Samtidigt som regeringen Bildts nyliberala politik får sin första smäll i riksdagen rusar de mest fruktansvärda bilder ur TV:n från Los Angeles. Först mår jag bara dåligt, men efter ett tag står, mitt i tragiken, det ironiska alldeles klart: framför våra ögon går nyliberalismen i i kras, i sitt eget hemland, på bästa sändningstid. Kanske är det cynisk att använda upploppen, de 55 döda, de 5000 utbrända husen och de 2400 skadade som ett exempel på nyliberalismens inre kollaps, men samtidigt går något oerhört viktigt att utläsa i katastrofen. Den sänder chockvågor långt in i Det Nya Riket Sverige. Något håller på att hända i Sverige som hänger samman med kravallerna i Los Angeles.
Ännu 1988 kunde Ingvar Carlsson hota med att en borgerlig valseger skulle innebära systemskifte. Förmodligen var det den lilla sossen i oss alla - från Mats Johansson på Timbro till anarkisten på café 44 - som kände sig trängd och inte var beredd att se vår välfärd och vår ekonomi förändras så drastiskt som Carl Bildt ville. Till och med moderata valanalyser gick ut på att Bildt allt för öppet och aggresivt förespråkat just ett systemskifte och att man därför förlorat valet.
Idag, snart fyra år senare, har vi en borgerlig regering som gick till val på just det som 1988 kunde framställas som ett hot: att Sverige måste byggas om från grunden. Samtidigt fick vi in ett sprillans nytt parti i vår riksdag, vars existens på sätt och vis hänger samman med socialdemokratins och den svenska modellens haveri - ny demokrati hade aldrig kunnat uppstå så länge socialdemokratin var överideologi.
Den lilla sossen i oss har helt enkelt dött, åtminstone styr han - för nog är det en han - inte vårt politiska känsloliv längre. Och det är ingenting jag beklagar i sig, men tyvärr har det fått en hel del katastrofala följder.
Argumenten för en välfärd bekostad av skattemedel har nämligen fått en allt ihåligare klang, den bakgrund de en gång hämtade sin omedelbara upplevelse av giltighet ifrån är borta. Varken Bengt Westerberg, som alltid låter som om han urskuldrar sig, eller socialdemokratin, som alltid hamnar i hörnet för de tråkiga bevararna, kan längre få det att låta attraktiv med allmän välfärd.
I dag är den enda reaktion en människa med hjärtat till vänster kan ha en oförlöst vrede, sorg och känsla för det orättvisa.
Katastrofen i att argumenten för en välfärdsstat förlorat sin förmåga att övertala är givetvis de följder det har. Just nu ser vi inledningen till en kraftfull nedmontering av det gemensamma i Sverige, av vårt sociala skydssnät - och faktiskt också av det kitt som håller Sverige samman. Ja, i förlängningen kan man till och med säga att demokratin i Sverige hotas eftersom demokrati inte blir värt ordet om inte alla har samma möjligheter att få en likvärdig utbildning, en likvärdig sjukvård, har samma chans att starta föreningar och delta politiskt.
Många kommer att drabbas. Själv ser jag flera i min närhet som är eller snart kommer att bli arbetslösa. Med bävan ser jag framför mig hur föräldraförsäkringen skärs ned , dagisplatserna blir ett privilegium för några få, barnavårdcentralerna lägger ner, hyrorna rusar i höjden samtidigt som lönerna hålls nere med arbetslösheten som argument. Jag kunde göra listan längre, men det viktigaste blir ändå detta: hur ska vi återvinna möjligheten att argumentera för något annat? Finns det någon möjlighet att på nytt nå ett läge där det upplevs som självklart att det är viktigt med en välfärd som alla är med och bekostar?
Just här når Los Angeles oss med ett budskap: katastrofen handlar om skatter.
Förvisso hänger sammanbrottet samman med de enorma sociala problem som bara blivit värre under åttiotalet i USA; med en politik som ökat klyftorna i samhället och slagit ut och isolerat stora grupper, särskilt de afro-amerikanska. Men det hänger i sin tur ihop med en skattepolitik.
Både Reagan- och Bush-administrationen har haft som inrikespolitisk målsättning att sänka skatterna, båda har gått till val på det och båda har ihärdigt kritiserat det enligt dem alltför höga skatteuttaget. Resultatet har blivit något mycket värre än brist på rättvis politik: hela tanken på ett sammanhållet samhälle har gått i stöpet.
