Nästan på tomgång rullar vi fram på den kolsvarta skogsvägen. Strålkastarna får snön att blänka kritvit och vi stirrar stint längs vägkanterna efter bilspår. Plötsligt bromsar Hans in. Vad har han sett som jag missat? Han grabbar en ficklampa och är borta en stund.
- De har varit här, säger han. Det var fullt med fotspår och blod.
Det är andra gången någonsin jag åker polisbil. Första gången var jag i tioårsålder och fick skjuts hem när jag missat bussen. Den här gången åker jag runt en dag med kvarterspolisen i Vingåker, Hans Halonen.
Vi är ute och letar efter tjuvjägare. Vintertid och ute på landet är det inte en helt ovanlig sysselsättnig för polisen. Hans jagar själv, berättar han, och det är lätt att förstå att det ligger i omgivningens intresse att tjuvjakten begränsas - jaktlaget, markägarna, kommuninvånarna, ingen är betjänt av den.
- Jag tror att dom kommer från kommunerna runt om, säger han. Det är nästan omöjligt att få tag på dom. Här är det fullt av små skogsvägar och det enda dom behöver är en kraftig lampa och ett salongsgevär. Rådjuren blir paralyserade av ljuset och står alldeles still. Dom är ett lätt byte.
Vi stannar längs vägkanten och stänger av motorn och ljuset. Spända väntar vi på några som med all säkerhet aldrig dyker upp. En bil kommer förbiåkande i lite för hög fart och Hans startar och kör efter. Omedelbart tar han kontakt med poliscentralen och kollar ägaren och var denne bor. Spänningen stiger. På något vis blir det djupt misstänkt att vara här just nu, ja, att över huvud taget köra bil på mörka skogsvägar. Vi sätter på blåljuset för att få den andra bilen att stanna. Det sista han säger när han går ur bilen är:
- Om något händer kalla på Katrineholm direkt. Du får inte lägga dig i.
Herrejösses! tänker jag, vad använder man för anropningskod, hur fan fungerar den här apparaten? Men Hans kommer lugnt tillbaka.
- Det var ingenting, men nu är det snart ute på byn att polisen är runt i skogarna. Det är viktigt bara det.
*
Vi sitter mycket i bilen under dagen. Mil efter mil snurrar vi runt ute på landsbygden utan att något speciellt händer. På något sätt verkar det som att ju längre vi kommer från huvudorten Vingåker desto mer laglöst blir det. Inte i meningen att den synliga brottsligheten är större, men folk sköter sig själva, kokar sitt bränvin och byter tjänster med varandra. Man har så att säga varken polisen eller de olika myndigheterna runt hörnet. Längst ute i ett av kommunens hörn - mitt ute i ingenstans känns det som - åker vi upp till ett litet postkontor för att visa vår närvaro. Tydligen har det utsatts för några rån, men det ända meningsfulla med att vi är där några minuter är för att visa att vi finns. Polisen är här! Akta er, vi kan dyka upp var som helst och när som helst, när du minst anar det! För brottslingarna ska det vara avskräckande, men för personalen inne på posten och invånarna runt omkring betryggande. Två minuter varannan dag!
Sverige är ett av de polisglesaste länderna i Europa. En polis ska serva och beskydda men också bevaka cirka 500 personer. Och detta i ett av de befolkningsglesaste länderna i världen. Timme ut och timme in sitter poliserna i sina bilar och kretsar mållöst och kanske irrationellt runt, bara för att speja. Samtidigt är larmcentralen alltid redo, händer det något där man för tillfället inte är - till exempel på den lilla posten i utkanten av ingenstans under de 47 timmar och 58 minuter man inte är där - går larmet över radion och spinnandet av det övervakande nätet avbryts för en direkt insats. Så ser polisens strategi ut i Sverige i ett nötskal, så försöker man ge sken av att vara överallt samtidigt, så ser den avskräckande verksamheten ut, så uppfyller man det uppdrag vi själva faktiskt gett dem: att förhindra brott.
Problemet är bara det att flera undersökningar - visserligen gjorda under 60- och 70-talet - pekar mot att polisen i själva verket inte är särskilt brottsförebyggande. Det är andra saker som ger upphov till brott. Man är snarare en sopåkare, som rensar undan vad andra ställt till med och inte längre vill ha i sin närhet, samhällets lumpsamlare.
*
Hans Halonen tycker att det är enorm skönt att ha kommit bort från Stockholm och hem till den plats där han är född och uppväxt, där han har sina vänner och vet vad folk tycker och tänker. När man söker in på polishögskolan söker man samtidigt en tjänst. Det är alltså inte som med vanliga utbildningar att man först går i skolan för att sedan söka jobb inom det område man behärskar, i det här fallet polisarbetet, utan man måste ha en tjänst redan innan man börjar - och den plats där det finns tjänster att söka är just Stockholm.
