8. Den otrygga välfärdsstaten skapar ny arbetarefråga

I förordet till Krokig väg till vuxen skriver Agneta Zedell, generaldirektör för ungdomsstyrelsen, att dagens ''annorlunda ungdomstid med en längre period än tidigare mellan barndom och vuxenetablering måste ses som ett normaltillstånd och befrias från åtgärder som riskerar att skapa utanförskap''. (s4) Så vitt jag uppfattar det är det en god sammanfattning av den genomgående tes som präglar rapporten.

Jag ser den dessutom som på det hela taget riktig. I krokig väg till vuxen visas på ett tydligt sätt varför vägen både blivit längre och krokigare. Ungdomsskolans utbyggnad har lett till att allt fler kommer ut på arbetsmarknaden allt senare. Någon reguljär arbetsmarknad - i meningen ej feriejobb - för ungdomar under 18 år existerar därmed knappast. När de slutar skolan möter de sedan en mycket tuff arbetsmarknad. Trots att det inte torde finnas någon så välutbildad generation har de svårare att få arbete än de äldre, de får i större utsträckning tillfälliga arbeten och - vilket Lena Schröder tydligt visar - de får i stor utsträckning okvalificerade arbeten.

De möter också en tuff bostadsmarknad, som är dåligt anpassad efter både ungdomarnas ekonomi och levnadsmönster. Och inte minst viktigt, de möter ett bristfälligt välfärdssystem, ja rent av ett förmodernt välfärdssystem baserat på individuell och selektiv behovsprövning.

Grunden för att kunna leva i den legala ekonomin är att man har någon form av försörjning. Ett vanligt sätt att åskådliggöra de olika möjligheterna till försörjning som finns i ett modernt samhälle är att dela upp försörjningsmöjligheterna i de olika arenorna: familj, arbete och välfärdssystem. Dessa är samhällets mest grundläggande försörjningssystem. De är förstås inte fristående från varandra, utfallet i den ena påverkar ofta utfallet i den andra. Det är inte heller så att endast en arena åt gången står för hela försörjningen. Till exempel kan vi tänka oss en kvinna med halvtidsarbete, som får bostadsbidrag men också är beroende av sin mans högre inkomst.

Låt oss utifrån denna uppdelning teckna några exempel på hur de olika arenorna hänger samman. Vi måste då komma ihåg att i Sverige är särskilt arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemen intimt sammanlänkade. Stora delar av det som brukar benämnas den universella välfärdsstaten bygger i själva verket på tidigare prestationer på arbetsmarknaden. Har man ingen eller bristfällig kontakt med arbetsmarknaden får man inget eller bristfällig stöd vid arbetslöshet, sjukdom, föräldraledighet och pensionering.

Har man god förankring på arbetsmarknaden innebär det således inte enbart en trygghet i sig, det vill säga att man faktiskt har ett arbete som ger en inkomst, utan också att man har tillgång till de inkomstbaserade socialförsäkringarna vid sjukdom, barnafödande och om man eventuellt skulle bli arbetslös. I sin tur gör det att man blir mindre beroende av stöd från familjen, vare sig det handlar om mamma och pappa eller man, fru eller sambo.

Visserligen har ersättningsnivån i de inkomstbaserade socialförsäkringarna sänkts de senaste åren och därmed tryggheten även för de med en stabil relation till arbetsmarknaden. Trots det har de tillgång till en av världens mest avancerade och utbyggda välfärdssystem.

Som ovan antytts har ha den med bristfällig kontakt med arbetsmarknaden också svårare att kvalificera sig för de inkomstbaserade trygghetssystemen. Men ersättningsnivåerna har inte bara sänkts. Inom flera välfärdssystem har kraven för att kvalificera sig för ersättning skärpts, eller kommer att skärpas. Bland annat arbetskraven inom arbetslöshetsförsäkringen kommer att öka och sättet att räkna ut ersättning både inom a-kassan och sjukförsäkring kräva längre perioder av samma lön.

Det här berör inte bara de unga nybörjarna på arbetsmarknaden, utan alla som har en osäker relation till arbetsmarknaden. Det kan handla om ofrivillig deltid, eller att man bara får kortare tillfällig arbeten och vandrar in och ut ur arbetslöshet.

