Norlin, ''Linköping - laglöst land'' & ''Köp och svälj'', Pockettidningen R årg. 23 2/1993
[18] Peter Antman, ''När folkhemmet drömdes bort'', tlm nr 4 1992; se även Peter Antman (red.), Systemskifte: Fyra folkhemsdebatter (Stockholm: Carlssons, 1993).
[19] Innan dess finns, åtminstone enligt de gängse referenserna, bara Erik Hööks konsumtionsteoretiskt inriktade avhandling Den offentliga sektorns expanssion (Stockholm: IUI/Almqvist & Wiksell, 1962).
[20] Rolf Millqvist & Sven H. Åsbrink , Den offantliga sektorn: Två medborgare oroas av de offentliga utgifterna (Stockholm, 1973), Staffan Britz, m. fl., Den väsentliga sektorn: Ett försvarstal för de offentliga utgifterna (Stockholm: Liber förlag, 1974), Offentlig sektor i tillväxt (Stockholm: SNS, 1975), Henrik Åkerman, Julaftonsteoremet: fakta om den offentliga sektons expanssion (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1976), Bo Gustafsson (red.), Den offentliga sektorns expanssion (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1977), Anders Forsman mfl, Offentliga sektorns tillväxt: Företagsamheten, den statliga företagssektorn och den ekonomiska planeringen (Malmö: Liber, 1978) och Daniel Tarschys, Den offentliga revolutionen (1978; Stockhom: Liber, 1983).
[21] Magnus Henreksson, ''Vad förklarar den offentliga sektorns utveckling?'' i Bo Södersten (red.), Den offentliga sektorn: En introduktion till den offentliga sektorns ekonomi (Stockholm: SNS, 1992). Siffrorna är dock stark avhängiga hur man mäter, sett ur förädlingsvärde motsvarar den offentliga konsumtionen i dag ca 20 % av BNP därmot mätt som sysselsättning över 30%. För en utförlig diskussion se Johan A Lybeck, Hur stor är den offentliga sektorn? ESO-rapport (Stockholm: Liber, 1984).
[22] Jag tar här inte ställning till om det verkligen var en kris eller inte. Om det finns en omfattande debatt. Till exempel är det tveksamt om bytesbalansen verkligen mättes på rätt sätt. Att tillväxttakten växlades ner kan också vara ett tecken inte på en kris i ekonomin utan på ekonomins storlek alternativt övergången till ett tjänstesamhälle. Oberoende hur det förhåller sig, så upplevde och tolkade dåtidens aktörer det hela som en kris. Se bl.a. Walter Korpi, Halkar Sverige efter? - Sveriges ekonomiska tillväxt 1820-1990 i jämförande belysning (Stockholm: Carlssons, 1992); Sven Grassman, Det tysta riket (Stockholm: Ordfronts förlag, 1981), Sven Grassman, Till en kvinnlig vikarie (Stockholm: Årstidernas förlag, 1987), Sven Grassman, Från det lydiga landet (Stockholm: Ordfronts förlag, 1991).
[23] Mats Hellström, ''Sysselsättning för gemensamma behov'' i Offentlig sektor i tillväxt (Stockholm: SNS, 1975), 70.
[24] Se t.ex. Lars Ingelstam, ''Den andra tillväxten'' i Hotad sektor?: Medbestämmande och effektivitet i kommunal verksamhet (Stockholm: Publica/Liber, 1982), 85; Olsson, 21; Stefan Fölster m fl, Sveriges systemskifte i fara?- Erfarenheter av privatisering, avreglering och decentralisering (IUI, 1993), 11f.
[25] SOU 1970: 71, Svensk ekonomi 1971-1975 med utblick mot 1990: 1970 års långtidsutredning, 53, 322f.
[26] SOU 1975: 89, Långtidsutredningen 1975, 155.
[27] SOU 1978: 78, Långtidsutredningen 1978.?
[28] SOU 1980: 52, Långtidsutredningen 1980, 25.
[29] ibid., 44.
[30] ibid., 54.
[31] ibid., 61, 246.
[32] SOU 1982: 14, Tillväxt eller stagnation?: Avstämning av 1980 års långtidsutredning, 25. I själva verket introducerades tankarna 1979 i utredningsväsendet genom dåtidens Lindbeckkommision i Vägar till ökad välfärd. Historien förtäljer att det var Assar Lindbeck som skrivit det mesta av betänkandet. Det innebar ett brott mot den gängse bilden av ekonomisk politik. Kommisionen menar att ''funktionsdugligheten i vårt ekonomiska system är [...] sjukt'' och att några ''specifika näringspolitiska insatser'' inte kan avhjälpa detta eftersom problemet är att drivkrafterna till produktivt arbete urgrävts i den svenska ekonomin, främst på grund av skatterna. I stället måste satsas på den ''allmänna ekonomiska och sociala miljön'' och därför ''är en djupgående omprövning av verksamheten inom den offentliga sektorn påkallad.'' Mera marknad är budskapet. DsJu 1979: 1, Vägar till ökad välfärd: Betänkande av Särskilda Näringspolitiska delegationen, 17f, 20, 28, 34f, 102; Björn Elmbrant, Så föll den svenska modellen (Stockholm: T. Fischer & Co), 53.
[33] SOU 1982: 14, 39f.
[34] Göran Albinsson, ''Företagens ramar - hur går det med handlingsfriheten?'' i Blandekonomi på villovägar? (Stockholm: SNS, 1972), 45, 57.
[35] I den konventionella historieskrivningen brukar orsaken till SAF politisering och radikalisering tillskrivas den allt mer påstridiga fackföreningsrörelsen som bröt med den arbetsfördelning som svenska modellen byggt på, att facket hade monopol på arbetskraftsutbudet och att arbetsgivarna skulle skötta arbetets utformning. SAF stretade emot och LO valde då att gå via det socialdemokratiska partiet, via politiken - ytterligare ett kontraktsbrott eftersom man sedan saltsjöbadsavtalet kommit överens om att hålla sina konfliker utanför politiken och göra upp i egna avtal. Löntagarfonder kom så småningom att stå i centrum för konflikten. Ja, LO:s förslag har angetts som startskottet och orsaken till den polarisering som ägde rum. Inga Persson (ed.), Generating Eguality in the Welfare State: The Swedish Experience (Oslo: Norwegian University Press, 1990), 16f. Per-Martin Meyersson, ''Kan den svenska modellen räddas?'', Tiden 6/1991.
