Auckland, Nya Zeeland, 9 december 1991. Vi köper en gammal bil. Försäkringen är oerhört billig eftersom man inte behöver försäkra sig mot personolyckor. Nya Zeeland har trologtvis världens generösaste offentliga olycksfallsförsäkring. Alla som andas Nya Zeeländsk luft omfattas av den.
23 december 1991. Regnet öser ner när vi åker in i Kaikoura, som ligger nästan så långt norrut man kan komma. Julkommersen pågår för fullt, men det starkaste intrycket är knappast överflöd utan fattigdom. Stadsmiljön domineras av Maoris - Nya Zeelands ursprungsbefolkning; och de är dåligt klädda, kör omkring i rostiga gamla bilar och bor i förfallna hus. Men det är inte så konstigt. Arbetslösheten för maorierna är 25 procent, i vissa områden upp till 80 procent.
1994 i Sverige. SAF:s ledning åker på studiebesök till Nya Zeeland och kommer hem med en idealmodell för nyliberalt systemskifte i Sverige. Den Nya Zeeländska välfärdsstaten sänkte landets ekonomi till botten, säger man, men genom ett snabbt och konsekvent systemskifte har man nu vänt utvecklingen. 1993 växte ekonomin med 4,8 procent och inflationen var 1,4 procent.
Tre fackliga journalister, från HTF, SKTF och Handelsanställdas förbund, åker också till Nya Zeeland. De kommer hem med en helt annan bild, som man kan läsa om i boken Nya Zeeland - systemskifte i kris (Tiden).
Våren 1991 införde den ett halvår gamla borgerliga regeringen en ny arbetsrättslagstiftning, skriven av arbetsgivarna. I lagtexten nämns inte ordet fackförbund, i stället för kollektivavtal favoriseras individuella avtal mellan arbetsgivaren och den anställde. Kollektivavtal är visserligen inte förbjudna, men reglerna för hur avtal ska gå till är så konstruerade att det blir mycket svårt. Bland annat är det förbjudet att strejka för andra avtal än hos den egna arbetsgivaren.
Samtidigt sänktes arbetslöshetsersättningen till en nivå under den lagstadgade minimilönen och sex månaders karens infördes för den som själv slutat eller orsakat sitt avsked - vilket mycket väl kan bli fallet om man trilskas för mycket. Allt för att får löntagarna att konkurrera med varandra genom sänkta löner och få dem att skriva individuella avtal.
Men det är inte de starka på arbetsmarknaden som börjat skriva individuella kontrakt utan de med låga löner. Mycket riktigt är det också de som fått de sämsta villkoren och de längsta arbetstiderna. För handelsanställda har exempelvis ersättningen vid obekväm arbetstid tagits bort samtidigt som arbetstiden ökat från åtta till tio timmar per dag. För hamnarbetarna i Auckland innebar övergången från kollektivavtal till individuella avtal 40 (!) procents lönesänkning. Annars är det främst kvinnorna som drabbats av lönesänkningarna.
Och i samma takt som systemskiftet på arbetsmarknaden genomförts har fackföreningarna tappat makt. I runda tal 30 procent av medlemmarna har försvunnit. Men det här var inte början på systemskiftet, det var kulmen.
30 december 1991. Vår son Felix har fått en svullnad på ryggen och vi går till en privat vårdmottagning. Det kostar cirka 100 kronor för vuxna - medelinkomsten 1991 var cirka 5900 kronor före skatt. För barn däremot är det gratis. I den offentliga vården är det gratis för alla.
1 februari 1992. Den offentliga sjukvården avgiftsbeläggs. Hela befolkningen delas in i tre inkomstgrupper som var och en ska betala olika avgifter. Alla går från och med denna dag omkring med ett litet kort i plånboken där det står vilken klass man tillhör. I New Zealand Herald läser vi om några läkare som hotar emigrera till Kanada eftersom det är ett brott mot den hipokratiska läkaretiken om människor som inte kan betala för sig inte heller ska få sjukvård.