För dessa innebär inte arbetsmarknaden någon trygg försörjning. Men inte heller välfärdsstaten är så trygg. Osäkerheten på arbetsmarknaden fortplantas in i otrygghet även i socialförsäkringarna. För många ungdomar blir därför det första och kanske viktigaste mötet med välfärdssystemen ett möte med ett selektivt behovsprövat system med rötter i forna tiders fattighjälp.

Familjen kan här spela in på flera sätt. Med tillgång till gott stöd från familjen kan man eventuellt undvika de selektiva stödformerna. Frågan är emellertid hur stor roll för tryggheten familjen spelar? Är det något man kan och bör luta sig mot när politiken utformas?

Här är det troligt att man måste ge två svar, som delvis hänger samman med varandra. I stället för att börja med att betrakta relationen till arbetsmarknaden bör vi ta vår utgångspunkt från familjen.

Å ena sida har familjen stor betydelse. Det sociala arvet är långt ifrån brutet. Frågan är om det inte sociala arvet snarare har ökat i betydelse de senaste åren. Kärnan i denna fråga står att finna i den ökade arbetslösheten och betydelsen av utbildning - inte för vilket arbete man får utan för att få ett arbete över huvud taget. Vi kan åtminstone tala om två viktiga sätt denna påverkan, eller hjälp, sker.

Den första är den klassiska och väl kända, nämligen att i studiemotiverade hem och i hem med god kunskap om vilka utbildningar som finns går ett större antal på teoretiska program i gymnasiet och fler fortsätter till högskola och universitet. På en arbetsmarknad där jobb för lågutbildade alltmer försvinner, där konkurrensen om befintliga arbeten är stenhård både mellan generationskamrater och med de äldre som redan finns på arbetsmarknaden innebär det att barn från hem som inte lyckas överföra studiemotivation ligger mycket sämre till.

Vi kan troligtvis tala om en ny form av klass-differentiering. Förr fick de flesta trots allt ett arbete. Den sociala klassen vidarefördes snarare i vilket sorts arbete man fick, lönens höjd, mängd levnadsår och så vidare. Men den innebar inte att man ställdes utanför den universella välfärdsstaten. Tack vare den låga arbetslösheten blev nämligen de inkomstbaserade socialförsäkringarna i princip universella. Nu tycks i stället ett delvis annat mönster uppstå, nämligen att en tämligen stor andel mer eller mindre permanent ställs utanför både arbetsmarknad och trygghetssystemen.

För det andra. Ju längre det dröjer innan ungdomarna själva kan ansvara fullt ut för sin försörjning desto mer beroende blir de också av sina föräldrar och deras ekonomiska standard. Inte bara inkomsterna under ungdomsåren att påverkas utan hela livets inkomster. Det är en avsevärd skillnad mellan att flytta hemifrån som 20-åring och utbilda sig vidare på studielån och att fortsätta bo hemma samtidigt som man studerar. Inte bara har man en betydligt sämre ekonomisk standard under ungdomsåren - man kommer på grund av studieskulderna resten av livet ha en reducerad ekonomisk standard. Och av studerande ungdomar är det mycket vanligare att medelklassbarn fortsätter bo hemma än arbetarbarn. Välfärdsforskaren Joakim Vogel konstaterade därför häromåret i en statlig utredning: ''levnadsstandarden är mer heterogen än i andra generationer''.

Å andra sida innebär det här således att familjen kanske har för stor betydelse, att den ökade betydelsen av familjen inte är något, åtminstone om man betonar lika chanser i livet, som bör uppmuntras. Det är dessutom tveksamt hur stor stöd familjen verkligen kan ge förutom viss social kompetens. Tämligen få i Sverige har i dag råd att mer permanet försörja sin ''vuxna'' barn. Förövrigt är det väl så att de som har föräldrar som klarar detta de behöver inte hjälpen och de som behöver hjälpen har inte föräldrar som klarar av att hjälpa till ekonomisk.

