Det finns knappt någon måtta på visionerna som vävs runt Internet. Kärnan i dessa drömmar är obegränsad och omedelbar tillgång till all världens information - bara man har en dator. Visst, informationsteknologin är så mycket mer än Internet. Men Internet har blivit den magiska symbolen.
Jag är övertygad om att Internet och annan informationsteknologi har kommit för att stanna. Men hur ser den nya sköna världen ut om man rör sig bortom festtalen? Det finns skäl till tvivel på något närastående genombrott för ett lättillgängligt cyberspace.
Trots att både Internet och annan tillgång till elektroniskt lagrad information har funnits länge - drygt 25 år - är det fortfarande dyrt och tekniskt komplicerat att ge sig in i den världen. Fram tills för bara några år sedan var man i princip tvungen att vara dataexpert för att använda Internet, dessutom behövde man sitta på ett universitet för att över huvud taget ha någon anslutning. Någon gemensam standard har inte heller vuxit fram.
För de som har förmånen att arbeta på företag, organisationer och universitet som satsar på informationsteknologi är nu mer hindren överkomliga. Men för den privata användaren är Internet en tung affär. Redan att hänga med teknikutvecklingen vad gäller datorer kräver en tämligen rymlig plånbok, om inte företaget backar upp en. Sedan tillkommer Internetkopplingen och konsten att lära datorn tala samma språk som Internet. Det är som att släppa ner en engelsman i Beijing, som någon uttryckt det.
Dessutom finns inget enkelt standardprogram som gör hela Internet tillgängligt. Grundproblemet är att nätet innehåller så mycket olika saker. För att skriva brev krävs således en programvara, för att delta i konferenser en annan, för att ladda hem filer ytterligare en, för att läsa dokument ännu en annan...
Sedan något år tillbaka finns en ny typ av programvara som klarar av att genomföra flera av dessa operationer. Och även om de är imponerande är de långtifrån fullgångna. För det mesta går det snabbare och bättre att använda de specialiserade programmen. Så man tvingas ändå ha hårddisken fylld av en hel uppsättning program - var och en med sina svagheter och förtjänster.
När man väl ger sig ut på nätet stöter man på en aldrig sinande mängd problem: "transfer interrupted", "no data", "server not found", "access not allowed", "TCP problem". Eller så kopplas bara linjen plötsligt ned . Eller så får programmet för sig att det är dags för systemfel.
Det är också en värld fylld av stress. Visst är det fantastiskt när man med ett enda klick kan ta sig från Stockholm till Australien. Men det tar ändå tid och när man sitter framför skärmen och väntar på att kilobyten ska överföras känns det ungefär som att vänta på en försenad buss en slaskblöt vinterdag. Ska man sedan ta hem någonting större än en musfjärt - exempelvis konferensinlägg, eller en uppdaterad programversion - då är det hästskjuts till Beijing som gäller. Känslomässigt.
Härom dagen behövde jag läsa den nya finansplanen. Under den tid jag använde för att hitta till regeringens databas och få hem en läsbar version kunde jag promenerat ner till city och köpt den tryckta upplagan. Bra för konditionen och så hade jag sluppit den tumstjocka högen av sladdriga A-4 papper.
År 2003 är alla människor på jorden uppkopplade till Internet enligt Internet Index (dec. 1994). Tyvärr har jag ingen aning om hur tillförlitlig uppgiften är. Det har man sällan på Internet.
Ute på det världsomspännande datornätverket är man mer eller mindre bortkopplad från den basa kulturella och sociala kompetens som ett samhälles medborgare helt enkelt måste besitta för att över huvud taget kunna orientera sig i tillvaron; att åtminstone preliminärt och intuitivt kunna skilja mellan lögn och sanning, relevans och skräp.
Ändå är vi långt ifrån år 2003, med miljarder människor ihopkopplade med varandra via datorer. I dag tror man att cirka 50 miljoner människor på något sätt är kopplade till Internet. Men endast fyra procent av världens persondatorer är uppkopplade mot Internet på ett sådant sätt att de är fullvärdiga medlemmar. Det rör sig om i runda tal 4,5 miljoner persondatorer (Internet Index, sept, nov. 1994).
Redan i dag är det dock omöjligt att få något övergripande grepp vilken information som finns att nå på Internet, hur man når den och om man verkligen fått tag på det viktigaste som fanns.