[36] Planerna för SAF:s offensiv lades exempelvis så tidigt som 1969. Den verkliga anti-fondkampanjen inleddes dessutom först en bit in på 80-talet. ''Jättedemonstrationen ägde inte rum 1976, då Meidners fondförslag lades på bordet [...] utan sju år senare, när det socialdemokratiska fondförslaget gjorts om till ett antal investmenbolag, helt harmlösa ur maktsynpunkt.'' Elmbrant, Så föll..., 30f, 96f; Tomas Bresky, Jan Scherman & Ingemar Schmid, Med SAF vid rodret: Granskning av en kamporganisation (Stockholm: Liber, 1981), 78--107, 109-114; Sven Ove Hansson, SAF i politiken: En dokumentation av näringslivsorganisationernas opinionsbildning (Stockholm: Tidens förlag, 1984), 21, 33-36, 85, 161-167; Sven Ove Hansson & Anna-Lena Lodenius, Operation högervridning (Stockholm: Tidens förlag, 1988), 13; Walter Korpi, ''The Historical Compromise and its Dissolution'' i Villy Bergsström & Bengt Rydén (ed.), Sweden: Choices for Economic and Social Policy in the 1980s (London: George Allen & Unwin, 1982), 130-140.
[37] Anne-Marie Pålsson, ''Economic Policy and the Distribution of Wealth'' i Inga Persson (ed.), Generating Eguality in the Welfare State: The Swedish Experience (Oslo: Norwegian University Press, 1990), 136f. Jmf. Rudolf Meidner, Anna Hedborg & Gunnar Fond, Löntagarfonder (Stockholm: Tidens förlag/LO, 1975), 32-36.
[38] Bresky et al, 135ff,245-265; Hansson, SAF i politiken, 178.
[39]SAF:s kongress har ingenting med organisationens beslut att göra och finns inte inskriven i stadgarna utan är ett ''renodlat och utåtriktat propagandajippo'' som började användas i slutet av 70-talet enligt Bresky et al, 148f.
[40] Stefan Svallfors, Vem älskar välfärdsstaten?: Attityder, organiserade intressen och svensk välfärdspolitik, Arkiv avhandlingsserie 30 (Lund: Arkiv, 1989), 134: ''Här propagerade man för avgiftsfinansiering, sänkta skatter, privatisering av offentlig verksamhet och socialförsäkringar och införande av karensdagar och sänkta ersättningsnivåer.'' Jmf Elmbrant, Så föll..., 62ff.
[41] Svenska arbetsgivareföreningen, Skapande Sverige: SAF kongressen 1980 sammanfattad (Stockholm: SAF, 1981), 10ff,37,147, 150f, 154.
[42] Det är uppenbart att SAF vill komma åt något större än den offentliga sektorn, det handlar om en ''liberal revolt'', som Gösta Bohman uttryckte det samma år. ''Valet står mellan majoritetsprincipen och marknadsekonomin'' skriver SAF och därför måste Sverige ''välja ett annat ideal än blandekonomin.'' Drivkraften till SAF:s engagemang skymtar fram i Nicolins tal. ''Vinsten har blivit misskänd. Vi måste lära oss acceptera den till fromma för alla.''Elmbrant, Så föll ..., 58.; SAF, 37, 153.
[43] Sven-Eric Liedman, Frihetens herrar, frihetens knektar: Ideologier på 1980-talet (Stockholm: Arbetarkultur, 1982), 25-39; Rune Premfors, ''Coping with Budget Deficits in Sweden'', Scandinavian Political Studies Vol. 7, 4/1984, 268f,278ff; Johan Lönnroth, Nyliberalismens genombrott i massmedia'', Socialistisk Debatt 1/1988; Kristina Boréus, ''Nyliberalism i massmedierna: En undersökning av de nyliberala idéernas genombrott i dagstidnings- och TV-debatt'', Statsvetenskaplig Tidskrift årg 73 3/1991,223f, 232.
[44] Liedman, 7f.
[45] Bergström, Villy, ''Nationalekonomerna och arbetarrörelsen'' i J. Herin & L. Werin, . (red.) Ekonomisk debatt och ekonomisk politik (Stockholm: Norstedts, 1977), 134.
[46] ibid., 150.
[47] ibid., 150ff. Bergströms artikel ledde för övrigt till att Lindbeck i ''vredesmod'' lämnade nationalekonomiska föreningen och redaktionen för Ekonomisk Debatt. Lönnroth, ''Nyliberalismens genombrott...'', 24.
[48] 1977 publicerades en artikel i Ekonomisk Debatt av en av monetarismens fäder, Milton Friedman, där han pläderar för ''en ekonomisk-politisk chock mot inflationen, bestående av en drastisk minskning och privatisering av den offentliga sektorn.'' Då var åsikten forfarande ''uttryck för en extrem ståndpunkt bland ekonomerna'' menar Johan Lönnroth - men ett par ekonomer, Johan Myhrman och Lars Jounung, hade börjat närma sig monetarismen. Huvudfåran i Sverige och världen var dock ännu keyneseaner. ''Det var inte bara monetarismens syn på stabiliseringspolitiken som fick sitt internationella genombrott i slutet av 70-talet. Andra nyliberala tankekonstruktioner som `utbudsekonomi`, `public choice` och `äganderättsskolan` spred sig genom den ekonomiska tidskriftsfloran''. Johan Lönnroth, ''Ekonomernas rationella åsiktsbyten 1968-88'', Ekonomisk Debatt 3/88, 195f.
[49] Assar Lindbeck har sammanfattat sina åsikter i Hur mycket politik tål ekonomin?: Högskattesamhällets problem (Stockholm: Bonniers, 1986), 32. Se äv. Assar Lindbeck, Work discincentives in the Welfare State, Seminar Paper No 164 Institute for International Economic Studies, University of Stockholm (Stockholm: IIE, 1980). Det är dock tveksamt om man kan räkna Lindbeck till monetaristerna, däremot är han utbudsekonom.
[50] Den klassiska svenska - socialdemokratiska - politiken har i stället varit den omvända: generell välfärdspolitik och selektiva näringspolitiska insatser. Se Anna Hedborg & Rudof Meidner, Folkhemsmodellen (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1984), fr.a. 157-172.
[51] I början av 80-talets inleddes en intensiv lobbying från Industriförbundet för ett reformerat skattesystem, samtidigt blommade skatter som forskningsobjekt härftigt upp, kanske främst inspirerat av en simulering gjord 1984 av Ingemar Hansson som sade sig visa att varje ökad skattekrona i själva verket kostade bortåt fyra kronor i minskad effektivitet. 1986 presenterade ett omfattande forskningsmaterial som alla påpekade ''skattekilens'' negativa effekter på ekonomin. Se Finansteoretiska undersökningar, 1986: 2 (Stockholm: Riksbankens jubileumsfond, 1986); Kerstin Stigmark (red.), Forskning om skatter: 21 projekt stödda av Riksbankens jubileumsfond åren 1979-1985, 1985: 1 (Stockholm: Riksbankens jubileumsfond, 1985); Kerstin Stigmark (red.), Skatterna ett samhällsproblem?, 1986: 1 (Stockholm: Riksbankens jubileumsfond, 1986); Jonas Hållén & Roger Thorén, ''Direktörernas korståg: Så gick det till när näringslivet fick med sig politikerna på sitt skattesystem'', Metallarbetaren 7-8/1993.