Därför är det på sätt och vis lätt att sluta upp bakom en av rekommendationerna som ges i Krokig väg till vuxen: ''Den unga människan kommer i normalfallet att ha ett behov av samhällets försörjning under en period mellan det att föräldrarnas försörjningsansvar upphört och den egna etableringen på arbetsmarknaden [...] En hypotetisk slutsats i enlighet med detta skulle kunna vara att samhället i ett till tre år under och/eller efter gymnasiet utbetalar en ungdomslön eller studiepeng till alla ungdomar som motsvarar vissa kriterier [min kurs.]'' (s. 236)

Nu inställer sig emellertid en följdfråga, och det är den frågan som gör att jag bara ''i huvudsak'' och ''på sätt och vis'' kan acceptera resonemanget i Krokig väg till vuxen. För är det verkligen bara ungdomar som drabbas av att osäker relation till arbetsmarknaden vidareplanteras till osäkerhet i relation till välfärdssystemen? Svaret på den frågan är med tämligen stor säkerhet nej. Så varför då bara bry sig om ungdomarna, eller skapa särlösningar för just dem?

Det är förvisso så att många ungdomar är extra hårt drabbade. Men, vill jag påstå, de är drabbade av mycket mer generella mekanismer, som troligtvis ställer krav på mer omfattande förändringar av välfärdssystemen. Frågan är nämligen om man inte kan tala om en ''ny arbetarefråga''.

Vad menar jag då med detta? Låt oss börja med att se vad var det som kännetecknade den ''gamla'' arbetarefrågan?

Arbetarefrågan är den klassiska benämningen på de problem som omvandlingen av ekonomin skapade på 1800-talet och en visst sett att betrakta dessa problem. I korthet man beskriva det som att de traditionella sätten att lösa människors behov av trygghet, vid barnafödande, sjukdom och ålderdom (nämligen genom jordbruksegendom och familjens stöd) undergrävdes av jordbruksbefolkningen växande armod och ökade rörlighet. Allt färre hade någon egendom att falla tillbaka på, allt fler familjer var splittrade och levde långt ifrån varandra .

I den nya samhällsekonomin var i stället arbetskraften något man sålde och köpte för en viss del av dagen. Det här skapade de strukturella problem som kom att kallas arbetarefrågan. Det ligger nämligen i sakens natur att arbetarens risker för fattigdom blev stora. En arbetstagare säljer sin arbetskraft och får betalt för den prestation han utför. Arbetsgivaren har därutöver inga skyldigheter. På arbetsmarknaden betalar man inte för icke utfört arbete. I alla situationer då arbetaren inte kunde arbeta hotade fattigdom och armod. Arbetarefrågan handlade alltså i grunden om att en ny princip för hur de ekonomiska resurserna i samhällets skulle fördelas hade växt fram.

Men den handlade också hur detta nya skulle betraktas. I princip kan man tala om tre förhållningssätt.

För det första om ''arbetarefrågan'' borde betraktas som ett problem eller inte. Här svarade i princip alla utom manschesterliberalerna (nyliberalerna med ett moderna ord) faktiskt ja. För det andra om man betraktar symptomen eller orsaken. De första som kom att närma sig arbetarefrågan som ett socialt problem var de olika filantropiska rörelserna som växte fram i slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Det man inom den filantropiska rörelsen uppmärksammade och upprördes av var just symptomen, nämligen det elände som många arbetarfamiljer levde i. Denna syn styrde också deras konception av vad som borde göras: individuellt, selektivt behovsprövade insatser mot de drabbade för att utrota den sjukdom som fattigdomen utgjorde.

För det tredje kunde man i stället betona orsakerna till fattigdomen. Då trädde just arbetarefrågan fram i förgrunden. Till arbetarefrågan kunde man emellertid ha två förhållningssätt: Antingen borde hela det system som skapade de mekanismer varur arbetarefrågan uppstod vältas över ända, eller så borde man åtgärda och mildra effekterna av denna generellt verkande mekanism. Och eftersom den var generellt verkande borde ju motmedlen också vara det.

Det var till stor del enligt den senare linjen den moderna svenska välfärdsstaten byggdes. Den skulle omfatta alla och inte bara arbetare, det skulle utgå efter klart fastställda kriterier och inte enligt någon kränkande behovsprövning. Det finns, menade exempelvis socialministern Gustav Möller, många människor som, utan deras egen förskyllan, riskerar att drabbas av tillfälliga kriser. Det ska vara samhällets skyldighet att skapa en tryggare tillvaro för dessa. Genom socialförsäkringssystemen skulle medborgarna lyftas ur den kränkande fattigvården. En viktig aspekt i Möllers övergripande strategi var att fattigvården skulle reduceras till en restpost. Alltså, mot en generellt verkande mekanism ställde man generellt verkande system.