USA är inte det enda exemplet - kanske kan man till och med slå ifrån sig det med hänvisning till att alla de etniska konflikter som härjar landet är den verkliga orsaken. England och Tyskland är andra.
Mer talande är det lilla politiskt rätt okända landet på andra sidan jorden som en gång tävlade med Sverige om att vara världsbäst på välfärd, Nya Zeeland. Under åttiotalet genomdrev Labour ett hårdhänt privatiserings- och skattesänkningsprogram. Världens största nyliberala experiment har det kallats. Sedan drygt ett år tillbaka driver en högerregering - framröstad för att få stopp på experimenterandet - samma politik i ett än mer uppskruvat tempo, medan Labour tvärvänt i förskräckelse över resultaten: ett land i djup kris. I internationell press talas det till och med om risken att förfalla till ett u-land.
På bara några år har man lyckats med det sensationella att sälja ut sina nationella tillgångar till japanska och amerikanska företag, fått tiggare på gatorna och ökat arbetslösheten från noll till över 14 procent. Hur mycket brottsligheten ökat vågar jag inte nämna, det är det enda tidningarna handlar om. Nya Zeeland är ett samhälle som är på väg att slitas sönder, där förtroendet för regeringen sjunkit till nästan 20 procent och de flesta verkar vilja göra om hela det politiska systemet. Förut var det ett land där man kunde skryta med jämlikhet mellan ursprungbefolkningen och de vita, numer har stora delar av Maoirierna tvingats ner i fattigdom med en arbetslöshet på runt 25 procent och rasistiska uttalandet har börjat få fäste bland de vita. I dag betalar alla låg skatt.
Samma sak kan säkert hända i Sverige, vi har stora invandrargrupper och segregationen har i det tysta tagit fart i våra glömda förorter runt storstäderna. Bara ett exempel. I storstadsutredningen slås det fast att i Danderyd kommun var andelen högre tjänstemän 1985 40 %, andelen socialbidragstagare 2 % och andelen invandrare 9 % medan det i Fittja 1987 fanns 8 % högre tjänstemän, 19 % socialbidragstagare och 53% utlandsfödda! (TLM 1-2/92)
Lever invånarna i Danderyd och invånarna i Fittja verkligen i samma samhälle? Ens i samma värld? Kanhända finns det en knutpunkt åtminstone i att de betalar skatt till samma stat, och därmed på något sett är ansvariga också för varandra.
Eller har den möjligheten redan försvunnit? Nyliberalernas och de konservativas rasande kritik av skatter har nämligen underminerat ett av de sista sätten - förmodligen det enda sättet i de komplexa moderna samhällena - att känna delaktighet med samhället i stort. Vad händer med ett samhälle när kittet vittrar bort? Det går sönder. Sverige är inget undantag.
I höstas gick Carl Bildt och Bengt Westerberg till val med programet "Ny start för Sverige" och krävde rejäla skattesänkningar och Ian Wachtmeister dundrade in i riksdagen med krav om skattesänkningar på 200 miljarder!
Precis som i USA får deras kritik av skatterna större effekter än enbart en nedmontering av välfärden, den slår rakt in i hjärtat av det svenska samhället. Nej, det handlar inte i så mycket om hur höga skatterna ska vara - måhända har vi nått en smärtgräns, många upplever det uppenbarligen så - utan om något mycket mer grundläggande.
Bildts bagatellisering av nolltaxeraren Tobisons skatteaffärer och skattebrott i allmänhet lämnar ett enda budskap till oss alla: va fan ska vi vara med och betala för. Den häftiga kritik av skatterna i Sverige som hans parti och deras vänner i näringslivets olika ideologiska organisationer ägnat sig åt under de senaste 10-15 åren har till slut undergrävt den symboliska sidan av att betala skatt, och det är skattefrågans viktigaste sida, för om det inte upplevs som en självklar norm att betala skatt så finns det inget argument i världen för välfärd som låter trovärdigt.
Vad det handlar om är helt enkelt själva gesten att betala skatt.