[52] Se t.ex. Ingemar Ståhl, ''Den offentliga sektorns expansion'', Skandinaviska Enskilda Bankens kvartalstidskrift 7/1978, 96; Harry Flam, ''Ökar skattetrycket?'', Ekonomisk Debatt 7/1979; Johan Myhrman, ''Varför växer den offentliga sektorn så snabbt?'', Ekonomisk Debatt 5/1980, 339.
[53] Mac Murray, ''Ekonomisk debatt och ekonomisk politik: Nationalekonomernas skiftande syn på budgetunderskotten 1973-81'', Tiden 1/1982; Premfors, ''Coping With...'', 266-270, 274-279; Elmbrant, Så föll.., 35f, 60.
[54] Se t.ex. Nationalekonomiska föreningens förhandlingar 77-11-22, ''Den kommunala utgiftsexpansionen'', Ekonomisk Debatt 3/1978, 201.
[55] K. H. Lundgren, ''Den offentliga sektorns produktivitetsproblem'', Skandinaviska Enskilda Bankens kvartalstidskrift 3-4/1978, 99.
[56] Så ställdes ofta fråga. Det är givetsvis inte säker att den är rätt ställd. Offentliga sektorn låga produktivitetstillväxt kan nämligen ses som baksidan och förutsätningen för industrins höga produktivitetstillväxt. Genom att avföra tjänsterna och den kringverksamhet som krävs för att hålla arbetskraften frisk, kunnig och närvarande ökar ju produktiviteten inom den sektor som slipper ta hand om den arbetsintensiva produktion - som ändå måste finnas. Se t.ex. Rudolf Meidner, Fackföreningsrörelsen och den ofentliga sektorn (Stockholm: LO, 1975), 19; Berndt Lindholm, Rörelsen och folkhemmet (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1983), 19.
[57] Vi kan kalla det en välfärdsparadox. Ju rikare vi blir, ju mer tid vi får över till annat genom att varuproduktionen kan producera med allt mindre insatta resurser, desto dyrare kommer våra välfärdstjänster att bli. Från detta finns bara tre möjliga utvägar: att lönerna inom tjänstesektorerna kontinuerligt sänks i samma takt som produktivitetsförbättringarna görs inom indstrin, eller att tjänsterna kontinuerligt blir sämre och sämre, eller att vår fördelning av konsumtion mellan tjänster och varor förskjuts till varornas fördel. W. J. Baumol & W. E. Oates, ''Kostnadssjuka inom tjänstesektorn'', Skandinaviska Enskilda Bankens kvartalstidskrift 2/1972, 43-52; Carl-Johan Åberg, ''Den offentliga sektorns kostnadsutveckling'', Ekonomisk Debatt 8/1973, 491ff, 495f. Detta förhållande påpekades av Erik Höök och Ragnar Bentzel redan 1962 i Hööks Den offentliga sektorns expansion, 19-41, 385-408, 453f, men de båda utgår ifrån att efterfrågeelasticiteten och det relativa löneäget kommer förändras med stigande produktivitet - till den offentliga sektorns nackdel kan man väll tillägga. Jmf. Ragnar Benzel, ''Varuproduktion och offentliga tjänster: Den offentliga sektorn i den ekonomiska tillväxten'' i Bo Gustafsson (red.), Den offentliga sektorns expanssion (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1977), 154-159.
[58] Meidner, Fackföreningsrörelsen..., 18.
[59] Bo Södersten (red.), Svensk ekonomi (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1970), 8. Se äv. Ingemar Ståhl, ''Allokeringsproblem i den offentliga sektorn'' i Södersten, Bo (red.) Svensk ekonomi (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1970).
[60] Assar Linbeck, Svensk ekonomisk politik: Problem och teorier (Stockholm: Aldus, 1975), 196.
[61] ibid., 252. I princip finns tankegångarna redan utformade i Assar Lindbeck, ''Centralisering kontra decentralisering i svensk blandekonomi'' i Blandekonomi på villovägar? (Stockholm: SNS, 1972) när han räknar upp ett antal prolem med den offentliga sektorns expansion: 1. Svårigheten att ta redan på hur efterfrågan på offentliga tjänster egentligen ser ut. 2. Hur kostnadsmedvetande ska skapas utan konkurrens på en marknad. 3 Ökat skattetryck som för med sig a) ökad byteshushållning, b) att ''[v]alet mellan fritid och konsumtion deformeras'', dvs skattekilar, c) ökad tendens till gör-det-själv-arbete och d) ''en motsattsställning mellan stat och individ'' eftersom individen får behålla allt mindre av sin inkomst, 29-31.
[62] Lindbeck, ''Centralisering kontra decentralisering...'', 29.
[63] Erik Höök, ''Avgifter på offentliga tjänster - några principiella synpunkter'' i Offentlig sektor i tillväxt (Stockholm: SNS, 1975), 125:'' Expansionen av denna del i ekonomin har skärpt problemet hur medborgarnas behov och önskemål skall få en rätt återspegling i resursernas fördelning. De krav som ställs från båda dessa håll måste grundas på ett individuellt kostnads- och betalningsansvar.''
[64] Lundgren, 101.
[65] Ingemar Ståhl, ''Den offentliga sektorns expansion'', 97.
[66] ''För detta finns ingen etablerad resursfördelningsteori'' meddelar nationalekonomen Lars Werin på ett symposium om offentliga sektorn 9-12 mars 1976 '' [...] eftersom den viktiga del av systemet som utgörs av beslut om och inom den offentliga sektorn inte är täckt har teorin en allvarlig lucka [min kurs.]''. Lars Werin, ''Värdering av allmänna nationalekonomiska teorier om den offentliga sektorns expansion'' i Bo Gustafsson (red.), Den offentliga sektorns expansion (Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1977), 190.
[67] Ingemar Ståhl, ''En ekonomisk teori för blandekonomin'' i Erfarenheter av blandekonomi, Dahmén-symposiet Saltsjöbaden 18-19 oktober 1976 (Stockholm: Skandinaviska Enskilda Banken, 1977), 37.
[68] ibid., 42ff.
[69] Ur detta följer sedan ytterligare en mängd slutsatser. En är till exempel att den offentliga sektorns tillväxt inte motsvarar medborgarnas vilja utan är en effekt av de offentliga förvaltningarnas egennyttiga beetende. Eller mer allmänt: politiken förmedlar inte medborgarnas önskemål, den offentliga sektorn är därför för stor. En annan att stabiliseringspolitik måste vara omöjligt. ibid., 37-65.
[70] Agneta Hugemark, ''Med marknaden som mall: Ekonomerna i välfärdsdebatten 1973-90'', Häften för kritiska studier 4/1992, 10.