Den här modellen var under lång tid extremt bra på att skapa trygghet och jämlikhet. Redan under 1980-talet kan man se begynnande hål i nätet. I en inkomstundersökning konstateras exempelvis att det mot slutet av 1980-talet, alltså före den ekonomiska krisen, finns en tendens till ökad polarisering. ^[169] Under 1980-talet ökade också andelen socialbidragstagare. Tapio Salonen menar att redan under 1980-talets behövde omkring 20 procent av befolkningen någon gång söka socialbidrag. ^[170] De generella välfärdssystemen täckte inte dessa människors problem.

Det tycks således som om en del av det som kommit att kallas nyfattigdom eller marginalisering faktiskt måste sökas i orsaker och strukturella förändringar som inträffat innan 1991.

Paradoxalt nog tvingas vi konstatera att antalet personer med på olika sätt en bräcklig relation till arbetsmarknaden ökat samtidigt som den totala sysselsättningen ökat. Låt oss göra en dramatisk jämförelse mellan 1962 och 1995. 1962 hade 54 procent av den vuxna befolkningen en heltidsanställning och 12 procent en deltidsanställning. 44 procent av befolkningen var således utan sysselsättning. Men man kan inte säga att alla dessa hade en bräcklig relation till arbetsmarknaden. Stora delar hade nämligen egentligen ingen relation alls till arbetsmarknaden. I runda tal 27 procent av befolkningen var antingen hemarbetande eller studerande.

Tabell 7 Förhållande till arbetsmarknaden i befolkning 1962 och 1995, andel av 16-64 år.

Källor: SCB (1969), Arbetskraftsundersökningarna 1961-1969, Am 1969: 57, Stockholm; SCB (1996), Arbetskraftsundersökningarna 1995, Am 12 SM 9601, Stockholm.

En grov uppskattning säger således att omkring 64 procent av befolkningen hade en säker relation till arbetsmarknaden och att omkring 10 procent av befolkningen hade en bräcklig relation till arbetsmarknaden 1962.

1995 har ånyo 54 procent av befolkningen ett heltidsarbete. Drygt 17 procent arbetar halvtid. Inte mer än i runda tal 11 procent går emellertid att klassa som frivilligt utanför arbetsmarknaden 1995, det vill säga studerande och hemarbetande. Troligtvis är siffran lägre än så, eftersom delar av arbetslösheten ligger dold i studier. Betraktar vi gruppen med bräckliga relationer till arbetsmarknaden har den således växt kraftigt. Någonstans mellan 21 och 24 procent har 1995 en bräcklig relation till arbetsmarknaden. Vi talar om mellan 1,2 och 1,4 miljoner människor.

Summerar vi ser vi var den stora förändringen ägt rum. Lika många - 64 procent - har 1962 likväl som 1995 en ur den ovan redovisade synvinkeln stabil relation till arbetsmarknaden. Men en större andel har vad vi kan kalla en utsatt eller bräcklig relation till arbetsmarknaden. Andelen har ökat från runt 10 procent 1962 till mellan 20 och 25 procent 1995. Familjen som alternativt försörjningssystem har tappat dramatiskt i betydelse. I stället blir det de olika försörjningssystem som växt fram som svar på arbetarefrågan som belastas. Frågan är emellertid om dessa system är särskilt väl anpassade till den nya arbetsmarknaden? De här siffrorna stämmer dessutom väl med Tapio Salonens forskningsresultat som tyder på att ''var femte person i arbetsför ålder, ca en miljon personer, saknar [...] ett fullgott grundskydd i livets mer sårbara situationer.'' ^[171]

Även om man betraktar också de mellanliggande åren, som ju präglades av kraftig expansion av arbetsmarknaden, kan man se denna tendens. Jag menar att man måste tala om tre grundläggande (internationella) förändringar, som ligger bakom detta.