Också detta snarare kulmen än inledning. För systemskiftet började redan 1984 när socialdemokraterna till slut besegrade Nya Zeelands "envåldshärskare" Robert Muldoon. Ekonomin befann sig då i en djup kris. Inflationen rullade på runt 15 procent, budgetunderskottet låg runt 10 procent, en utlandsskuld på cirka 30 procent, kroniska underskott i bytesbalansen och låg tillväxt sedan många år.
Premiärminister David Lange och finansminister Roger Douglas svarade med kanske västvärldens snabbaste och mest omfattande nyliberala systemskifte. De unga socialdemokraterna runt Douglas döptes snabbt till "rakbladsgänget" - de beskar den offentliga makten.
Fas ett gick ut på att stänga av varje form av reträtt genom att utsätta Nya Zeeland för marknadens dom. Man avvecklade kredit- och valutamarknaderna, en hel uppsättning handelshinder och subventioner avskaffades och dollarn släpptes fri. 1990 ställdes riksbanken utanför politisk kontroll med ett lagstadgat mål att inflationen skulle ligga mellan noll och två procent.
Men någon ekonomisk mirakelkur blev det knappast. Nya Zeeland skulle fortsätta sin vandring i tunnel utan ljus många år till. När den socialdemokratiska regeringen förlorade valet 1990 hade ekonomin i själva verket gått bakåt och Nya Zeeland blivit ett fattigare land. 1990 hade man förvisso mer än halverat inflationen - på vägen hade man dock fördubblat arbetslösheten, till nästan åtta procent. Ja, ser man bakom de officiella siffrorna mer än så. För inte bara arbetslösheten ökade, folk slogs också ut ur arbetskraften. Mellan 1985 och 1989 minskade andelen som arbetade eller stod till arbetsmarknadens förfogande från 75,5 till 72,2 procent. Den verkliga arbetslösheten låg därför på dryga 11 procent.
De sista åren vid makten var år av politiskt kaos för socialdemokratin. David Lange svängde under opinionstrycket bort från nyliberalismen och sparkade på vägen sin finansminister. När Roger Douglas genom en kuppartat omröstning i partiet kom tillbaka på en ministerpost avgick Lange. Sedan förlorade man som sagt makten till högern.
Valet beskrivs oftast som ett missnöjesval. Nya Zeeländarna var trötta på avregleringarna och privatiseringarna, som inte gett några resultat. Men med Jim Bolger i spetsen och Ruth "Ruthles" Richardson som finansminister ökades i stället omvandlingstakten.
Mellan 1990 och 1992 pressade man ner inflationen från sex till en procent och arbetslösheten slog nya rekord. 1991 passerade Nya Zeeland tioprocentsvallen. 1992 var den verkliga arbetslösheten, om man också räknar in de som slagits ut från arbetsmarknaden, nästan 14 procent.
Den nya regeringen intensifierade också det vi kan kalla fas två i systemskiftet - privatisering och nedskärning av välfärdsstaten.
Också här var det socialdemokratin som la grunden genom en omfattande skattereform där de högsta marginalskatterna sänktes från 66 till 33 procent och genom att inflationsskyddet för en rad socialförsäkringar togs bort. Men också här har högerregeringen gått fram med lien. Bidragen har sänkts kraftigt. Socialstödet, exempelvis, räcker inte ens till livets nödtorft utan måste kompletteras med välgörenhet.
Offentliga sektorn har samtidigt privatiserats. Inom skolan tillämpas så kallad skolpeng. I snabb takt segregeras nu den Nya Zeelänska skolan då de som har råd skickar sina barn till privatskolor där man fyller på med höga terminsavgifter. Samtidigt utarmas den offentliga skolan, eftersom den inte överlever på enbart skolpengen. Där tvingas man fylla på med Bingo, välgörenhet och frivilliga avgifter.
Samma sak är på gång inom sjukvården. De offentliga utgifterna för sjukvården har minskat samtidigt som de privata utgifterna ökat. Därmed ökar också klyftorna. I välbeställda områden köper man exklusiv sjukvård, i de fattiga blir vården allt sämre. På sikt ett hot mot folkhälsan, som redan börjat försämras.