- Det var lärorika och viktiga år, säger han, men jag vill inte tillbaka. Mot slutet höll jag på att resignera inför all skit man såg och bar med sig hela tiden. Det var i nådens timme jag fick det här jobbet som kvarterspolis.
När vi går runt - eller patrullerar som det heter på polisspråk - i Vingåkers femtusenhövdade centrum hälsar han titt som tätt på folk, stannar och pratar en stund eller vinkar bara på avstånd. Det enda som skiljer honom från de andra som vandrar runt på gatorna är uniformen.
Det är så uppenbart att han trivs med situationen och han pratar gärna och mycket om sitt arbete. Men när vi kommer in på tiden i Stockholm blir han tystare och allt mer kryptisk. Men mellan raderna står det helt klart. Som polis kommer man till Stockholm från landet. Man kommer direkt in i en av de hårdaste miljöer som finns i Sverige och de enda man har att förlita sig på är kollegorna. På grund av de märkliga arbetstiderna, ett faktiskt rätt misstänkt jobb och detta att över huvud taget komma ensam till storstaden lär man inte känna några utanför yrkeskåren. Privat och i yrket, vad man än gör, umgås man med poliser och är polis.
- Dom enda man fick någon kontakt med förutom kollegorna var narkomanerna, buset, säger han ovanligt öppenhjärtigt.
I Stockholm blir polisen i allra högsta grad en kår som på sätt och vis står utanför samhället, vilket förmodligen till stor del är upphovet till den välkända kårandan: ni har inte med oss att göra, ni fattar inte vad vi sysslar med, vi gör aldrig fel, och gör vi det ska det utredas internt. Ja, det finns många likheter mellan polisen och yrkespolitikerna. De ska utföra vårt uppdrag så som vi vill det, men de tycks bli allt mer cyniska gentemot oss, dem de ska tjäna. I Aftonbladet (10/11-81) kan man i en undersökning om polisens arbete i Stockholm läsa att "97% av arbetsuppgifterna känns meningslösa. Ingenting händer ju med gripna personer och framför allt inte med omhändertagna fyllerister och knarkare."
I Vingåker är Hans Halonen inbäddad i samhället. Det samhälle han övervakar, övervakar också honom - här kan polisen helt enkelt inte bete sig hur som helst utan risk för att bli utesluten ur gemenskapen.
*
Vad händer om den gränsen och risken inte finns och var går den? Som iaktagare blir jag indragen i de små men ändå betydelsefulla problem han ställs inför. Till och med en bil som står felparkerad utanför ICA kan få det att gunga under fötterna lite grand. Ett drag av villrådighet dyker plötsligt upp i hans ansikte. Han tittar sig noggrant omkring, är bilens ägare i närheten? Vad ska han göra? Nästan urskuldande säger han till mig att den står för jävligt illa. Jag vet inte om han gör det för att jag är med, för att visa inför sig själv att han är ordningen eller för att det faktiskt är olagligt att stå som bilen gör. Till slut skriver han ut en parkeringsböter. Tänk om det är en väns bil?
- Man måste skilja på det privata och yrksrollen, det kräver jag att mina vänner klarar av också, säger han utan att jag frågar.
När vi går vidare hejdar han plötsligt en kille som skjutsar en tjej på cykel. Jag har inte ens hunnit uppfatta att det skulle vara något fel, något konstigt. Han frågar ut dem vänligt men bestämt.
- Jag är ju femton och hon är tretton, säger killen bestämt.
- Vilka klasser går ni i, och vad heter era lärare?
Han ser inte lika säker ut, det är något lurt, vad vet polisen egentligen?
- Är det din cykel?
- Nej, den har jag lånat.
- Varför är ni inte i skolan?
- Vi har varit och badat.
- Var har du fått tag på cykeln?
Tillslut brister det och han ger med sig. Han är bara tretton och cykeln stod vid badet och de går i samma klass och så vidare.
- Ställ cykeln där du tog den, avslutar Halonen och de unga tu vänder om och cyklar tillbaks.
*
- Man måste vara sträng och säga ifrån ibland, säger han. Någon måste förmedla vuxenrollen.
På hans skrivbord på polisstationen står en sån där fyrkantig liten pappersbunt som alla större företag med prestige har. "Ett ögonblicks tålamod och du har vunnit en seger" och "Värre än det onda är fruktan för det goda", står det lite pekfingeraktigt på den. Jasså, det är här moralen håller hus, tänker jag.