Ta USENET exempelvis. Det är en form av elektroniska insändarsidor som innehåller allt från avancerade fora om programmering av datorer över politik, journalistik, samhällets framtid, litteratur, filmer, klättring till nakna kvinnor. Dilemmat är att det finns åtminstone 6800 USENET-konferenser.
Varje dag tillkommer 172 Megabyte information, i runda tal 172 miljoner tecken, eller 95 000 sidor, på USENET. Det motsvarar drygt 1000 helt nya upplagor av Aftonbladet, eller knappt 400 böcker. En snabb läsare - 50 sidor i timmen - skulle behöva ägna 80 dygn för att läsa en dags ny information. (Internet Index sept. 1994).
Själv "prenumerera" jag på 15 konferenser. Torsdagen 26 januari innehåller dessa konferenser 3540 inlägg. I några av inläggen finns kanske ohyggligt intressant information. Men när ska jag få tid att läsa dem? Tidsödande är också varje försök att hitta fram på nätet.
När jag för en tid sedan sökte efter politik på Internet fylldes skärmen av små mappar med olika variationer på ordet politik, men också meddelandet: Ytterligare 3725 träffar.
Andra gånger kan man leta sig förtvivlad utan minsta spår. I tre dygn sökte jag efter fackföreningar, arbete och klassfrågor. Cyberrymden ekade tom, tills jag på tredje dagen - av en slump - hittade en länk till något som kallas Labornet.
Där börjar å andra sidan detta eviga klickande som verkar vara Internets essens. Det är en ofullgången värld - fylld av osäkerhet. Det är så lätta att förvirra bort sig, som en oändlig mängd kinesiska askar, där man aldrig riktigt vet var man kommer hamna, vad som finns längst in - om det nu över huvud taget finns något - och - vad värre är - hur man någonsin ska hitta dit igen.
Hur ska det då bli med 10 miljarder människor på nätet? Globalt vardagsrum eller dårhus? Demokrati, fri information, överblick och kunskap? Nej, anarki, informationsbrus, oöverskådlighet och magabytevis av struntprat, med guldkorn utspridda här och var.
Ska man då strunta i Internet? Nej. Internet finns där vare sig man vill eller inte. Och det kommer att användas, för att kontrollera information och sälja kommersiella produkter. Eventuellt kan till och med en ökad kommersialisering av nätet vara en fördel ur vissa perspektiv. Dels kan det - eventuellt - öka trycket mot mer lättanvända produkter, dels kanske det driver fram kommersiella "guider", där informationen och kunskapen redan är sorterad - precis som man köper en dagstidning i stället för att var och en agerar journalist själv.
Annat kommer inte de kommersiella krafterna skapa, så som billig och teknisk likvärdig tillgång överallt och för alla, minskad rädsla för teknik, kunskaper i språk. Det är inte heller säkert att drömmarna om den nya "platta" världen ligger i Internets framtida utveckling, inte i övrig informationsteknologis framtid heller. Nya hierarkier uppstår, gamla klyftor lever kvar.
När exempelvis vita huset datoriserades innebar det att makten centraliserades från departementen och ministrarna till presidenten och hans medhjälpare. Och medan departement och förvaltning hade tillgång till den folkvalda kongressens datorer, byggdes murar åt andra hållet och mellan de olika utförande grenarna. (David Ronfeldt, Cyberocracy is coming - gopher.well.sf.us) Transnationaliseringen av företag bygger för övrigt också på ökad central kontroll via informationsteknologier.
För tillfället är det genomgående arbetsgivarnas makt som ökar. Vissa statusgrupper får ökad kontroll och flexibilitet. Men exempelvis fackföreningsrörelserna utgör en svagt blickande stjärna i de bortre galaxerna av cyberrymden. Möjligheten till kollektiv makt eroderar.
Det behöver den inte nödvändigtvis göra. Här ligger en stor utmaning för främst arbetarrörelsen. Datorer i skolan i all ära. Med det är minst lika viktigt vad som finns där ute, vilka "guider" man kan förlitar sig på. Det vore något för våra bortdomnade folkrörelser.
Politisera Cyberspace!
***
Cybervärlden måste bli mer överblickbar för att den ska blir attraktiv för fler än ett litet fåtal. Men om vi enbart lämnar över det problemet till marknaden riskerar vi kanske mer än vi vinner - kunskapsklyftorna ökar samtidigt som utrymmet för kollektivt handlande ytterligare minskar. Cyberspace måste politiseras.
Faktiskt finns det redan ett spirande politiskt cyberspace i Sverige, som är uppbygt utanför Internet med en annan och enklare teknik. Var och en med en dator och modem kan gratis delta i denna nya värld med en enkel programvara.
