7. UNGDOM OCH VÄLFÄRDSSTAT - Gamla skillnader och nya klyftor

Om vi blickar ut över Europa i dag så kan vi inte undvika att se och ta ställning till den massiva arbetslöshet som bitit sig fast. Egentligen träffar inte ordet arbetslös riktig rätt. Arbetslösheten mäter bara skillnaden mellan de som anser det lönt att söka arbete och de som får ett. Egentligen är det fråga om en massiv undersysselsättning. På 25 år har inte ett enda nytt jobb skapats i Europa.

Ingenting påverkar människors liv så mycket som möjligheten att få ett jobb. Och det är i stor utsträckning ungdomarna som tvingas bära våra samhällens kris och oförmåga på sina axlar. Ungdomsarbetslösheten är två till tre gånger högre än den är för de vuxna.

Alla drabbades förvisso när Sverige trädde in i den europeiska massarbetslösheten, alla åldrar, båda könen. Men somliga drabbades mer än andra.

Det här kan man studera genom något som kallas relativa sysselsättningskvoter. Dessa får man fram genom att jämföra olika gruppers sysselsättning med hela befolkningens. Det är ett sätt att så att säga mäta positioner, hur bra gruppen lyckas gentemot andra grupper. Och studerar man vad som hände i Sverige åren efter 1990 träder ett mönster fram. Män och kvinnor mellan 35 och 65 år stärkte sina positioner, deras relativa sysselsättningskvot ökade. Deras sysselsättning minskade förvisso, men inte lika mycket som ungdomarnas.

Även på längre sikt och inom en rad andra områden kan man se samma mönster. Klyftorna mellan generationerna ökar. Numer finns en hel rad prognoser som menar att dagens ungdomsgeneration kommer bli den första i modern tid som får en sämre levnadsstandard än sina föräldrar.

Vi kan se det på inkomsterna exempelvis. I mitten av sjuttiotalet var det ungefär en och en halv gång fler undomar än vuxna (pensionärer exkluderade) som levde under existensminimum. I början av 90-talet är det fem gånger fler. Medan allt färre vuxna hamnar under existensminimum har andelen ungdomar blivit allt fler. Det kan vara värt att lägga på minnet så här i tider när sänkta löner presenteras som en lösning på arbetslösheten. 1991 var bland heltidsanställda 6 av 10 i 20-24-årsåldern och var tredje i 25-29-årsåldern lågavlönade. Bland äldre är motsvarande siffra cirka 15 procent. Ja, bland kvinnorna var andelen lågavlönade 75 och 56 procent för de respektive åldersgrupperna.

Men det är inte inom alla områden som ungdomar har fått det sämre än motsvarande åldersgrupp hade det för 20-25 år sedan. På en hel rad områden - som sysselsättning, boende, resor, utbildning - har de en högre standard. Men föräldrarna har ökat sin standard mycket mer - dragit ifrån. Kort uttryckt har den standardstegring som ägt rum sedan sjuttiotalet i ökande utsträckning tillfallit föräldragenerationen.

Det torde inte råda något tvivel om att klyftan mellan generationerna faktiskt förvärrats de senaste åren. Men vilka slutsatser kan man dra av detta? Att andra klyftor minskar i betydelse? Knappast. Man kan inte dra en generation över en kam - det är vissa som drabbas mer är andra.

7.1 Klass och kön

För man kan faktiskt konstatera att en relativt stor del av ungdomarna ändå har jobb. Drygt 65 procent av 20-24-åringarna, och runt 80 procent av 25-30-åringarna (ungefär samma för kvinnor och män). Alltså, nästan 8 av 10 har ett arbete.

Om detta kan man säga två saker.

För det första är det en tämligen unik situation, som Sverige delar med Danmark och Norge. I övriga länder är det betydligt färre som har ett arbete - främst beroende på att kvinnorna inte får någon plats på arbetsmarknaden.