[71] ibid., 3-7,10f. Denna åsikt ligger förövrigt inbakad i det nationalekonomiska paradigmet. Ståhl erkänner det ärligt i den refererade artikeln. ''[M]arknadsmodellen och de normativa resultaten baseras på ett accepterande av den initiala förmögenhetsfördelningen'' och det enda resultat som enligt modellen är acceptabelt är den nya fördelning som uppstår på den fria marknaden. Varje omfördelning som inte äger rum på marknaden eller åtminstone motsvarar de resultaten leder därför till ineffektivieteter. ''Vilken är den principiella skillnaden mellan en direkt stöld och en konfiskatorisk beskattning som ensidigt överför resurser från en minoritet till en majoritet?'' frågar Ståhl retoriskt och efterlyser en konstitutionell reform ''som gör politiskt beslutsfattande svårare''. Ståhl, ''En ekonomisk...'', 42,56. Den offentliga sektorns målsättning är dock enligt lag att alla medborgare ska ha tillgång till en likvärdig sjukvård, skola, äldreomsorg oberoende av sina ekonomiska resurser. Ändå kan en nationalekonom utropa i - spelad? - förvåning när han undersöker offentliga sektorns tillväxt: det beror på ''den politiska processens benägenhet för inkomstfördelning''. Myhrman, 346. Det är svårt att avgöra om det verkligen är med äkta förvåning han når denna slutsats eller om det bara är retoriska grepp. Att offentliga sektorn utbyggnad handlat om att öka jämlikheten var och är allmängods (jmf. Ragnar Benzel, ''Jämlikhet i en blandekonomi'' i Blandekonomi på villovägar? (Stockholm: SNS, 1972), 60ff). Men inom ekonomskråt har den välfärdsekonomiska ansatsen dominerat, dvs att statens ingrepp är till för att uppnå paretooptimalitet. ''En numerärt mycket stor generation av ekonomer och administratörer har skolats i denna tradition'' enl. Ståhl, ''En teori...'', 43. Jmf. Tarschys, Den offentliga revolutionen, 33.
[72] Björn Elmbrant, Palme (Stockholm: Författarförlaget Fischer & Rye, 1989), 231.
[73] SOU 1975: 90, Arbete åt alla; SOU 1979: 24, Sysselsättningspoliti för arbete åt alla. Se äv. Ingelstam, 85.
[74] Erik Lundberg, Kriserna & Ekonomerna (Malmö: Liber, 1984), 160f; Elmbrant, Palme, 203ff; Elmbrant, Så föll..., 44ff.
[75] Krisgruppen konstituerades 19/11 1980 och hade slutsammanträde 2/6 1981. Den bestod av ordförande: Ingvar Carlsson, ordinarie: Kjell-Olof Feldt, Rune Molin, Leni Björklund och sekreterare: Anne-Marie Lindgren, Per-Olof Edin, Odd Engström, Erik Åsbrink. Gruppens arbete skildras i Hans Bergström, Rivstart?: Om övergången från opposition till regering (Stockholm: Tidens förlag, 1987), 93-127; Hans Bergström, ''Devalveringens politiska tillkomst och logik'' i Lars Jounung (red.), Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning?: Perspektiv på svensk devalveringspolitik (Stockholm: SNS, 1991), 282; Elmbrant, Så föll ..., 72-81.
[76] Den kom, enligt Kjell-Olof Feldts historieskrivning, att föra socialdemokratin bort från den oansvariga överbudspolitik som hitills präglat oppositionen. Hans tolkning haltar emellertid. Det är tveksamt om man verkligen kan beskriva socialdemokratins oppositionspolitik som lättsinnig. Flertalet budgetmotioner var faktiskt stramare än regeringens. Feltd, Alla dessa dagar...i regeringen 1982-1990 (1991; Stockholm: Norstedts/Pan, 1992), 15; Elmbrant, Så föll..., 44; Premfors, ''Coping..'', 267, 280f.
[77] Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Framtid för Sverige: handlingslinjer för att föra Sverige ur krisen (Stockholm: SAP/Tiden, 1981), 12ff, 24, 41ff, kap. 10.
[78] Klas Åmark, ''Sammanhållning och intressepolitik: Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i samarbete och på skilda vägar'' i Klaus Misgeld, Karl Molin & Klas Åmark (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år (Stockholm: Tiden, 1989), 76f.
[79] De nya tongångarna är emellertid ordentligt nedtonade i rapporten. Bakgrunden är det starka missnöje som gruppen mötte när de lokala partiorganisationerna fick ta del av förslagen. Nancy Erikssons kommentar på partikongressen är talande: ''Jag tycker man använder så många tekniska uttryck [...] programmet är kanske bara något för en elit att briljera med''. Citerat ur Villy Bergström, ''Program och ekonomisk politik 1920-1988: SAP i regeringsställning'' i Klaus Misgeld, Karl Molin & Klas Åmark (red.), Socialdemokratins samhälle: SAP och Sverige under 100 år (Stockholm: Tiden, 1989), 48, 44-56; Bergström, Rivstart?, 93-99, 126f, 246; Bergström, ''Devalveringens...'', 285, 302; Åmark, ''Sammanhållning och intressepolitik'', 75-79; Lönnroth, ''Ekonomernas...'',198f; Lars Wohlin, ''Kommentar'' i Lars Jounung (red.), Devalveringen 1982 - rivstart eller snedtändning?: Perspektiv på svensk devalveringspolitik (Stockholm: SNS, 1991), 315; Feltd, Alla dessa dagar..., 16f, 21-25; Elmbrant, Så föll..., 76, kap. 9-10.
[80] Citerat ur Bergström, Rivstart?, 93f. Se äv Elmbrant, Så föll..., kap 10.
[81] Elmbrant, Så föll..., 74.
[82] Bergström, Rivstart?, 103f. Jmf. Bergström, ''Program...'', 47; Elmbrant, Så föll..., 67f.
[83] Villy Bergström, Klas Eklund, Harry Flam, Carl Hamilton, Nils Lundgren & Karl Göran Mäler, ''Här är hästkuren'', Arbetet 18/2 1981. I ett svar menade dock Ingvar Carlsson att det ''är problemen i näringslivet som är Sveriges stora problem, inte den offentliga sektorn'', något som väl motsvarade nedtoningarna i programskriften. Ingvar Carlsson, ''Offentliga sektorn är inte det stora problemet'' (intervju), Arbetet 21/2 1981. Men Carlsson utspel var skenfäktning. ''Krisgruppen var [...] till innehållet väl förberedd på `sexlingarnas` artikel''. Åsbrink hade till och med läst den innan. Bergström, Rivstart?, 97.
[84] Feltd, Alla dessa dagar..., 52f; Bergström, Rivstart?, 96f. För Klas Eklunds karriär se Johan Ehrenberg, ''Med Klas Eklund på finansen'', ETC 7-8/1983.
[85] Klas Eklund, ''Nu krävs en svensk historisk kompromiss'', DN 21/1 1981.