När jag kommit dit på morgonen sitter vi och småpratar om vad han pysslar med i väntan på att Lasse från socialen ska komma ner. Framför allt pratar Hans om sina kvarterspolissysslor. Stor del av sin tid är han ute på skolorna, daghemmen och ungdomsgården och pratar med barnen. Han informerar om polisen men försöker också lära känna barnen. Vad jag förstår så handlar det om att överföra normer. Hans roll - som är självpåtagen - är den stränga men omtänksamme fader. Dock med en pistol som yttersta övertalningsmedel.
När Lasse kommer ner pratar de informellt om en familj som har det svårt, om mamman och hennes relation till barnet.
- Vi samarbetar och försöker fånga upp ungdomarna innan de kommit på glid, säger Hans. Vi tar in dem hit och pratar med dem och visar att det som de pysslar med inte accepteras av samhället.
Det brukar med ett mer högtidligt ord kallas preventiv verksamhet. Man ska förebygga brottslighet, fånga upp de som balanserar på randen.
- Trots att Vingåker är ett litet samhälle finns det många som mår dåligt och där kan jag vara ett stöd.
På sätt och vis kan man alltså säga att polisen har ytterligare en strategi: att väva in nätet i våra huvuden - vårt eget nät.
På kvällen åker vi ut till den alkoholfria luciafest som skola, kyrka, föräldrar och socialen anordnat. Det är fullt av undomar där och stämningen är hög. Utanför står några som är alltför berusade för att få komma in. När vi väl kommit in ser jag inte skymten av honom under resten av kvällen. Han är uppe och dansar eller står och pratar med ungdomarna.
Förmodligen har han rätt när han säger att han har lätt att få kontakt med dem:
- Det är bara att sätta sig på undomsgården med en kopp kaffe så flockas de runt en.
Och när vi tidigare på dagen genomför en trafikkontroll så kommer killen med cykeln förbigående. Han hejar glatt, nu vet han vem polisen är och att han är juste om man själv är det.
*
När jag för en tid sedan var ute och vikade på en skola i Husby var det några studenter där som försökte ta reda på hur eleverna ville ha det i skolan och på sin fritid. Efter lite småsnack stod det klart: man ville ha fler kvarterspoliser i centrum så att man vågade vara där.
Kvarterspolisen har blivit något av politikernas och polisens snuttenalle och goda samvete. Efter polisreformen 1965 när polisväsendet förstatligades försvann i princip alla kvarterspoliser, eller som man ofta uttryckte det: polisen försvann från gatorna och blev därmed anonyma. Folk klankade, polisen klankade och kvarterspolisen uppstod igen. Kvarterspoliser är ju snälla och synliga, kvarterspoliser är bra, så går resonemanget. Ja, i Svensk Polistidning kan man läsa. "Vi har blivit något av `farsor på stan`. Vi jobbar inte bara repressivt utan har blivit stöd för vilsna ungdomar." Ny Demokrati har hängt på trenden och har som en av programpunkterna: fler kvarterspoliser, då minskar brotten, samhället blir mer genomskinligt och alla problem försvinner.
Men är det verkligen så? Det finns inga belägg för att kvarterspoliser skulle minska brottsligheten mer än vad ordningspoliser gör och dessutom - och det tål att tänka på när polisen förs fram som gullig och fin - har endast cirka tre procent av landets ordningspoliser kvarterspolistjänst. Det innebär ungefär fyra hundra stycken i hela Sverige.
Nej, poängen med kvarterspolisen är inte den man framför allt för fram utan en helt annan. En kvarterspolis är övervakad, han har inte slitit sig ur samhället för att ställa sig vid sidan om. Och så länge han finns där kan han inte utveckla en egen polismoral, han kan inte slå ner vem som helst - han har blickarna på sig. Och när polisen inte längre är något utanförstående då är inte heller de polisen bekämpar det. Därför har Bert och alla andra med honom fel.
*
Trots att Hans Halonen är trevlig och trots att han verkar vara accepterad av sin omgivning, att han rör sig runt utan att det uppstår pinsamma tystnader eller ängsliga blickar är det någonting som ger mig olustkänslor. Det känns fel att umgås med en polis. På något sätt måste jag hålla tillbaks mig själv hela tiden.
När vi är ute och går är jag på väg att snedda över en gata. Med ena benet ute i gatan kommer jag på mig och stelnar till. Hans är på väg bort till övergångsstället. Han avslöjar något obehagligt för mig. När jag tittar bort mot honom vid övergångsstället är det inte bara en ovanligt moralisk person jag ser utan ett helt kollektiv. På något sätt är det som om det är mina egna anklagande blickar som tittar tillbaks på mig.