För det andra är det uppenbart att arbetslösheten inte drabbar alla ungdomar. Till detta att vara ung kommer ytterligare en börda, nämligen just vilken klass man kommer från. Dess betydelse har inte försvunnit. Frågan är om den i själva verket inte kommer öka. För arbetslösheten drabbar inte alla ungdomar lika. Den drabbar främst och mest undomar från arbetarklasshem. I en undersökning från 1991 i Sverige framgick att var tredje arbetarebarn hade erfarenheter av arbetslöshet medan bara en av fem tjänstemannabarn hade haft den erfarenheten.

Studerar man siffrorna lite närmare träder ytterligare en konfliktlinje fram: nämligen mellan könen. Inom ungdomsgenerationen har konsekvent kvinnorna större erfarenheter av arbetslöshet än deras manliga generationskamrater. Och allra hårdast drabbade är ensamstående mödrar. Varannan ensamstående moder under 30 år hade 1991 haft arbetslöshetserfarenheter. Deras förvärvsfrekvens har minskat med 15 procent sedan 1975. Över huvud taget framstår ensamstående mödrar som en ytterst utsatt grupp. De är arbetslösa, har tillfälliga och lågavlönade jobb, är trångbodda och har små ekonomiska resurser, de är utsatta för våld och mår dåligt. De är förvisso inte så många. Cirka sju procent av kvinnorna mellan 25 och 29 tillhör denna grupp. Samtidigt är det en grupp som stått i centrum för välfärdspolitiken allt sedan sekelskiftet. Och deras situation har försämrats de senaste åren.

På område efter område går skillnaderna i livsvillkor och livschanser igen. Och de struktureras efter i tur och ordning: klass, kön och generation. Det sociala ursprunget ökar ånyo i betydelse.

Det finns en rad tämligen lätt förståeliga skäl till detta.

Alla människor måste ha någon form av försörjning. I grova drag kan man säga att försörjningen kan ske inom olika arenor eller samhällssfärer. Det kan ske genom stöd från familjen, genom eget arbete på arbetsmarknaden eller genom stöd från offentliga sektorn. I de skandinaviska länderna har den offentliga sektorn inte enbart levererat stöd genom kontanta bidrag utan också möjligheter till egen försörjning - inte minst för kvinnor - genom en växande offentlig servicesektor.

Hur förändras fördelningen mellan dessa arenor nu?

7.2 Postindustrialismens tumskruvar

Sedan cirka 20 år har den ekonomiska politiken i allt fler västländer lagts om från att fokusera på tillväxt av nya arbeten och kamp mot arbetslöshet till kamp mot inflationen. Oberoende av vad de ekonomiska teorierna säger om det försvunna sambandet mellan inflation och arbetslöshet har arbetslösheten sedan dess rasat i höjden. Och ungdomarna är värst drabbade.

Allt fler stängs således ut från arbetsmarknaden som försörjningssystem. Återstår familj och offentlig sektor. Men med minskad tillväxt och ökad arbetslöshet ökar också trycket mot de offentliga finanserna. Inte bara har västvärlden drabbats av kronisk arbetslöshet, utan också kroniska obalanser i de offentliga finanserna. I land efter land gröps stödet till de arbetslösa ut allt mer. I ökad utsträckning blir det familjen man måste förlita sig på - det sociala ursprunget.

Samtidigt äger också en omfattande strukturomvandling av ekonomierna rum. Motorn i omvandlingen är möjligheten att kontinuerligt byta ut arbetskraft mot kapital - att ersätta människor med maskiner.

Man kan beskriva utvecklingen på två sammanlänkade men delvis olika sätt: kunskapssamhälle och tjänstesamhälle.

För det första äger en faktiskt uppgradering av jobben rum. Både därför att andelen tjänstemannajobb ökar och att de arbeten som är kvar inom industrin kräver större tekniskt kompetens. Den praktiska och genom arbetslivserfarenhet uppövade färdigheten minskar i värde. Allt fler yrken kräver, kort sagt, längre utbildning.