[86] Klas Eklund, ''Från rekordår till stagnation: Svensk tillväxt under efterkrigstiden'' i Bo Södersten (red.) Svensk ekonomi (1982; Stockholm: Rabén & Sjögren, 1984), 64f; Klas Eklund, Den bistra sanningen: Om Sveriges ekonomi och de kommande magra åren, Tiden debatt 6/82 (Stockholm: Tidens förlag, 1982), 64f. När Eklund frågade Feldt om boken Den bistra sanningen skulle kunna göra skada eller nytta svarade han ''snarast det senare'' och Åsbrink är avtackad för att ha läst en tidigare version. Bergström, Rivstart?, 123f.
[87] SAP, Framtid för Sverige, 46.
[88] ''Allmänt sett är det angeläget att stora ansträngningar görs för att effektivisera och rationalisera den offentliga verksamheten.'' SAP, Framtid för Sverige, 28ff, 46,54; Kjell-Olof Feltd, Den tredje vägen: En politik för Sverige (Stockholm: Tidens förlag, 1985), 61.
[89] Harry Schein, ''MAKTEN'' (Stockholm: Bonniers, 1990), 161ff.
[90] SOU 1984: 4, Långtidsutredningen LU 84, 65f, 197.
[91] Gunnar Wetterberg, Det nya samhället: Om den offentliga sektorns möjligheter (Stockholm: Tiden, 1991), 13.
[92] Olsson, 74ff.
[93] DsFi 1986: 13, Offentliga tjänster: Sökarljus mot produktivitet och användare, Rapport till ESO, 18, 168. För en kritik se Carsten von Otter & Richard Saltman, Valfrihet som styrmedel: Fem artiklar om den offentliga sektorns möjligheter (Stockholm: Arbetslivscentrum, 1990), 6.
[94] DsFi 1986: 13, 46, 200. Jmf Åke Tengblad, ''Principer och riktlinjer för fastprisberäkning av offentlig verksamhet'' i Bo Gustafsson (red.), Den offentliga sektorns expanssion (Uppsala: Almqvist & Wiksell,1977), 84-92.
[95] DsFi 1986: 13, 176, 201.
[96] Richard Murrray, Den offentliga sektorn - produktivitet och efektivitet, bilaga 21 till LU 87 (SOU 1987: 3), 61, 85, 86ff.
[97] Walter Korpi, ''Politik och väljare bakom valutgången 1991'', Sociologisk Forskning 1/1993, 13.
[98] T.ex. kommit till uttryck i de starkt negativa reaktionerna när SSU på kongressen 1981 ställde sig bakom självförvaltning som ett alternativ till det starka samhället. ''Efter striden var vi stämplade som de där som inte skulle fram'', säger en av själförvaltarna i en artikel om Mona Sahlin, Sigge Sigfridsson, ''Sjukdomen - det enda som kan stoppa Mona Sahlin'', Aftonbladet/Söndagstidningen 22/8 1993, 9, se även Håkan A Bengtsson, Vägval: Idéutvecklingen i SSU (Stockholm: SSU, 1992), 120-138. Eller den hetta varmed Olof Palme reagerade på Kjell-OLof Feldts öppenhet för privata dagis, Feldt, Alla dessa dagar..., 183-193; ''det skulle dröja över fem år innan frågan om privata alternativ i baromsorgen kunde aktualiseras på nytt'', skriver han tex.,193; jmf. Elmbrant, Palme, 294f.
[99] Anders Mellbourn, Bortom det starka samhället: Socialdemokratisk förvaltningspolitik 1982-1985 (Stockholm: Carlssons, 1986), 17-21; Bergström, Rivstart?, 206.
[100] ''Problemet med en tillräcklig demokratisk, politisk kontroll över en växande statlig och kommunal byråkrati måste uppmärksammas'' skrev exempelvis Fermgruppen i sitt organisationsförslag inför regeringsskiftet. Bergström, Rivstart?, 478.
[101] Se t.ex. Anders Leion, ''Några synpunkter på offentliga sektorns roll i `den svenska modellen''` i Offentlig sektor i tillväxt (Stockholm: SNS, 1975), 179f ; Daniell Tarschys, ''Demokratin och den offentliga sektorn expansion'' i Offentlig sektor i tillväxt (Stockholm: SNS, 1975), 191; Nordal Åkerman, Kan vi krympa Sverige?: Förslag till en mänskligare utvecklingsmodell (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1980), 15, 46, 110, 149; Lindholm, 10f, 40f; Rune Premfors, ''The `Swedish Model` and Public Sector Reform'' i Jan-Erik Lane (ed.), Understanding the Swedish Model (London: Frank Cass & Co LTD, 1991), 85.
[102] Tarschys, Den offentliga revolutionen, 97. Redan den förra socialdemokratiska regeringen han ägna frågorna en utredning, men först under de borgerliga regeringarna utvecklades någon större verksamhet runt frågorna. SOU 1975: 41, Kommunal demokrati; SOU 1978: 52, Lägg besluten närmare människorna!; SOU 1979: 31, Bättre kontakter mellan enskilda och myndigheter; SOU 1979: 61, Förnyelse genom omprövning; SOU 1980: 10, Ökad kommunal självstyre?; SOU 1983: 39, Politisk styrning - administrativ självständighet. Bland annat presenterar man en proposition med ''172 åtgärder för att minska krångel och onödig byråkrati''. Prop. 1978/79: 111, om åtgärder mot krångel och onödig byråkrati m. m., 12. En annan effekt blev att man i några kommuner började experimentera med kommunaldelsnämnder. Prop. 1978/79: 181, om lokala organ i kommunerna. Dessutom tillsattes en stor forskargrupp för att föja upp frågorna och undersöka hur demokratin hade utvecklats i komunerna. Den kommunaldemokratiska forskningsgruppen resultat blev i själva verket inte de förmodade. I samband med storkommunreformen kom också partipolitiken att får ökad betydelse på lokal nivå, vilket i sin tur förde med sig att kommuninvånarna blev mer kunniga och informrade av kommunalpolitiken. Se Lars Strömberg & Jörgen Westerståhl (red.), De nya kommunerna: En sammanfattning av kommunaldemokratiska forskningsgruppens undersökningar (Stockholm: Publica/Liber, 1983). Runt 1980 tillkom dessutom moderaternas och SAF:s nya strategi att privatisera den offentliga sektorn, vilken främst bars fram av den, moraliska inte ekonomiska, tanken att detta skulle leda till ökad demokrati eftersom medborgarna själva skulle få avgöra direkt som konsumenter vilken välfärd de ville ha.
[103] Mellbourn menar att en valundersökning 1976 hade stor betydelse för socialdemokrains agerande. I den menade man nämligen att en underliggande förklaring till valutgången var kritiken mot byråkratin och att socialdemokratin blivit för ihopblandad med just byråkratin. Mellbourn, 12f. Se äv. Premfors, ''The Swedish...'', 91;
[104] Mellbourn, 20f.