När vi sitter i bilen tänker jag inte speciellt på att det är en polisbil. Men i vissa lägen slungas polisrollen mot mig, jag blir något annat, den övervakande. Som när vi kör in på en bensinmack. På något sätt stannar samtalen upp och oroliga ansikten tittar mot bilen, mot mig i polisbilen, och jag slår ner blicken, och stirrar på handklovarna - jag kan inte smita, jag är tvungen att acceptera. Gör du något fel så tar vi dig, för det vill alla andra. Utom just du, just då. Jag sitter i mitt eget överjag som jag allra helst vill slippa ha att göra med, därför lämnar jag bort det, därför har vi polisen, men därför är de också så jobbiga att möta.
*
Jag kan inte komma ifrån att jag varenda gång jag stöter på en polis på något sätt känner skuld. Det är som om de ständigt är ute efter en, utan att man något gjort. Som om just det att lagen vandrar omkring i uniform - det finns inget annat sätt att slå på lagen än att kasta sten på polisen, det är det anarkisterna sysslar med - gör att den finns överallt, som om polisen visste allt om mig. Dessutom får ju ingen annan kränka min integritet som de gör, utan att jag kallar på - polisen.
Varför känner jag samtidigt i vreden skuld - och kanske förståelse - när två narkotikapoliser oförhappandes kommer in i mitt hotellrum i Köpenhamn? Vad har jag nu ? är det första jag tänker. Man har inte mycket att sätta emot då, i kalsongerna i ett annat land, inför polisen - vem ska man då ropa på.
Det retar mig vansinnigt att snuten har så låg social kompetens. I en polisbrochyr läser jag att mot samhället står brotslingarna och de asociala. Vad fan är asociala? Är alla långhåriga asociala? Är demonstranter, anarkister asociala? På tåget hem från Köpenhamn är de på mig igen.
- Var har du varit och vad har du gjort?
Inte förrän jag visar upp en utställningskatalog från Louisiana ger han sig. Är man inte asocial då? Långhårig och konstbok, bra du är godkänd. Långhårig utan konstbok, och du är ytterst misstänkt. Jag kommer ihåg när en av mina klasskamrater blev stoppad i tullen på en ålandsresa. Man till och med pressade ut hela tankrämstuben i jakten på hasch - han var väldigt långhårig.
Kanske låter det lite smågnälligt? Jag tror ändå att det berör ett allmänt problem. Vi vill inte ha med polisen att göra, om vi inte själva blir utsatta för något, någon snor min dator, någon slår ner mig. Jag vill att de ska uppräthålla någon slags ordning, men utan att besvära mig. Jag har lämnat över det skitgörat på någon annan, jag har avsagt mig min våldsamhet. Och varje gång polisen är på mig, ser jag egentligen mig själv, den sida jag inte vill ha. I varje polisingripande finns vi där bakom. Därför vill jag inte ha några kvarterspoliser om de bara fungerar som alibi för att få sätta in tårgas och militärhelikoptrar - för övrigt fick de inte det den där sommaren på Folkkungagatan eftersom militären hindrade det - mot några demonstranter i en rivningskåk - för det vill jag inte stå ansvarig. Däremot tycker jag om den känsla av kontroll som kvarterspolisen innebär, av polisen, och av mitt eget ansvar i sista hand.
*
När vi ger oss iväg på dagens sista tur till fots i Vingåker stöter vi på en man vi träffat tidigare. Han var den enda vi tog vid trafikkontrollen tidigare på dagen. Alkoholmätaren lyste röd vid första försöket. Han fick försöka igen, den lyste fortfarande röd. Tillslut fick han ställa ifrån sig bilen och åka med de två poliserna från Katrineholm som hjälpt till med övervakningen för en riktig, åtalsgiltig undersökning.
Han stannar tvekande till och hejar.
- Hur gick det? frågar Halonen.
- Illa, svarar han.
Båda ser lite osäkra ut, som om de ville be om ursäkt inför varandra.
- Fan, ja hade ju bara druckit en mellanöl.
- Men kvällen innan då?
- Ja, det vart ju lite då.
- Mm, där ser man, inte mycket att göra åt. Tänk på det nästa gång.
- Ja, va fan. Hej då.
Vi går vidare. Balansen är upprättad i Vingåker. Polisen har gjort vad de ska göra. Någon hade oturen att åka dit. Visserligen vet han att det var helt rätt. Men tänker säkert ändå:
- Fan, att det skulle bli just jag.
Tidigare publicerad u Thélème nr 2/3 1991. De galna åren - DÖDA HUSET - UNIVERSITETET DÄR KLOCKORNA STANNADE ©Peter Antman