Samtidigt är, utan tvekan, en del av de ökade utbildningskraven snarare ett utslag av utbildningsinflation än en faktisk uppgradering av jobben. För när konkurrensen om jobben ökar i arbetslöshetens samhälle blir utbildning allt mer utslagsgivande. Inte för att utbildningen i sig är nödvändig utan för att man måste ha något instrument att sålla med. Man kan säga att brist på jobb höjer kostnaden för att få jobb.

Den samverkande effekten av dessa fenomen torde bli just ökad betydelse av det sociala ursprunget. Ungdomar kommer allt senare ut på arbetsmarknaden. Det innebär att ansvaret för ungdomarnas försörjning i ökande utsträckning flyttas från marknaden till sociala nätverk och offentliga sektorn. Det är ett sedan gammalt känt faktum att föräldrarnas klass och utbildning i extremt stor utsträckning avgör vilken utbildning barnen kommer gå igenom. I takt med att jobben som kräver lite utbildning försvinner ökar kraven på att barn till lågutbildade föräldrar ska utbilda sig vidare. Risken är i stället stor att de vandrar ut i arbetslöheten.

Ju längre det dröjer innan ungdomarna själva kan ansvara fullt ut för sin försörjning desto mer beroende blir de också av sina föräldrar och deras ekonomiska standard. Och här kommer inte bara inkomsterna under ungdomsåren att påverkas utan hela livets inkomster. Det är en avsevärd skillnad mellan att flytta hemifrån som 20-åring och utbilda sig vidare på studielån och att fortsätta bo hemma samtidigt som man studerar. Inte bara har man en betydligt sämre ekonomisk standard under ungdomsåren - man kommer på grund av studieskulderna resten av livet ha en reducerad ekonomisk standard. Och av studerande ungdomar är det mycket vanligare att medelklassbarnen fortsätter bo hemma än arbetarbarnen. Välfärdsforskaren Joakim Vogel konstaterar lakoniskt i utredningen Ungdomars välfärd och värderingar (SOU 1994: 73): ''levnadsstandarden är mer heterogen än i andra generationer''. Alltså: klyftorna är mycket större.

Med stor sannolikhet kommer dessa klyftor följa ungdomarna genom hela deras levnadsbana.

Samtidigt verkar inte industriproduktionen generera några nya jobb. Den kan göra mer och fler saker, men behöver inte mer personal. Genom den inbyggda skillnaden mellan varuproduktion och tjänster - tjänster har inte alls samma produktivitetspotential eftersom det till väldigt stor del består av att en människa gör något åt en annan - uppstår en paradoxal situation: tjänsterna blir allt dyrare relativt varorna. De trängs därmed undan från marknaden eller så blir trycket på lägre löner i tjänstesektorn allt större.

Inte minst berör det här kvinnornas möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Jämför man de länder som lyckats öka sysselsättningen under 1970- och 1980-talet med de länder där sysselsättningen stått still träder en tydlig bild fram: det är helt beroende av om man öppnat arbetsmarknaden också för kvinnor (se diagram). Hur denna ''öppning'' av arbetsmarknaden för kvinnor gått till framgår också hyfsat tydligt. Det är genom offentliga arbeten. Och det är främst inom vård och omsorg.

Den vägen är, säger nästan alla offentliga debattörer, opinionsbildare och makthavare, avstängd. Vid sekelskiftet kommer kanske en kvarts miljon arbeten inom offentliga sektorn i Sverige att ha försvunnit. Är det verkligen rimligt?

7.3 Den tystade generationen

Vad tycker svenska folket, inte minst ungdomarna? Vilket samhälle vill vi ha? Är vi verkligen trötta på välfärdsstaten?

Länge har det i den offentliga debatten framstått just så. Inte minst har olika teorier om ''Den tysta generationen'' hävdat något liknande.