Och det går snabbt. Mellan 1989 och 1994 minskade de offentligt anställda med 20 procent. Sett över en något längre tidsperiod är nedgången än större. 1980 jobbade över 20 procent inom offentliga sektorn, 1994 drygt 15 procent. Lägger man minskningen av andelen offentligt anställda bredvid andelen arbetslösa är relationen direkt linjär: ju färre offentligt anställda desto högre arbetslöshet.
Facit? Fattigdom, segregation och våld.
Att mista jobbet innebär i dag fattigdom. Endast om båda i familjen är arbetslösa får man ersättning, 2500 kronor i månaden, vilket innebär minst en halvering av inkomsten. Från mars 1991 har Frälsningsarméns utdelning av matpaket ökat med 1117 procent! I en undersökning konstaterade man därifrån att var tredje familj som fick matpaket tvingades använda hälften av sin inkomst enbart till boende.
Januari 1992. Vi prenumererar på New Zealand Herald. Dag ut och dag in nya mord. Bortom media: barn- och hustrumisshandeln ökar dramatiskt. I den lilla boken Facts New Zealand kan man läsa att brottsligheten ökat med 45 procent sedan 1980. Mellan 1981 och 1991 tredubblades det sexuella våldet, antalet rån fördubblades och antalet mord och dråp ökade med 69 procent.
En gång i tiden hade Nya Zeeland en av världens jämnaste fördelning av inkomsterna. Men under de senaste 10 åren har de med höga inkomster dragit ifrån och de med låga halkat efter, de har i själva verket fått sänkt disponibel inkomst. Särskilt skattereformen 1987 tycks ha gynnat höginkomsttagarna. Befintliga siffror sträcker sig bara till 1991, i dag ser det än värre ut.
Kan vi då lära oss någonting från Nya Zeeland? Har landet visat den väg Sverige också måste ta så småningom när bördan från välfärdssten blivit för stor?
För hur lika är våra länder egentligen? Det finns många saker som påminner. Länge betraktades Nya Zeeland och Sverige som världens mest utvecklade välfärdsstater. Nya Zeeland tjyvstartade, och måste nog ses som världens första välfärdsstat, med manlig rösträtt 1879, kvinnlig 1893, en allmän pension 1898 och en allmän arbetslöshetsförsäkring 1900.
I båda länderna växte ett mycket starkt fack fram runt sekelskiftet och i båda länderna kom socialdemokratin till makten under 30-talet tillsammans med bondepartier. Också i denna omgång var Nya Zeeland snabbare än Sverige. 1938 införde man så ett heltäckande välfärdssystem med pensioner, stöd vid arbetslöshet och sjukdom, fri sjukvård och fria läkemedel. Först 1961 överträffade Sverige Nya Zeeland i att satsa på socialpolitik.
Också under 80- och 90-talet ser vi likheter. I båda länderna tillträder socialdemokratiska regeringar som bryter upp från den egna traditionen, Kjell-Olof Feldt och Roger Douglas påminner inte så lite om varandra (båda tvingades dessutom avgå i tid, båda har också blivit opinionsbildande domedagsprofeter). I båda länderna vinner högerpartiet makten i början av 90-talet och två kvinnliga, nyliberala, finansministrar tar över. I båda länderna börjar man vinka adjö till välfärdsstaten genom inflationskamp och kraftigt höjd arbetslöshet.
Tittar man emellertid närmare framträder också stora skillnader. Och frågan är om inte dessa skillnader är viktigare.
I grunden har länderna nämligen två helt olika välfärdssystem. Eller för att uttrycka det mer direkt: Nya Zeeland var i praktiken en centralt dirigerad planekonomi. Detta trots lägre skattekvot och mindre offentlig sektor än Sverige.