[105] Berndt Ahlqvist & Lars Enqvist, Samtal med Feldt (Stockholm: Tidens förlag, 1984), 98.
[106] Lindholm, 42f.
[107] Wrede, 5. Sitt främsta uttryck fick den under den tumultartade SSU kongresen 1981 där den alternativa självförvaltarlinjen gick segrande fram till moderpartiets förgrymmelse. Sigfridsson, 9, se även Bengtsson, Vägval, 115-138.
[108] Mellbourn, 26f. Se not 92.
[109] Riksdagens protokoll 1984/85: 166, 51.
[110] SOU 1984: 83, Folkstyre i kommunerna: Medverkan, delaktighet, ansvar, 10.
[111] Reformen var inspirerad av Jan Carlssons kampanj på SAS, som i sin tur hämtat idéerna från managementfilosofin som växt fram i främst USA i slutet av 60-talet, där den används som ett verktyg att genom organisatoriska förändringar inom företagen och servicekurser höja produktiviteten. Bland det första Holmberg kom att göra var att arrangera en konferens ''with some of the most prominent consultant companies in Sweden, in order to generate some new ideas about how to change the public services''. Bo Rothstein, ''The Crisis of the Swedish Social Democrats and the Future of the Universalistic Welfare State'' stencil, 11f; Mellbourn,31ff, 52ff; Stig Montin, ''Från demokrati till management: Decentralisering inom kommunerna'', Statsvetenskaplig tidskrift 2/1989, 84f.
[112] Mellbourn, 31-43.
[113] ibid., 44ff.
[114] SOU 1984: 84, Lokalt folkstyre genom brukarmedverkan: Exempel och erfarenheter, 5.
[115] ibid., 154.
[116] SOU 1984: 83, Folkstyre i kommunerna,11, 28.
[117] C 1984:1 i SOU 1984: 84, 165. 1985 kom slutbetänkandet Aktivt folkstyre i kommuner och landsting och av idéerna om lokalt folkstyre har fyra resultat utmejslats: De anställda måste bli mer serviceinriktade och beslut ska delegeras och decentraliseras så långt det går. Dessutom ska politikerna stödja brukarmedverkan och arbeta för att folkrörelserna får ett ökat ansvar för den kommunala servicen. SOU 1985: 28, Aktivt folkstyre i kommuner och landsting.
[118] SOU 1985: 29, Principer för en ny kommunallag, 111.
[119] Prop. 1986/87: 91, om aktivt folkstyre i kommuner och landsting,32.
[120] ibid., 11, 36,
[121] När Holmberg till slut lyckats sammanställa en samlad proposition av utredningarna visade det sig att han inte hade fackdepartementen bakom sig och propositionen utvecklade sig till ett ''svidande nederlag'' för honom.Holmberg hade skyndat på utredningarna allt vad han kunde för att han skulle kunna presentera en samlad proposition inför valet 1985, men misslyckats och i stället presenterades enbart en skrivelse (Regeringens skrivelse 1984/85: 202, Om den offentliga sektorns förnyelse), dvs inga praktiska förslag. Först i Prop. 1986/87:91 kom en samlad Holmberg- linje. Men den blev aldrig klubbad. Den vanligaste förklaringen till misslyckandet är att Holmbergs ledarstil och sätt att formulera reformerna inte stämde överens med det traditionella departementsarbetet. Han bara snackade en massa flum. Mellbourn, 44-48; Wrede, 8f, Feldt, Alla dessa dagar..., 339f, 377. En variant på det temat har utvecklats av en grupp yngre socialdemokrater som menar att Holmberg var missförstådd och att han kördes över av ett agressivt finansdepartement, och att en missad möjlighet för socialdemokratin ligger förborgad i Bo Holmbergs tankar om brukarmedverkan. Håkan A Bengtsson m.fl., En ny socialdemokrati (Stockholm: Tidens förlag, 1992), 32f, 47, 100-104. Ytterligare en variant, som företräds av Bo Rothstein, menar att man misslyckades helt enkelt för att man inte förstod de verkliga problemen med den offentliga sekorn. Rothstein, ''The crisis...'', 12..
[122] Se Antman, ''När folkhemmet drömdes bort''; Montin, ''Från demokrati ...''; Stig Montin, ''Privatiseringsprocesser inom kommunerna: teoretiska utgångspunkter och empiriska exempel'', Statsvetenskaplig tidskrift 1/1992.
[123] Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, Framtid i folkets händer: Socialdemokratiskt program för medborgarskap och valfrihet (Stockholm: Tidens förlag, 1984), 39, 68f, 70-74.
[124] Citerat ur Hans O Sjöström, Klassens ljus: eller hur man hamnar i en arbetarregering (1987; Stockholm: Norstedts, 1989), 264. (Tiden 9/1985)
[125] Mellbourn, 50.
[126] Regeringens skrivelse 1984/85: 202, 5f.
[127] För en diskussion av detta problem se Peter Antman, ''Det livsfarliga föreningslivet'', Aftonbladet/Kultur nr 1 september 1992; Antman, ''När folkhemmet drömdes bort''; Antman, Systemskifte.
[128] Att det verligen innebar en förändrad ståndpunkt framgår tydligt i Tage Erlanders reaktion på folkpartiets idéer om närdemokrati och centerns tal och decentralisering i slutet av sjuttiotalet: ''Arbetarrörelsen har erfarenheter som entydigt visar, att det enda sättet för den enskilda människan att få inflytande på samhällsutvecklingen är att hon arbetar i gemenskap med andra människor med liknande synsätt. Ensam förmår hon ingenting i ett samhälle med stora ekonomiska och sociala klyftor. Men man undviker från de borgerliga att beröra frågor om näringslivets ägande eller de sociala skillnaderna mellan människor, vilka medföra att många inte har förmåga och kraft att alltid bevaka sina intressen på samma sätt som de bäst lottade kan - de välutbildade, de friska, de unga osv. Det är förhållanden som leder till en påtaglig orättvisa i inflytande över samhällsutvecklingen. [...] Visst vill vi att alla beslut i samhället skall fattas så nära som möjligt de människor som berörs av dess verkningar. [...] Men samtidigt som vi vill detta, vill arbetarrörelsen också andra ting. Vi vill inte acceptera alltför stora olikheter i levnadsförhållandena, därför att människor till exempel bor i olika kommuner - i rika, i fattiga, i socialdemokratiskt styrda, i borgerligt styrda. En låginkomsttagare eller en barnfamilj skall exempelvis inte lastas för att man bor på `fel` ort i landet. Socialdemokratin vill garantera likformighet i trygghet för alla. Stora orättvisor får inte konserveras som en följd av att folkmajoriteten - uttryckt genom regeringspolitiken - inte kan förverkliga sina politiska ambitioner. När man kräver `decentralisering`, görs detta ofta utan insikten att centraliseringen inom den offentliga sektorn är ett medel för att uppnå jämställdhet och trygghet för människorna.''Tage Erlander, Sjuttiotal (Stockholm: Tidens förlag, 1979), 140-144.