I korthet menar teorin att välfärdsutvecklingen lett till att de yngre generationerna börjat hysa helt andra värderingar än föräldra- och pensionärsgenerationen. Ungdomarna, menar man, präglas av post-materialistiska frihetsvärderingar till skillnad från föräldrarnas materialistiska trygghetsvärderingar. De nya generationerna skulle därför inte bry sig lika mycket - om ens alls - om ekonomisk trygghet och arbete. I stället önskar de ögonblicklig behovstillfredsställelse och individens självförverkligande. Inte minst skulle den unga generationen vända sig bort från allt som har med kollektiv att göra till förmån för en sprudlande individualism. Detta har givetvis tolkats som om stödet för en omfattande välfärdsstat eroderat hos de unga generationerna. Den skulle stå i vägen för deras självförverkligande.

I Sverige har särskilt intitutet för framtidsforskning okritiskt torgfört dessa idéer på bred front. Ledaren för institutet brukar exempelvis förklara att de offentliga trygghetssystemen måste gå i graven därför att de inte lever upp till denna nya frihetskrävande generation. Ja, nationalstaten lika så. I framtiden kommer människor resa som tättingar över hela jorden - inte minst hos de unga kvinnorna säger sig institutet ha upptäckt en stark förberedelse för ett sådant nationsfritt liv. Alla hierarkier kommer försvinna och människors enskilda prestationer i ökad utsträckning bestämma deras sociala och ekonomiska situation. Också på denna punkt ska de unga kvinnorna vara ovanligt väl förberedda.

Men är det en särskilt väl förankrad bild de ger?

Redan med lite vidare ideologisk orientering kan man ifrågasätta perspektivet. Det bygger på en dold förutsättning. Nämligen att jämlikhet och frihet står i motsats till varandra. Jämlikhet skapad via kollektiva anordningar kväver enligt denna bild individens frihet och skaparkraft. Men tänk om det inte råder någon motstatsställning?

Om vi studerar de politiska motiven bakom den svenska välfärdsstaten så finner vi istället idén att jämlikhet och frihet betingar varandra. Ja, endast om människor får mer jämlika villkor och chanser ökar deras möjlighet att förverkliga sina egna liv och drömmar.

Det är, som alla förstår, en delikat balansgång. Samtidigt som man upplever att ens egen frihet ökar och man får större utrymme för egna beslut måste solidariteten med andra, medvetenheten att ens egen frihet faktiskt betingas av kollektiva anordningar, leva kvar.

Kanske har medvetenheten om den kopplingen släppt hos de yngre generationerna? Den frågan har lett till alla möjliga märkliga spekulationer. En av de allra märkligaste har sitt upphov i problem att så att säga hitta indikatorer på olika värderingssystem. En sådan viktig indikator brukar vara tilltron till auktoriteter. Den brukar i sin tur kopplas samman med trygghet och inte minst kollektivism. Det är en försåtlig koppling. Den bygger på en sammanlänkning mellan kollektivism och auktoritära system. Men är det en riktig koppling i moderna demokratier? Tvivelaktigt. Låt mig i stället göra följande påstående: jämlikhet främjar infrågasättande av auktoriteter därför att kravet på alla människors lika värde ställs i förgrunden. Kollektiva anordningar främjar jämlikhet därför att människors lika värde ställs i centrum så fort människor sluter sig samman i demokratiska gemenskaper. Minskad tro på auktoriteter borde ur det perspektivet snarare tolkas som ökat stöd för jämlikhet och därmed kollektiva anordningar.

1993 genomförde statistiska centralbyrån i Sverige på uppdrag av civildepartementet en oerhört omfattande undersökning av ungdomars värderingar i synnerhet och svenska medborgarnas i allmänhet. Ur alla tysta generationsteoretikers perspektiv måste resultatet vara nedslående. Vi kan kort sammanfatta dem:

För det första är skillnaderna i värderingar mellan generationerna små. Det är, som Joakim Vogel skriver ''inte olikheterna utan likheterna mellan generationernas värderingar som är iögonfallande.''