Grunden till det Nya Zeeländska välfärdssystemet läggs redan 1894 när en arbetsdomstol inrättas för att medla i tvister mellan arbetsmarknadens parter. Domstolen växer sedan ut till att bli statens instrument att styra löner, sysselsättning och priser. Grundbulten i det Nya Zeelänska välfärdssystemet är mycket riktigt full sysselsättning tillsammans med lagstadgad minimilön, vilket kompletteras med behovsprövade bidrag. Staten har således direkt lagt sig i och förändrat inkomstfördelningen på marknaden.
Eller som landets första socialdemokratiska premiärminister uttryckte det 1935:
- Jag tycker inte att levnadsstandarden i ett bördigt land ska påverkas av några som helst yttre faktorer.
Och så har det varit över hela linjen. Man har skyddat jordbruket och industrin, reglerat och subventionerat. Välfärdsstaten har egentligen inte växt sedan 30-talet (förutom två generösa reformer på 70-talet) men landet har halkat längre och längre efter. Sedan 60-talet tillhör Nya Zeeland snarare den grupp länder som inte satsat så mycket på välfärdsstaten, med en skattekvot på runt 30 procent och en utgiftskvot på runt 40 procent av BNP.
En gång i tiden var Nya Zeeland en av världens rikaste länder. I dag tillhör landet ett av de fattigaste i västvärlden. Bland de 24 OECD-länderna hade enbart Spanien, Grekland, Portugal och Turkiet lägre BNP per invånare 1992. Och det är inte en utveckling som kommit över en natt. Eftersläpningen har åtminstone pågått i över fyrtio år, troligtvis längre.
1950 delade Nya Zeeland åttondeplatsen med Storbritannien, 1960 hade man krupit ner till plats 13, 1970 plats 18, 1980 plats 19 och 1992 nere på 20 plats.
Varför? Det finns flera enskilda förklaringar man kan ge. 50 procent av Nya Zeelands export består av jordbruksprodukter och sedan 60-talet har västvärldens länder i ökande utsträckning skyddat och subventionerat sin egen jordbrukssektorn, vilket givetvis drabbat landet. Länge var Storbritannien Nya Zeelands överlägset största importör, men när Storbritannien gick med i EG 1972 förlora Nya Zeeland nästan hela sin export dit. Sedan drabbades landet hårt av oljekrisen 1973 då samtliga av landets avsättningsmarknader var hårt oljeberoende.
Den avgörande orsaken är emellertid en annan, vilket också är den avgörande skillnaden mellan Nya Zeeland och Sverige. För medan socialdemokratin i Sverige slöt upp runt frihandelslinjen, valde socialdemokratin på Nya Zeeland isoleringens väg.
I december 1938 svarade den tre år gamla s-regeringen på Nya Zeeland på en akut kris i betalningsbalansen med att införa import- och valutaregleringar. Regleringarna kom att överleva både borgerliga och socialdemokratiska regeringar ända fram till 1984. För många företag blev skyddet en förutsättning för att överleva och fram till 1970 hade Nya Zeeland ingen registrerad arbetslöshet.
I den mycket spännande boken "How bright are the Northern Light" skriver nationalekonomen Mancur Olson att Nya Zeeland var det mest protektionistiska landet av alla utvecklade demokratier. I boken visar han att det inte finns några belägg för att en stor offentlig sektor leder till låg tillväxt. Däremot finner han mycket klara samband mellan en ekonomis öppenhet och dess ekonomiska vitalitet.
Olson för ett tämligen invecklat resonemang omkring varför. Frihandel har, menar han, inte bara positiva effekter på industrins konkurrenskraft och tillväxtförmåga, den leder också till att offentliga sektorn ser annorlunda ut än i skyddade länder. Olson skiljer i sin bok mellan öppen och dold omfördelning och menar att öppen omfördelning har mycket mindre negativa konsekvenser på ekonomins effektivitet eftersom de hela tiden är möjliga att debattera, medan den dolda omfördelningen ofta handlar om att subventionera företag och branscher som i själva verket inte skulle orka överleva själva.
