Vem kan låta bli att häpna över att "Stefan 11 år" - och för den delen varje svensk - numer har en statsskuld på 100 000 kronor, som man kunde läsa i Aftonbladet för ett tag sedan? Ja, var där inte till och med en alldeles oskyldig nyfödd baby som redan bär denna tyngd. Det dåliga samvetet för vår överkonsumtion växer, det är klart vi måste dra åt svångremmen.
Men det är något som inte stämmer. Om "Stefan" skulle deklarera så som hans skuld redovisades i Aftonbladet, då skulle han vara brottsling. För "Stefan" är givetvis som medborgare i Sverige inte bara ansvarig för statens skulder; utan även för dess tillgångar. Jodå, han har både en rejäl slant på banken, dessutom äger han mark, fastigheter och företag. Så är det - han är ingen utblottad stackare och det är inte Sverige heller. Den, som det kallas, konsolliderade offentliga sektorn (kommuner, landsting, socialförsäkringarna och staten) är nämligen mycket större än den bit av staten som statsbudgeten omfattar; och som svenska medborgare är vi lika delaktiga i hela den offentliga sektorns tillgångar som i "statens".
Förvisso kan det vara intressant att veta hur stora lån staten har brutto, det vill säga utan att räkna med de finansiella tillgångarna, men ska man få en riktig bild av hur skuldtyngd "Stefan" och nationen är så måste man räkna netto, alltså tillgångar minus skulder.
Om man räknar så - vilket man bör enligt internationella normer - tillhör Sverige den hårda kärnan av industriländer med låg statsskuld. Av OECD:s 18 största länder hade enbart Norge lägre statsskuld än Sverige 1992. Här några siffror som kan ge ett visst perspektiv på den svenska krisen. Belgiens skuld uppgick till exempel 1992 till 124 procent av dess BNP, Canadas till 54, USA:s till 38, Danmarks till 29 och Sveriges till 3,4 procent. Ja, mellan 1989 och 1991 hade vi ingen statsskuld (nettot) alls, enligt OECD Economic outlook nr 52 1992. "Stefan" hade i själva verket ett litet finansiellt överskott - 1991 på cirka 7500 kronor. 1991 hade "Stefan" således en skuld på ungefär 77 000, men han hade lika mycket plus ytterligare 7500 på banken. 1992 hade han mindre på banken än han var skyldig och därför har han numer en nettoskuld på runt 5500 kronor. Och eftersom man i princip aldrig amorterar statskulderna så behöver "Stefan" enbart betala ränta på sitt lån - säg 10 procent. Av Aftonbladets dystra bild av vår offentliga sektor visar det sig att Stefan varje månad måste betala drygt 45 kronor på sin statsskuld. Det är skillnad på nollorna, om man säger så.
Om man till detta även räknar de reala tillgångarna, vägar, fastigheter, skog med mera, då är Stefan med sina 11 år en smått förmögen man - runt 160 000 kronor enligt SCB nationalförmögenhetskalkyler (och då är inte ens alla de företag han är delägare i medräknade). En god investering kan man tycka, för 45 kronor i månaden. För att inte tala om hur tät han skulle vara om vi dessutom tog oss för och räknade ut ett genomsnitt av landets samlade privata förmögenheter - fast det vore väl att dra jämlikheten lite väl långt.
Så här kunde man fortsätta med till exempel utlandsskuld, bytesbalans och inte minst budgetunderskott - enligt SCB har den offentliga budgeten gått med överskott de senaste fyra decennierna. Men det väntar jag med. I håller jag med alla som tycker det ser dystert ut. Om krisen fortsätter kommer, enligt OECD:s prognoser, vår nettoskuld öka med 10 procentenheter 1993 och därmed ramlar vi ner ett pinnhåll i rankinglistan - förbi Japan som sällar sig till Norge i den lilla klubb som har lägre skuld än vi. Är det inte synd och skam att Sverige, trots det, framställs som en utblottad tiggare i massmedia?
Tidigare publicerad i Aftonbladet 26/1 1993.
De galna åren - GROVT ÖVERTRAMP ©Peter Antman