[129] Montin, ''Från demokrati...'', 84f, Premfors, ''The Swedish...'', 92.
[130] Prop 1986/87:91, om aktivt folkstyre i kommuner och landsting, 15.
[131] SOU 1984: 84, 185 (Dir 1983: 44).
[132] Regegeringens skrivelse 1984/85: 202, 8.
[133] SOU 1991: 68, Frikommunförsöket: Erfarenheter av försöksverksamheten med avsteg från statliga regleringar m.m., 101.
[134] I slutet av åttiotalet råder managementhysteri ute i kommunerna. I stället för mer demokrati blir det konsulternas marknadsvisdomar. Janerik Gidlund menar till och med att Bo Holmbergs decentralisering inom kommunerna skapade själva behovet av konsulterna. Den har nämligen lett till att viktig kunskap och specialistkompetens försvunnit - som en följd av avsektoriseringen. ''Kommunernas ymniga användning av konsulter är ett sätt att lösa de lokala kunskapsproblemen''. Janerik Gidlund, Den oansvariga decentraliseringen, ERU-rapport 60, (Stockholm 1990), 29. Tidigare bars denna kunskap upp av tjänstemännen och den kommunaldemokratiska forskningsgruppen kunde i början av 80-talet visa att till en inte obetydlig del hade just tjänstemännen bidragit till utjämningen mellan kommunerna, som bärare av generella normer fungerade de som ''statens förlängda arm''. Strömberg & Westerståhl,297. Konsulterna kom att fungera som marknadens förängda arm.
[135] Elmbrant, Så föll..., 149.
[136] ibid., 149-154.
[137] SOU 1987: 3, Långtidsutredningen 1987, 45-48, 215.
[138] ibid., 168.
[139] Ahlqvist & Enqvist, 117. Eller som man tydligt och negativt uttryckte det i krisgruppens rapport 1981: ''I den agitation som kallas nyliberal eller nykonservativ men som lika gärna kan kallas gammalkapitalistisk framställs den offentliga sektorn som roten till dagens alla svårigheter; skatterna är en hämsko på företagsamhet arbetsvilja, den offentliga sektorn stjäl arbetskraft från industrin, de sociala förmånerna gör människor arbetsovilliga osv.'' 1987 är det en god sammanfattning av analysen i långtidsutredningen. Att man i partiet 1981 dessutom visste vad kritiken gick ut på tyder på att man mindes detta 1987, men då bortsåg i från det. ''Denna kritik är på intet sätt ny. [...] Den konservativa kritiken mot reformerna uttryckte protesterna från de grupper som på detta sätt förlorade makt och privilegier. På samma sätt utgör dagens konservativt-kapitalistiska attacker mot den offentliga sektorn ett försök att återfå dessa förlorade privilegier.'' SAP, Framtid för Sverige, 29f.
[140] Även om drivkraften bakom Holmbergs arbete står att söka i byråkratikritiken under 70-talet måste nog kraften sökas någon annan stanns. Bo Holmberg var själv landstingspolitiker innan han kom med i regeringen och bakom sig hade han en handfull kraftfulla och starka kommunalpolitiker som samtliga verkade för att kommunerna skulle få friare händer och mer att säga till om. På partikongressen 1981 fick exempelvis en av dem ''majoriteten med sig på ett betydligt mer positivt utlåtande om kommundelsnämnder än partistyrelsen föreslagit.'' Wrede, 5. Bakgrunden är så självklar att det är underligt att nästan ingenting skrivit om det. Den kraftiga utbyggnaden av offentliga sektorn ägde främst rum på kommunal nivå, men i princip alltid efter beslut på regeringsnivå. Ja, man måste nog säga att det kommunala självbestämmandet under det socialdemokratiska regeringsinnehavet beskärdes betydligt eftersom likhetsprincipen var det fundamentala. Anledningen att ändå låta expansionen ske på kommunal nivå var att man tänkte sig att förtroendet för välfärdsinstitutuionerna därmed skulle bli större. Den svenska historen är ju präglad av missnöje mot statens - kungens - förlängda armar ute i landet. Men i och med att kommunerna tog på sig större och större ansvar växte samtidigt kommunalpolitikernas makt och de är i dag en avgörande faktor i det socialdemokratiska partiet. Det säger sig själv att kravet på att få sköta sina egna angelägenheter själv därmed växte sig allt starkare. Vad man än anser om utvecklingen måste man ändå konstatera att det från början byggdes in en dialektik i politiken som till slut ledde fram till att likhetsprincipen allt mer utmanades från lokal nivå.
[141] SOU 1987: 3, 173-178.
[142] ibid., 231; Murray, 85. Problemets kärna är att man har en teori som handlar om effektivitet men empiri som handlar om produktivitet (det är nämligen bara möjligt att mäta produktivitet - och det dåligt - om utgångspunkten är att beräkningsmetoderna ska lika dem som sker inom marknadssektorn). Gång på gång hoppar man över detta svalg.
[143] Carsten von Otter & Richard B Saltman, ''Vitaliseringen av den offentliga sjukvården : Ett förslag till offentlig konkurrens'', ursprungligen i Läkartidningen vol 85, nr 36, omtryckt i Valfrihet som styrmedel, 19, 25-32.
[144] Bo Rothstein, ''Socialdemokratin och välfärdens institutioner'', Tiden 8/1988, 470, 472f.
[145] Inför valet 1988 sammanställer Klas Eklund och Erik Åsbrink en ''rejäl och bitvis detaljerad skiss över vad finansen bör slåss för under de kommande åren'' - den så kallade Korsika-pärmen. Den var ett dokument för en omfattande ''liberal offensiv'' och berörde mycket mer än den offentliga sektorn. Elmbrant, Så föll..., 183: ''Nu tutar och kör vi när de andra är utmattade!'', lär en medarbetare till Feldt ha sagt efter valet 1988.
[146] Elmbrant, Så föll..., 188f; Stig Hadenius och Lennart Nilsson, Ifrågasatt: Offentliga sektorn i debatt och opinion (SIM 1991:2), 33?.
[147] Feldt, Alla dessa dagar..., 439f; Elmbrant, Så föll..., 189.
[148] Prop. 1988/89: 150, Kompleteringspropositionen, bil. 1, 30ff.
[149] Feldt, Alla dessa dagar..., 440f.