För det andra betonar ungdomar mer än den vuxna generationen värden som jämlikhet, sociala reformer och minskande klyftor.

Om det är någon grupp som stämmer in på tysta generationteoretikernas bild så är det de själva - män i medelåldern. De har en tillåtande samhällsmoral, en tillåtande privatmoral och stödjer jämlikhet mindre än andra, är mer positiva till att minska offentliga sektorn, öka löneskillnaderna, att personliga prestationer bör belönas bättre och tycker mer än andra att nya reformer är onödiga.

Betänker man också att det är denna grupp som mer än någon annan dragit fördel av de senaste 20 årens utveckling, och som är vinnarna i massarbetslöshetens samhälle framstår de som rena pösmunkarna. För inte tycker de enbart som de gör, eller har det materiellt bättre än någon generation i världshistorien. De har också högst värden på alla områden när det gäller politisk aktivitet.

För det tredje är värderingsskillnaderna mellan klasserna betydligt större än mellan generationerna - åtminstone i alla klassiska vänster-högerfrågor.

För det fjärde syns en tydlig skillnad mellan könen. Ja, som den diametrala motsatsen mot medelålders män står de unga kvinnorna. Fortsätter den nuvarande samhällsutvecklingen mot ökade klyftor och minskad offentlig välfärd framstår de unga kvinnorna snarast som den nedtystade generationen. De har intensiva värderingar men är inaktiva politiskt. De har på många områden en mycket svårare social situation. Här växer utan tvivel en tyst vanmäktighet. Och sämst till av alla ligger unga arbetarklasskvinnor.

7.4 Gemenskap med likar

SCB:s material är oerhört omfattande. För att göra det möjligt att överblicka tvingas man välja ut både talande frågor och speciella grupper. Här har jag ur en mängd särredovisade grupper valt ut hela befolningen mellan 16 och 74 år; undomarna redovisas i åldern 16-29, även om det på vissa punkter finns intressanta skillnader mellan åldersgrupperna. De är uppdelade på kön. Bland de vuxna har jag valt ut vad vi kan kalla föräldragenerationen män och kvinnor. Dessutom har jag tagit med kategorin socialt ursprung, uppdelat i ungdomar med arbetarklassursprung och tjänstemannaursprung. Det är således inte ungdomarnas egen socioekonomiska situation som redovisas utan deras sociala rötter.

Tabell 1. Attityder till framgång i livet

Hur vill man att ens liv ska gestaltas. Vilka värden sätter man högt? (Tabell 1) Det viktigaste livsmålet alla kategorier är att leva fritt. Mellan 75 och 90 procent anger det. Särskilt viktigt är det för kvinnor. Det syns också tydligt på frågan om vilka uppfostringsideal man står bakom. 82 procent av de unga kvinnorna menar att man bör uppfostra barnen till självständighet. Här finns en intressant skillnad mot männen, som visserligen också sätter självständighet främst men inte lika bestämt, nämligen deras uppskattning av flit. Jag har inte tagit med alla olika frågor, men en generell tendens synes vara att männen lutar något mer åt en auktoritetstroende uppfostran.

Stämmer då tysta generationenteorierna ändå? Kvinnor vill vara fria och självständiga? Prioriteras individens egen utlevelse? Nej. Det blir tydligt inte minst i att drygt 40 procent av kvinnorna vill att barnen också ska vara osjälviska. Betydligt färre äldre män vill det. Ska vi sammanfatta främst kvinnornas, men också de unga männens, inställning är det denna: frihet under solidariskt ansvar.