Rapporteringen i massmedia om denna nya digitala politiska arena har dock hittils varit knapphändig. Det är delvis lätt att förstå - bortom de vackra talen om informationssamhällets revolutionerande kraft råder tafatthet.
Vi kopplar upp oss mot Information Rosenbad. Här borde regeringens samlade politik föras ut tycker man; den intresserade medborgaren eller granskande jornalisten kunna ta del av propositioner och statliga utredningar, kommitédirektiv och pressmeddelanden från den samlade regeringen.
Men icke. Här hittar man bara en delvis modifierad finansplan, vårens propositionsförteckning, regeringsdeklarationen, statsrådens engagemang och direktiven till IT-kommisionen. Vidare fem tal och sex artiklar av Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Jan Nygren. Man kan skicka brev till de tre och läsa deras svar till andra, men för det mesta är det inte de själva som svarar utan anställd personal. Ingen av de andra statsråden går att nå.
Vidare till SAP:net. Snabbfakta om SAP och redovisningar av hur partiet ställt sig i olika frågor, samt pressmeddelanden och artiklar från SSU. På "Öppen linje" är idéer om partiets politik välkomna, men ingen större aktivitet råder. I "Fritt forum" pågår debatter, om miljö, EU, ekonomi och utbildning. Några nyskapande och spännande debatter är det knappast, inläggen är korta och påfallande innehållslösa. Deltagarna består huvudsakligen av unga män från SSU och MUF som bråkar om det som de alltid bråkat om. Dominerar gör partiernas anställda informatörer.
Ingvar Carlsson dotter är registrerad användare, men Ingvar själv kan man inte nå, inte Mona Sahlin heller. Har de någonsin sett vad som finns i den egna informationscentralen?
På Moderaternas databas deltar däremot partiets elit. Här finns förutom information från partiet Carl Bilds egen konferens. Går man in i debatterna dominerar Carl Bild där också - om inte som deltagare så som ämne. Ett 30-tal inlägg under rubriken ekonomi heter "Carl Bildt är tuff" eller "Carl Bildt är mjuk". I huvudak en arena där unga moderater trumfar varandra med att vara så moderata som möjligt. Kan säkert vara viktig för partielitens ideologiproduktion.
Hos KDS är det tomt och torftigt. Under rubriken "Ja till Europa" finns några gamla inlägg, i en annan sex bidrag om välfärden. Störst engagemang finns i en debatt om hur vidriga "såssarna" är - över 50 bidrag. Här finns ingen politisk energi.
Några levande digitala demokratiska fora har ingen av dessa databaser blivit. Man verkar inte riktigt veta hur tekniken ska användas för att berika och vidga den politiska debatten och deltagandet. Eller vill man inte det? Kanske används tekniken främst till annat?
Till exempel utnyttjade KDS den nya informationsteknologin flitigt i höstens valrörelse. Via den stod alla valarbetarna i ständig kontakt både med ledningen och varandra. Argumentationshandledningar distribuerades på så sätt varje natt, på morgnarna kunde valarbetarna direkt ta del av valstrategernas prioriteringar och på kvällarna utvärderades dagens aktiviteter.
Vad innebär det när politiken blivit digital? När partierna använder avancerad teknologi för att sprida sitt budskap så effektivt och samordnat som möjligt. Ökad kontroll över informationsflödet innebär ökad makt - men vems makt? För politiken som sådan innebär det troligvis en fördel. Det ger större möjligheter att hänga med och stå emot marknadens maktanspråk.
Samtidigt ökar makthavarnas möjligheter att manipulera massmedia genom avancerade och samordnade desinformations- eller dementi-kampanjer. Det blir mycket svårare att vara först på plats, att hitta luckor och osammanhängande resonemang. Det kan - kort sagt - bli svårare att ställa makthavarna mot väggen.
För medborgarna och massmedia är fördelarna alltså inte lika självklara. Tänk om politiken allt mer börjar utspelas i ett digitalt universum där varken media eller medborgarna har någon självklar plats. Det är enkelt att bygga upp omfattande privata nätverk dit ingen utomstående har tillträde, det går också att öppna offentliga digitala arenor, men där det viktiga äger rum bakom den offentliga ytan.
Inom massmediavärlden har man börjat möta denna utmaning. Inom alla stora tidningar pågår olika experiment med den nya tekniken. Men hur går det för medborgarna?