[150] 90-talsprorammet är ett intressant stycke ideologi, författat av Klas Eklund. Å ena sida diskuterar man i grunden hur prioriteringar, det vill säga hur val ska gå till inom offentliga sektorn. Vem och på vilka sätt ska ''flytta resurser dit de gör störst nytta''? Ska det ske via individuella köp på en marknaden eller via den politiska processen? Denna stora fråga svarar man inte på annat än indirekt. Men man menar att det är ett problem att det inte är konsumenten som styr ''eftersom det minskar trycket på producenterna att vara effektiva''. Och så föreslår man olika marknadslösningar. Å andra sidan slår man i inledningen fast: ''Mänsklighetens historia är en historia om klasser, klassklyftor och klasskamp''. Och offentliga sektorn är en av arbetarrörelsens viktigaste instrument i kampen för ''en klasslös produktion'', menar man och skriver om marknaden: ''Den skapar och återskapar [...] ständigt ojämlika levnadsvillkor''. Ändå bedyrar man att det ökade inslaget av marknad i offentliga sektorn givetsvis inte får leda till ökad ojämlikhet. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, 90-talsprogrammet: En debattbok om arbetarrörelsen viktigaste frågor under 90-talet (Stockholm: Tidens förlag, 1989), 11, 41, 52, 173, 174f,179ff, 185-189, 193, 198f, 204-207; Feldt, Alla dessa dagar..., 408f.
[151] Ds 1989: 10, Per Magnus Andersson & Lennart Hansson, Betällare-utförare: Ett alternativ till entreprenad i kommuner, Rapport till ESO, 14.
[152] Prop. 1989/90: 100, Statsbudgeten, bil. 2, 2, 13, 27ff.
[153] SOU 1990: 14, Långtidsutredningen 1990, 58, 159, 403, 408.
[154] Prop. 1990/91: 100, Statsbudgeten, bil. 2, 108; Feldt, Alla dessa dagar..., 377f.
[155] SOU 1991:24, Visst går det an!,37, 40. Kooperationsutredningen är intressant på det sätt att det var genom just kooperationer som Bo Holmberg tänkte sig att medborgare skulle bli mer engagerade i offentliga sektorns aktiviteter. Se t.ex. SOU 1987: 33, Ju mer vi är tillsammans samt Antman, ''Det livsfarliga föreningslivet''.
[156] SOU 1991: 26, Kommunala enreprenader - vad är möjligt? .
[157] SOU 1991: 104, Konkurrensen inom den kommunala sektorn, 19, 81, 107f, 189, 201. Det utredningen främst bekymrar sig över är behovet av ökad produkitet inom offentliga sektorn p.g.a. att skatterna inte kan höjas. Som exempel på produktivitetshöjande åtgärder ger man: Att barngrupperna på daghem ökar med tre barn utan mer prsonal, mer mat och större lokalare; fem barn till per skolklass utan fler lärare, mer mat och större lokaler, 43-45.
[158] ibid., 102.
[159] Prop. 1992/93: 44, Ökad konkurens i kommunla verksamhet, 2, 6f.
[160] Klas Åmark, ''Medelklassens 80-tal'', Tiden 6/93.
[161] Undersökningar har visat att förtroendet ökade under 80-talet efter att ha sackat något mot slutet av 70-talet. I mitten av sjuttiotalet visade Hans L Zetterberg och Karin Busch att svenska folket prioriterade utbyggnad av den offentliga välfärden framför en höjning av den privata konsumtionen i ''Allmänhetens prioiteringar av offentlig och privat konsumtion'' i Offentlig sektor i tillväxt (Stockholm: SNS, 1975); förutom en dipp i slutet av 70-talet har denna höga uppskattning hållit i sig, se Axel Hadenius, A Crisis of the Welfarestate? (Almqvist & Wiksell, 1986), Staffan Marklund, Paradise Lost?: The Nordic Welfare States and the Recession 1975-1985 (Lund: Arkiv, 1988), 78. I en enkätundersökning från 1986 konstaterade exempelvis Stefan Svallfors att inte mer än 10 procent efterlyste en privatisering av offentliga sektorn och runt en procent att kooperativ, fackföreningsrörelser och välgörenhetsorganisationer borde ta över som producenter. Svallfors, 53-56, 175f. Även senare siffror stödjer detta enligt Bo Rothstein, ''The Crisis...''; för en sammanfattande diskussion se Antman, ''När folkhemmet ...''.
[162] Sören Holmberg & Lennart Weibull /red.), Trendbrott? :SOM-undersökningen 1991, SOM-rapport 8 (Göteborg, 1992), 4f, 38ff. Ser man till ja och nej sidan verkar det som om Sverige över en natt befolkats av nyliberaler och moderater. Tyvärr missar man då en sida av saken. Den verkliga förändringen var att anhängarna till offentliga sektorn plötsligt blivit tveksamma. Och tittar man ännu närmare så visar det sig att det till överväldigande del är VPK:s och socialdemokratins anhängare som antingen bytt ståndpunkt eller blivit osäkra. ''Det nya var att dessa institutioner nu också kom att kritiseras av stora grupper av socialdemokrater'', menar Stig Hadenius och Lennart Nilsson. Se Hadenius &Nilsson, 64, 87.
[163] Se t. ex. Mats Hårsmar, ''Den ofullbordade tankereformen'', Tiden 5/1991, samt Antman, ''När folkhemmet...''.
[164] Korpi, ''Politik och väljare...'',18ff.
[165] SOU 1990: 44, Demokrati och makt i Sverige, 221.
[166] Sveriges socialdemokratiska arbetareparti, De nya uppdragen - för arbete, omtanke och framtidstro (Stockholm: SAP, 1993), 33.
[167] Ds 1989: 10, 92.
[168] Att det är en gåta är förövrigt inte så konstigt eftersom man knappast ägnat en rad åt frågan i alla de utredningar som under åttiotalet ägnat sig åt offentliga sektorn. Förutom generella utalanden om att personalen måste dras med i förändringsarbetet existerar, så vitt jag vet, bara en proposition som tar upp personalen och då hur chefsförsörjningen till offentliga sektorn ska tryggas. Prop. 1986/87: 99, om ledning av den statliga förvaltningen, 62-82.
[169] Fritzell, Johan & Björklund, Anders (1992) , Inkomstfördelningen utveckling, bilaga 8 till LU 92.
[170] Salonen, Tapio (1994), Välfärdens marginaler, Stockholm: Fritzes.
[171]Sallonen, Tappio, Människor i välfärden och dess utkanter, uderlagstext till Socialstyrelsen sociala rapport, 1994.
[172] Esping-Andersen, Gøsta (1993), ed, Changing Classes, London: Sage., 10.
[173] SCB (1969), Arbetskraftsundersökningarna 1961-1969, Am 1969: 57, Stockholm; SCB (1996), Arbetskraftsundersökningarna 1995, Am 12 SM 9601, Stockholm.
[174] Esping-Andersen (1993), 240.
[175] Myles, John (1994), ''Decline or Impasse? - The current state of the walfare state'' i Swedish social democracy: a model in transition ed. W Clement & R Mahon, Toronto: Canadian Scholars Press, 151.