Att det handlar om frihet under gemensamhet tyder också svaren på frågor om viktiga krav på arbetet. Unga kvinnor vill ha ett intressant arbete, nästan lika mycket som äldre män, men viktigt är också arbetskamraterna. Ja, ser vi hur de olika grupperna förhåller sig till frågan om man ska lyda en order från en chef även om man vet att den är felaktig träder en tydlig bild fram. Var tredje ung kvinna tycker man ska lyda, medan så mycket som varannan äldre man menar det.

Med viss risk för övertolkning skulle jag vilja sammanfatta på följande sätt: kvinnor, särskilt unga kvinnor, menar att frihet och solidarisk gemenskap med likar går i första hand. Därmed är solidariteten och respekten också riktad mot kamraterna och inte uppåt. Utifrån den solidariteten kan man också säga nej till auktoriteter.

Än tydligare blir denna koppling om vi betraktar attityder till en uppsättning typiska vänster- eller jämlikhetsfrågor (tabell 2).

Tabell 2. Attityder olika samhällsfrågor

(1) Medelvärde på en skala 1-10

Betrakta till exempel frågan om arbete leder till framgång. Visserligen är spridningen inte särskilt stor i svaren, men unga kvinnor menar mer än någon annan att arbete inte leder till framgång. Det är en bra indikator på hur man ser på samhället. Om vi också betraktar hur man ser på de viktigaste orsakerna till nöd i samhället klarnar bilden än mer. Varannan ung kvinna menar att det beror på orättvisor. Inte på lathet, inte på personliga egenskaper, utan på hur samhället är konstruerat.

Men det har också en annan klang. Ett vanligt svar är nämligen att nöd beror på modernisering. Var tredje vuxen man menar det. Alltså: det handlar också om hur samhället är organiserat. Skillnaden är synen på samhället: om det är möjligt att påverka eller om nöden beror på opersonliga krafter utanför människors kontroll. Om samhället är orättvist så borde det också kunna se ut på ett annat sätt. Majoriteten unga kvinnor och barn med arbetarklassurspung menar att det är så.

Det blir ännu tydligare om vi betraktar hur de ser på frågor om solidarisk lönepolitik, jämlikhet och välfärdsreformer. Enbart ungdomar med arbetarklassursprung vill ha mer lika lön, mer jämlikhet och fler reformer än unga kvinnor. Som den diametrala motsatsen stiger de vuxna männen fram. De vill mer än andra belöna insatser i arbetet mer, endast 15 procent är för lika lön. Visserligen vill också en majoritet av männen ha mer jämlikhet och fler reformer. Men långt ifrån med samma intensitet som de unga kvinnorna.

Redan med en allmän kännedom om den politik som bedrivits i Sverige de senaste åren kunde man dra slutsatsen att det är de äldre männen som ligger mitt i strömmen och arbetarungdomar och yngre kvinnor som - utifrån sina värderingar - är förlorare.

Förlorarna i krisen har också värderingar som mest skilljer från maktens strömfåra.

Under de senaste åren har Sverige gått med i EU, en omfattande skattreform har genomförts med minskad progressivitet och marginalskatter, u-hjälpen har hamnat i strykklass.

Bara var tredje ung kvinna tycker skattesystemet är rättvist, likadant med barn till arbetare. Nästan varannan medelålders man tycker däremot det är rättvist och 40 procent av barnen till tjänstemän. Det ger en tydlig indikator på vilka som tjänade på reformen. Samma snedfördelning ser vi vad gäller inställning till EG/EU, äldre män är mest positiva, yngre kvinnor och arbetarbarn mest negativa.

Däremot menar 15 procent av de unga kvinnorna att hjälpen till u-länderna borde öka. Det är en typisk solidaritetsfråga och endast tre procent av de äldre männen håller med.