Här ligger i dag den stora utmaningen. Det finns risk att politiken och samhällsdebatten i IT-samhället kommer växa bortom medborgarna. Därmed berövas också politiken en viktig impuls till vitalisering. Vi får interna och tråkiga digitala fora, samtidigt som tekniken i ökad utsträckning används för manipulation.
Vill vi gå den omvända vägen är en grundförutsättning dock att IT-tekniken och kunnanden förs ut till de breda folklagren - och då inte bara barnen i skolan?
Här finns en ny chans för folkrörelserna och kanske främst ABF att dra igång fullt av datakurser runt om i Sverige där folk inte nödvändingtvis behöver ha egna datorer för att delta. Starta en First Class-bas. Fyll den med politik och kultur, från Sverige och från det internationella Internet. Vad vore inte bättre än att den första kontakten med den digitala världen går över ett nät där politiken är en viktig ingrediens? Det skulle lägga en god grund för en demokratiskt och politiskt inriktad cyberkultur. Då skulle säkert den digitala politiska debatten både bli mer omfattande och intressantare.
Kanske finns här också en unik chans att utmana den tilltagande ägarkoncentrationen inom massmedia. Precis som inom övrig media behövs fristående och alternativa fora också i den digitala världen. Det vore det något för den kapitalstarka kulturstiftelsen att satsa på.
För den mer difusa vänsteroffentligheten är det en nödvändighet att tåga in på området. Olika politisk inriktade tidskrifter kunde gå samman och bilda alternativa "guider" till en nyspirande alternativ politisk offentlighet. En Radikal Central där den utspridda kunskapen och informationen om vad som pågår i det decentraliserade Sveriges kommuner inom olika omåden kunde samlas borde skapas. En centraliserad kunskap på området skulle utan tvekan öka slagkraften och sakkunskapen i debatten.
En part i samhället där fråvaron på IT-initiativ är lika stor som den möjliga nyttan är fackföreningsrörelsen. Det gäller både i Sverige och utomlands.
Ute på Internet är löntagarperspektiv på saker och ting nästan helt frånvarande. Jag har genomför ett antal sökningar, på ett flertal olika sätt, efter diskussioner om hur distansarbete påverkar arbetslivet, facklig organisering och arbetarnas makt. Jag har inte funnit någonting - med ett undantag. Däremot spaltkilometer om "information highways", olika länders IT-program och undervisning på distans. Ändå är det en utveckling som direkt berör både IT-teknologin, arbetsmiljön och i slutändans arbetares möjligheter att agera som grupp.
Det existerar undantag. I Canada finns exempelvis världens enda fackföreningsägda nationella datanätverk, SoliNet. Det skapades och drivs av pionjären Marc Belenger, vilket man kan läsa om i InformationWeek (22/8 1994 - http://www.igc.apc.org/igc/In.html). "Om vi inte hade gjort det", säger Belenger, "hade arbetsgivarna gjort det, och då kunde vi hamnat i ett underläge. Det är viktigt att arbetarna har makt över teknologin." På SoliNet finns i dag 1500 deltagare och ett hundratal konferenser om ämnen som berör fackföreningsmedlemmarna och i framtiden ska det användas som ett "online-klassrum". Belenger drömmer om att landets 14 miljoner fackföreningsmedlemmar någon gång i framtiden ska vara uppkopplade mot nätet.
Det vore något för LO och TCO. Allt fler fackföreningar, speciellt i USA, söker sig nu ut på näten. Där kan de bland annat hjälpa till under strejker och förmedla kontakter. Bland annat kunde arbetare på Digital i USA och Tyskland formulera gemensamma motstrategier när företaget planerade att lägga ner 20 000 arbeten. "När de svåra tiderna kommer hänger allt på informationen - vem som har den och hur snabbt du får den", säger en fackrepresentant på Digital till InformationWeek.
Också fackföreningsrörelsen måste ut i den digitala världen annars kommer de - kanske ohjälpligt - hamna på efterkälken. Bygg upp ett nationellt nätverk för fackanslutna! Här finns en ny värld att skapa - personliga nätverk med hjälp av de tekniska.
Via Internet går det att bygga upp internationella nätverk också. Kanske kunde en attraktiv medlemsförmån vara billiga uppkopplingar till Internet så att fler kan delta, med redan färdiga länkar till andra fack och arbetare på Internet. Så kan det internationaliserade kapitalet börja mötas.
Arbetare på nätet, förena er.
Tidigare publicerad i Aftonbladet 20/2 och 21/2 1995. De galna åren - TIO FÖRLORADE ÅR ©Peter Antman