Den första handlar om en successiv övergång från en industribaserad sysselsättning till en tjänstebaserad sysselsättning. Problemet är att tjänster har en tendens att bli dyrare i relation till varor Det brukar kallas Baumols kostnadssjuka efter ekonomen med samma namn. Esping-Andersen har sammanfatta detta på ett slående sätt:

''rising incomes will shift demand towards services, and enhanced manufactoring productivity will reduce the need for industrial labor. But, since service sector productivity grows much slower than in manufacturing, the end-result is a costdisease problem: when wage costs in services follow those in manufacturing, service labor will outprice itself.[...] In the Baumol model three outcomes are possible: first, the costdisease may simply result in mass unemployment; the second possibility is that service jobs can be promoted via governement 'subsidized' wages, primarily in the form of welafre state jobs; and the third possibility is that service employment will expand because of low wages that correspond to productivity differentials.'' ^[172]

Den andra handlar om förändrade produktionsvillor inom näringslivet. Starkare internationell konkurrens och teknologiutveckling har gjort att det fordistiskt baserade produktionskonceptet ersatts av vad vi kan kalla post-fordistiskt produktionskoncept. Denna förändring berör inte bara hur själva arbetet utförs på arbetsplatsen. Det berör lönebildning, utbildning och i slutändan hur samhällets hela konsumtionsprofil kommer se ut.

Den tredje handlar om politiska policyreaktioner på dessa förändringar, främst symboliserad genom. Den policyomläggning som påbörjades i mitten av 1970-talet där kamp mot inflation sattes före kamp mot arbetslöshet. Denna policyomläggning sätter ramarna för det som är möjligt att göra.

Alla dessa tre strukturella krafter pekar åt ett liknande håll vad gäller arbetskraften: en större åtskillnad mellan de med stabilt fotfäste på arbetsmarknaden och de med svag ställning på arbetsmarknaden. Tjänstesamhället bär på en dynamik mot ett serviceproletariat. Övergången till postfordistisk produktionsteknik verkar stimulera fram en klyvnad mellan en kärnarbetarkår och en pereferiarbetarkår. Också runt frågan om inflationen tycks problem med insiders och outsiders uppstå. .

Ingen av dessa strukturella förändringar har undgått Sverige. En stor del av jobben som skapats i Sverige har varit deltidsarbeten. Mellan 1970 och 1986 ökade till exempel antalet sysselsatta med 538 000 personer. 369 000 av dessa - det vill säga nästan 7 av 10 - fick deltidsarbeten. Sedan 1962 har andelen deltidsarbetande har ökat från omkring 18 procent till nästan var fjärde sysselsatt. ^[173]

Det beror på att deltidsarbete är betydligt vanligare inom typiska postindustriella yrken, särskilt de yrken som stått för tillväxten i Sverige, nämligen vård, omsorg och utbildning. Även en annan indikator på anknytning till arbetsmarknaden har ett liknande utseende, nämligen om man är fast anställs eller tidsbegränsat anställd. Tyvärr finns denna statistik enbart från och med 1987. Det tycks som om tidsbegränsad anställning också är mycket vanligare i de postindustriella yrkena.

Anställningsformer i olika yrken 1995, procent.

Sverige kunde fram till början av 1990-talet undvika några av tjänstesamhällets paradoxer genom utbyggnad av offentliga sektorn. Vi har emellertid inte kunnat undvika vissa drag i den postindustriella arbetsmarknadsstrukturen: svagare anknytning till arbetsmarknaden.

Dessutom ställer denna tillväxt i dag oss inför nya utmaningar. Det mesta tyder i dag på att den offentliga sektorns expansion är avslutad. Inte i första hand på grund av att behoven av den offentliga sektorns tjänster minskat, utan på grund av politisk vilja och stora ekonomiska problem.

''This means that the female labor market and career hierarchy will freeze up. The new cohorts entering the labor force, male and female, will accordingly find themselves competing within the same, essentially private service sector. It is possible that women will be crowded out, and perhaps return to their traditional self-servicing role. It is also possible that over-supply within the private sector will create severe downward pressures on wages, and that a low-wage-based, American-style 'McJobs scenario' will evolve. In brief, the uniquely Scandinavian post-industrial mobility regime [...] may easily trasform itself into a German or American look-alike'' [min kursivering]. ^[174]

Konturerna av en dual arbetsmarknad är således synliga: En fast kärna av arbetare som företagen behöver för att behålla kompetens och företagets grundläggande funktioner med goda löner och anställningsvillkor står mot en mer perifer eller ''flexibel'' kår av arbetare som kan tas in vid behov eller söka sig till det företag eller bransch som för tillfället behöver personal. I början av 1990-talet hade 13 procent av arbetskraften i Sverige tidsbegränsade anställningar, i USA 25 procent.