Det tycks således som om det bland unga kvinnor och ungdomar med arbetarklassursprung finns en tämligen bred uppslutning kring tanken att jämlikhet och frihet hänger ihop och betingar varandra. De vuxna männen däremot, som har de högsta inkomsterna, den säkraste positionen på arbetsmarknaden, som köpt inflationsubventionerade villor och sommarstugor - som i väldigt stor utsträckning fått det gottaste ur välfärdsstaten. De vill icke mer. De är nöjda. De vill inte ha en massa offentlig sektor mer, inte en massa jämlikhet som hotar dem. De prioriterar kort sagt - och kanske lite överdrivet - individualism och egoism. Vill man ha frihet får man ta den.

Det här blir tydligt i de olika gruppernas inställning till olika samhällstyper (Tabell 3). Om vi gör en grov uppdelning så strävar männen efter ett högteknologiskt samhälle där marknadsekonomin dominerar. Och det tycker man skapar frihet. Unga kvinnor och arbetarbarn accepterar också marknadsekonomi, åtminstone mer än socialism. Men det är uppenbart att marknad i sig inte räcker. De vill också ha ett samhälle präglat av jämlikhet. Då blir människor fria. Kort sagt: blandekonomi.

Tabell 3. Inställning till olika samhällstyper,

skala 1-10, ju lägre desto mer positiv

Jag erkänner gärna att man ska vara försiktig när man tolkar värderingsundersökningar. De ger varken något fullständigt klart besked exakt hur många som hyser en åsikt eller vilken typ av samhälle de lever i. Men de ger antydningar om de inbördes relationerna mellan olika grupper. Och om man sammanställer många olika frågor så växer ett mönster fram.

Om jag ska sammanfatta mönstret jag tycker mig se i ovan redovisade siffror så har de unga kvinnorna mycket starka utslag på en rad områden som handlar om välfärdssamhället och offentlig sektor. Det är inställningar som på många sätt går på tvärs mot den nu rådande samhällsutvecklingen. Det är därför svårt att tro att attityderna skule ha sitt upphov i slentrian, oengagemang - kort sagt att man inte bryr sig. I stället träder bilden av en omtänksam ung kvinnlig generation fram.

7.5 Den nya vanmakten

Det märkliga är att om vi i stället betraktar det som brukar kallas medborgerliga och politiska resurser så förändras bilden (tabell4). På snart sagt varje område har unga kvinnor och arbetarbarn lägre utslag än andra. En mindre andel är intresserade av politik och litar på partierna. Hos unga kvinnor finns också en utbredd misstro mot samhällets institutioner. Alla institutioner som på olika sätt handlar om överhet misstror de mer än andra. Med ett undantag. Unga kvinnor litar på välfärdssystemen.

Tabell 4. Förtroende för makten och politiken

Likadant ser det ut om vi tittar på politisk aktivitet. Unga kvinnor är inaktiva, äldre män är aktiva.

Hur ska vi förstå detta? En tolkning vore den jag antydde ovan. Kvinnor är ointresserade av dessa frågor, deras övriga attityder är mest ett utslag av okunskap och indolens. Tolkningen faller på sin orimlighet. Ointresse skulle inte ge så systematiskt starka utslag.

Dessutom torde inaktiviteten inte bero på bristande kompetens. Det är svårt att förstå varför 42 procent av de unga kvinnorna inte skulle klara att överklaga ett beslut medan enbart 25 procent av de vuxna männen inte klarar det. Särskilt om man jämför med kulturella aktiviteter. Unga kvinnor läser och skriver mer än någon annan grupp. 25 procent skriver regelbundet ,varannan läser regelbundet böcker. Motsvarande siffror för vuxna män är 7 respektive 30 procent.

Vissa tysta generationenteoretiker skulle kanske hävda att detta var väntat. Folk vänder sig bort från partierna till förmån för enfrågerörelser. Det är möjligt. Men kvinnor gör det inte mer än män.

En annan tolkning ligger närmare till hands. Samhällsutvecklingen går i en riktning som inte tilltalar varken unga kvinnor eller arbetarbarn. Ens bild av hur samhället borde gestaltas för att vara ett gott samhälle krockar obönhörligen med den rådande verkligheten. Därför är man missnöjd med politiken, de politiska partierna och samhällets institutioner. Det är, som det verkar, inte meningsfullt att engagera sig, ingen lyssnar, ingen representerar ens åsikter.