Få saker håller ihop dagens pluralistiska moderna samhällen. Religionen gör det definitivt inte, inte heller, tror jag, någon slags gammaldags nationalism. Det mest svenska av allt skulle säkert många säga är midsommarfirandet. Men utgör verkligen denna gemensamma erfarenhet något sorts band, förenar den oss i en känsla av att vara deltagare i samma projekt. Knappast. I så fall skulle alla miljoner som ser på säg Dallas ha samma upplevelse, i hela världen. Dessutom består ju Sverige av mer än 10 procent invandrare med andra traditioner och vanor.
Snarare är det väl så att det är ett antal handlingar som vi gemensamt utför som på ett symboliskt plan binder oss samman. Närmast till hands ligger givetvis det gemensamma språket som i varje situation i vår vardag är så självklar att det är lätt att glömma bort att det gemensamma språkets kanske viktigaste roll är den visserligen aldrig helt förverkligade möjligheten att prata med precis alla som bor i vårt land. Möjligen har den gemensamma valutan samma funktion. Men både språket och valutan saknar något som är livsviktigt i ett samhälle, de ger inte automatiskt upphov till en känsla av solidaritet. En livsviktig känsla, eftersom det får oss att se utanför våra egna intressen. Något som var otänkbart för den nästan helt vita juryn som frikände poliserna i Los Angeles.
Att vi var tredje år röstar till riksdagen utgör också en sammanbindande länk, men symboliken i den handlingen rymmer inte mer än den demokratiska tanken om allas deltagande och inte under vilka villkor alla ska ha möjlighet att delta. Förmodligen är det bara skatterna som kan uppnå detta. Att betala skatt är som att tala ett gemensamt språk där man talar med alla samtidigt.
Förtvinar det språket så innebär det inte bara att statskassan sinar och att det blir omöjligt att driva en rättvis fördelningspolitik, även viljan till det försvinner. Det är då de vita, eller de välutbildade, de rika och välbestälda enbart dömer till egen favör.
Javisst, det är dags att återge argumenten för en välfärdsstat en resonansbotten genom en genomträngande diskussion om vad detta att betala skatt egentligen bär med sig, en skattens fenomenologi. Om man bortser från skattens rent praktiska sida, den ekonomiska, så hänger själva handlingen att betala skatt ihop med en rad "varma" begrepp: ansvar, delaktighet, osjälviskhet, gemenskap, solidaritet - det går säkert att räkna upp fler.
Kritikerna av välfärdsstaten har hävdat precis det omvända och menat att detta att betala skatt innebär att man avsäger sig sitt ansvar, att det höga skatteuttaget undergräver lusten att vara solidarisk. Men den märkliga lärdomen från USA måste bli precis den omvända: genom kritiken av skatterna har man i stället dhupt skadat viljan att hjälpa.
Endast genom det gemensamma skattebetalandet får ord som ansvar och solidaritet en allmän betydelse, endast då är det möjligt att få ett samhälle som även på den lilla nivån präglas av dessa ord, endast då är det möjligt för invånarna i Danderyd att känna gemenskap och solidaritet med invånarna i Fittja, eller tvärt om för den delen.
Nyliberalismen dilemma är att man i sin skattekritik samtidigt slagit sönder den möjlighet man drömmer om, att folk på nytt ska bli äkta ansvarsfulla och solidariska bortom den nedmonterade staten, eftersom dessa ord genom skattekritiken förlorat sin status som självklara normer. Ett är säkert, marknaden ger inte upphov till såna normer. Därmed har vi förlorat möjligheten till ett lite mänskligare samhälle.
Tyvärr är det inte särskilt lätt att göra enkla slagord av denna lärdom. Tyvärr, eftersom politik och framför allt våra politiska känslor, lite förenklat, bygger på att tolka ett missnöje med hjälp av några talande ord.
Frågan är om det ens är möjligt att fånga skattens symboliska sida i några få slagkraftiga ord? Förmodligen går det inte förrän den grundläggande upplevelsen och det växande missnöjet handlar om varför vårt samhälle håller på att gå sönder. Fast då kommer skattebetalandets symboliska sida vara vänsterns chans att på nytt ta tillbaka initiativet, eftersom den berör själva fundamentet i ett samhälle, vad som håller det samman.
De fruktansvärda bilderna från Los Angelses träffar oss rakt i vår nya politiska ryggmärg. Vart är Det Nya Riket på väg? Kan den erfarenheten skaka om oss redan nu?
Tidigare publicerad i Aftonbladet 10/6 1992. De galna åren - VISST HAR VI RÅD! ©Peter Antman