Därmed förändras också villkoren för välfärdsstaten ur åtminstone två perspektiv. Å ena sida kräver inte produktionsmetoden att alla arbetare också är potentiella konsumenter. Därmed försvinner en del av drivkraften från detta håll att också allas köpkraft ska upprätthållas eller tryggas mot svängningar. Välfärdssystemen så som de skapades under fordismen kan dessutom sägas stärka denna tendens. De är skapade för en permanent stabil arbetskår som inte stadigt vandrar in och ut i arbetslöshet, deltidsjobb och tillfälliga jobb. Å andra sidan torde det inte råda något tvivel om att vi därmed ser konturerna av en nya arbetarefråga. Det vill säga, vi har ett system för arbetsmarknaden (arbetsmarknad och socialförsäkringssystem) som lämnar människor utan trygghet, temporärt eller permanent. ''For workers not located in the core, the post-welfare state is in many respects very much like the 'social assistance' welfare state of the pre-war era.'' ^[175] Därmed prepareras vägen till ett samhälle med en mer eller mindre permanent fattig befolkningsgrupp.

Kan man då betrakta detta som en ny ''arbetarefråga''? Ja, det är just det som är frågan. Ur ett perspektiv torde det inte råda någon tvekan. Samhället har undergått en strukturell förändring som lett till ökad utsatthet på arbetsmarknaden och strukturella problem bör lösas med generella politiska åtgärder.

Ur ett annat perspektiv är det mer tveksamt. För det handlar i grund och botten om hur förändringarna uppfattas. En viktigt skillnad mot den gamla arbetarefrågan är ju att de direkt berörda av de strukturella förändringarna inte är en majoritet.

Mycket lite tyder på att arbetslösheten kommer sjunka särskilt mycket under det närmaste decenniet. Någonstans mellan 20 till 25 procent av den vuxna befolkningen har en bräcklig relation till arbetsmarknaden. En stor del av dessa har också en bräcklig relation till de generella (men prestationsbaserade) välfärdssystemen. Dessa systems konstruktion försvaras emellertid därför att de fungerar så väl med den låga arbetslöshet som man strävar efter (men som vi inte kommer att nå). Vad vi således kan få se är den paradoxala situation där de jämlikhetsskapande och fattigdomsutrotande generella välfärdssystemen i stället kommer fungera som uteslutningsmekanismer.

De med säker relation på arbetsmarknaden får skäl att solidariserar sig med varandra - någonstans under mitten och upp i sociala termer och så att säga slåss för system som passar dem väl men som inte längre täcker den ''nya arbetarefrågans'' problem. Pressen mot socialbidragen kommer då blir så stor att kraftiga sänkningar av dem kommer framtvingas. Vilket i sin tur ytterligare pressar på marginaliseringsspiralen.

Det via kallat det nya arbetarefrågan tvingar därför fram en rent politisk frågeställning. De gamla välfärdssystemen är inte anpassade för att lösa den nya arbetarefrågan, därför att de är baserade på en arbetsmarknad som inte längre finns. De befintliga alternativen till en sådan linje är emellertid i hög grad fotade på antingen ett förnekande av att det skulle finnas något sådan som den nya arbetarefråga eller riktar sig snarare mot symptomen är de underläggande orsakerna. Alltså ungefär samma alternativa synsätt som fanns vad gäller den gamla arbetarefrågan.

Bör vi inte i stället fråga oss om det är möjligt att skapa ett modernt socialförsäkringssystem och offentliga tjänster som också inkluderar de som drabbas av den moderna arbetsmarknadens omstrukturering, ''den nya arbetarefrågan'', och som hjälper till att upprätthålla en solidaritet som går underifrån och upp och inte en som går uppifrån och ner? Ett system där man kan känner sig trygg trots ostabil relation till arbetsmarknaden, trots att man kanske under livets lopp vandrar in och ut mellan arbete och arbetslöshet, arbete och studier, fasta anställningar och tillfälliga.

Slutsatserna i Krokig väg till vuxen är alltså ''på det hela taget'' riktiga. Det är bara det att det gäller även andra än ungdomar och därför ställer krav inte på särlösningar för unga utan på generella lösningar riktade mot den nya arbetarefrågan.

Hur de skulle se ut? Det vet jag ärligen inte.

Peter Antman

Ur Ungdomstid 3/1996.