Skillnaden mellan de starka utslagen på solidaritet och jämlikhet och de låga utslagen vad gäller politiskt engagemang pekar således snarast mot vanmakt.

Så är de unga kvinnorna och arbetarbarnen minst nöjda med samhället (tabell 5). Hela 74 procent av de vuxna männen och 64 procent av ungdomar med tjänstemannabakgrund är nöjda med det nuvarande samhället.

Tabell 5. Sinnestillstånd

För att sammanfatta. Medelålders män och tjänstemän är mycket nöjda med samhället. De vill gärna ha mindre offentlig sektor, mer marknadsekonomi och större löneskillnader. De är de som har makten. På andra sidan - ja, jag har gjort en regressionsanalys av saken - står unga kvinnor och ungdomar med arbetarklassursprung. De har inte makten. De vill ha ett samhälle präglat av mindre klyftor därför att det leder till frihet. De är djupt missnöjda med samhället. Ja, unga kvinnor verkar direkt må dåligt. De är oroliga, uttråkade och olyckliga. Åtminstone mer än andra.

Här vilar, tror jag, en tickande bomb i samhället. De unga kvinnorna kommer inte nöja sig med att hamna utanför. De har sett sina mammor gå ut i arbetslivet tack vare expansionen av offentliga sektorn. Det är en expansion som knappast kan göras ogjord. Den har förändrat normer och attityder. De unga kvinnorna tycker nu att hemarbete inte är lika tillfredsställande som att vara ute i arbetslivet, som en ironisk kommentar tycker mycket fler medelålders män att hemarbete är mer tillfredsställande trots att de aldrig i sitt liv varit hemma med barnen och inte heller tycker det är självklart att dela ansvaret för hemmet lika. Det tycker däremot både unga kvinnor och män. 75 procent av de unga kvinnorna vill att papporna ska vara hemma 2 månader eller längre.

100 000 jobb har redan försvunnit från offentliga sektorn i Sverige. De har inte blivit några nya någon annan stans, det har blivit arbetslöshet. Fortsätter den nuvarande utvecklingen kommer en kvarts miljon arbeten försvunnit från den offentliga sektorn vid sekelskiftet. Det är kvinnorna som körs ut från arbetslivet. De unga kvinnorna.

De vill det inte. De vill inte ha ökade löneskillnader. Alltså ingen amerikanisering. De vill inte vara hemmafruar. Allstå ingen tysklandisering. De vill jobba. De vill ha en offentlig sektor, med undervisning, sjukvård, barn och äldreomsorg. Som tar hand om deras barn. Som tar hand om deras pösmunkar till fäder när de blir gamla och orkeslösa. De vill ha jobb i offentliga sektorn. Det är det som allra mest påverkar deras sociala situation.

Unga kvinnor och arbetarbarn är mest tydliga på denna punkt. Men även sett till hela befolkningen är stödet för den skandinaviska modellen massivt. I runda tal 40 procent uttalar i en annan opinionsundersökning från 1994 sitt stöd för offentlig verksamhet, Sverige som folkhem och den svenska modellen. Lika många säger nej till det förslag som i Sverige fått symbolisera amerikaniseringen, skatteavdrag för hemhjälp.

Så kan man teckna bilden av förlorarna och de vägval den svenska välfärdsmodellen står inför. Just nu ökar generationsklyftorna och med dem pressen mot arbetarungdomar och unga kvinnor. Samtidigt står de längst från makten av alla, både till inflytande och åsikter. De får inte vara med och göra valen.

Är det bra?

Bearbetat föredrag hållet i Ringsted, Danmark, på nordiska kulturutbytesdagarna 10/8 1995.

Ur TLM nr 3-4 1995