Sverige har, menar han, ett mycket litet inslag av dold omfördelning - därför vårt hyggliga tillväxt. Vi kan ju jämföra med Nya Zeeland. 1950 låg Sverige på plats fyra bland OECD-länderna när det gäller BNP per invånare, samma plats 1960, plats 3 1970 och plats 6 1980, 1990 och 1992. Ett rikt land som knappast uppvisar någon långsiktig eftersläpning.
På Nya Zeeland frodad den dolda fördelningen:
- Det verkade som nationens flygbolag bara existerade för att flyga näringslivsfolk, fackföreningsledare och medlemmar i olika påtryckargrupper för att ödmjukt bedja om regeringens tillstånd att uträtta affärer eller olika favörer, vilket betydde dollar - vanligtvis lånade - och som den frikostiga Muldoon gillade att dela ut i överflöd, skrev exempelvis den Nya Zeeländska tidskriften North & South om denna tid.
Det verkliga systemskiftet på Nya Zeeland handlar om att man gått från en slutet ekonomi till en öppen. På denna punkt är Nya Zeeland och Sverige inte alls jämförbara.
Frågan är dock: var man tvungen att förstöra välfärden för det? För i vad består egentligen systemskiftet vad gäller offentliga sektorn? Nya Zeelands socialförsäkringssystem har ända från början varit uppbygd som en inkomstprövad grundtrygghet finansierat via skatter. Detta gäller alla bidrag förutom pensionen. Och här har egentligen inget systemskifte ägt rum, däremot har ersättningarna blivit lägre och svårare att få. När regeringen också ville inkomstpröva pensionen blev det ett sånt ramaskri bland medborgarna att man lät bli.
I den konventionella historieskrivningen är bakgrunden att Nya Zeelands medborgare levde över sina tillgångar, i budgeten gapade ett svart hål och när den socialdemokratiska ledningen tog över 1984 var statsskulden drygt 60 procent av BNP. Men vad var orsaken till underskotten? Det finns ju både inkomster och utgifter. Varför höjde man inte skatten under 70-talet? Den var ju bland västvärldens lägsta (och då ska man komma ihåg att på Nya Zeeland finns inga arbetsgivaravgifter - varken till offentliga eller till privata pensionsförsäkringar).
Nej, nedskärningarna och systemskiftet inom den offentliga tjänsteproduktionen kan lika gärna beskrivas som en effekt av den borgerliga regeringen ovilja under 70-talet att täppa igen hålen i statsbudgeten genom höjda skatter. Till slut vart läget ohållbart. På den punkten är likheterna förvånansvärt stora mellan Sverige och Nya Zeeland.
Faktum är att den socialdemokratiska regeringen 1984 till 1990 löste underskotten både genom nedskärningar och skattehöjningar - offentliga sektorn minskade så från 41 till 36 % av BNP och skattekvoten ökade från 30 till 37 procent av BNP. Under den borgerliga regeringen har utvecklingen vänt och vore det inte för de stora utförsäljningarna av statliga egendomar skulle statsskulden på nytt dra i väg. Ty de offentliga utgifterna har börjat öka på grund av den omfattande arbetslösheten och samtidigt har man sänkt skattekvoten till 33 procent. På nytt ser vi således hur högerns ovilja mot skatter på sikt gröper ur välfärdssystemen.
I grunden är således Sverige och Nya Zeeland inte alls jämförbara. Nya Zeelands kris berodde på dess protektionism, inget annat. Själva kärnan i Nya Zeelands välfärdspolitik byggde på statlig inkomstpolitik och statens hårda styrning av arbetsmarknadens parter. När den upphörde rasade botten ur systemet. Visst är Sveriges välfärdssystem också extremt beroende av arbetslösheten, men den utgör inte kärnan i väfärds staten. Också en annan viktig skillnad finns. I Sverige är alla indragna i välfärdsstaten, alla får ut något av den. I Nya Zeeland är det inte så. Alla betalar skatt, men bara vissa får del av bidragen eftersom alla bidrag - utom pensionen - är inkomstprövade, går bara till "behövande". Därför är det lättare att minska välfärdens omfattning i Nya Zeeland. Ja, kanske var detta problem själva upphovet till förändringarna - nämligen oviljan att betala skatt.
När SAF således använder Nya Zeeland som ett exempel med bäring på Sverige har de fel.
Men har de också fel när de säger att systemskiftet på Nya Zeeland nu börjar ge ekonomisk utdelning? Hur ser den ljusning ut som SAF lyfter fram?
För det är sant. Det går bättre för landet nu. Enligt OECD:s prognoser kommer Nya Zeeland 1995 till slut till rätta med sina kroniska underskott i bytesbalansen. De offentliga budgetunderskotten har också minskat kraftigt. Andelen i arbetskraften ser ut att öka och andelen arbetslösa (öppen och dold) sjunka, samtidigt som inflationen ligger stabilt under två procent. 1993 växte ekonomin för första gången på många år, med hela 4,8 procent, och enligt OECD:s prognoser fortsätter tillväxten 1994 och 1995.
Var det emellertid värt tio år av ökade klyftor, och är det verkligen en hållbar utveckling?
- Man kan bara äta upp sitt utsäde en gång. Vi har ingenting kvar att sälja. Det finns inget kunnande att hämta ur en billig och lågutbildad arbetskraft, säger fackföreningsekonomen Peter Harris i Nya Zeeland - systemskifte i kris.
För det är viktigt att komma ihåg. Än så länge finns bara ett positivt år, 1993, resten är gissning och förutsägelser. Och om man vågar sig på att tolka trenderna så ser det ut som en tillfällig uppgång. Ty trenden är sjunkande produktivitet och ökande inflation. Sedan 1985 har också landets byggande för framtiden, investeringarna, sjunkit från 25,8 till 16 procent av BNP. Den positiva utvecklingen av exporten och de minskande underskotten i bytesbalansen ser också ut att gå en dystrare framtid till mötes - ty nu försämras Nya Zeelands internationella konkurrenskraft rejält. Den relativa exportkostnaden har exempelvis ökat med 26 procent sedan 1992.
Risken är stor, tror jag, att vi nu börjar se systemskiftets paradox på Nya Zeeland. Den ena sidan, nämligen den öppnare ekonomin, borde rimligen leda till att landet kan få bättre fart. Frågan är nu bara om inte den andra sidan, det radikala systemskiftet av arbetsrätten och urholkningen av offentliga sektorn, förstört dessa förutsättningar.
Och här kan nog Nya Zeeland ge en helt annan lärdom än den SAF tänkt sig. Om omfattande förändringar av den ekonomiska politiken och företagens villkor följs åt av nedskuren välfärd är risken stor att resultatet på längre sikt blir ett sänkt land i stället för ett land med fart.
24-27 mars 1992, Auckland. Centrum domineras av stora bankpalats i nyrik 80-talsstil. Regeringen drömmer om att Nya Zeeland ska bli Asiens finansiella centrum. Här är de flesta välklädda...men var hundrade meter snubblar man över fattiga trashankar som ber om några cent.
Källor: OECD Economic Outlook 1994 ee, OECD National Accounts 1993 ee, OECD Economic Surveys New Zeeaand 1993, Monthly
Abstracts of Statistics, November-december 1984 (New Zealand), Facts
New Zealand, New Zealand Official Yearbook 94, Time 16/12
1991, The Economist 21/11 1987, Tiden nr 4 1989, The Guardian 3/11 1985, Far Eastern Economic Review 15/8 1991, Far Eastern
Economic Review Yearbook 1990, Veckans affärer 29/5 1986, Sven
Åke Axelsson, Anita Sandell, Carl von Schéele, Nya Zeeland -
systemskifte i kris (Tiden, 1994), Gøsta Esping-Andersen, The
Thre e Worlds of Welfare Capitalism (Cambridge, 1990), Walter Korpi,
Halkar Sverige efter? (Carlssons, 1992), Mancur Olson, How briht are
the Northern Lights? (Lund, 1990).
Tidigare publicerad i Tiden nr 1995. De galna åren - ATT SÄNKA SKATTEN ÄR ATT SÄNKA SVERIGE ©Peter Antman