Krisen idag, massarbetsösheten, budgetunderskotten, de låga investeringarna är, menar Nils-Eric Sandberg i ett inlägg, orsakad av för lite nyliberalism. De,som han uttrycker det, "institutioner som ger välstånd och tillväxt" , dvs äganderätten och de privata incitamenten, har förstörts av välfärdsstaten, av dess omfördelande ambitioner, av dess höga skattetryck.
Att Sandberg inte uppskattar omfördelning men däremot företagande, att han jämför skatt med konfiskation och anser att avreglering alltid har positiva effekter är inte mycket att säga om. Det är hans åsikter.
Men vilka är hans belägg? Sandberg hävdar att liberaliseringen av Sverige i mitten av 1800-talet, avregeringen kan vi säga, lade grunden till det svenska undret. "1870-1970 växte den svenska ekonomin snabbare än någon annan, undantagandes Japan" som en effekt av detta säger han. Men fördelningsambitionerna ökar, skatterna höjs. "Sedan 1970 har vi fallit i tillväxttakt i förhållande till omvärlden", sumerar han och tror sig därigenom ha bevisat att viktiga ekonomiska institutioner undergrävts i Sverige. Och så nu, krisen - resultatet av 20 års "vanvård av ekonomin" som han säger.
Några fler bevis än sin schematiska historieskrivning har han emellertid inte. Hur trovärdig är den egentligen? Var Sverige verkligen det tillväxtunder som Sandberg hävdar? Och har svensk ekonomi de senaste åren verkligen varit så usel som han påstår.
Svaren är helt enkelt nej.
För i vad bestod det svenska tillväxtundret? Jo, i en stadig hyffsad tillväxt som inte, utom under en speciell period, skiljer sig markant från de flesta andra västländer. Anledningen till att vi kom att slå de flesta andra länder i tillväxttakt 1870-1970, och kom att hamna bland de rikaste länderna i världen, är nämligen att vi klarade oss undan krisperioden 1930-1945. Vi fortsatte lunka på, medan de allra flesta ländernas tillväxt saktade ner eller gick tillbaka rejält. Inte heller under 50- och 60-talen var vi ledande även om vi tillhörde den absoluta toppen.
Att undret således ägde rum under 30-talet och andra världskriget torde inte styrka Sandbegs tes. Att BNP per invånare bara fördubblades mellan 1870 och 1920, men tredubblades på 30 år under folkhemskapitalismen talar knappast heller till Sandbergs fördel.
Likadant är det med den sk tillbakagången under 70- och 80-talen. Sveriges nedväxling i tillväxttakt ägde rum samtidigt med andra rika västländers. Här går det helt enkelt inte att nonchalera Walter Korpis genomgång av frågan.
Hur många känner exempelvis till att länder som Tyskland, USA och Schweiz haft samma tillväxttakt som Sverige? Eller att vi svenskar är rikare (räknad per huvud) än genomsnittet inom EG och att vårt försprång ökat under 70- och 80-talen? Trots att man där har både lägre skattekvoter och mindre offentlig sektor.
Visst det finns ekonomiska undersökningar som tyder på att höga skatter och stor offentlig sektor drar ner tillväxttakten, men det finns minst lika många undersökningar som säger det omvända. Bilden är splittrad och mångtydig. Att Sandberg väljer att bara lyssna på ena sidans argument och att bortse från relevanta fakta ökar knappast hans trovärdighet.
Nej, studerar man statistiken träder snarare bilden av ett land som klarat sig hyffsat och på några punkter ovanligt bra i jämförelse med andra rika västländer 1970-1990. Tillväxttakten har jag redan berört, vi hade dessutom en arbetslöshet som låg rejält under snitten i EG och i OECD och bortser man från överhettningen 86-90 så hade vi inte heller en markant högre inflation, även om vi tycks ha ett problem där. Ser vi till offentliga sektorn var Sverige ovanligt solitt. Den offentliga nettoskulden låg både i EG och inom OECD på mellan 30-50procent av BNP under 80-talet, medan vi i Sverige aldrig var nere under 15 procent och under några år till och med hade plus. Och studerar vi vår externa balans så visar undersökningar i senaste långtidsutredningen att Sverige fortfarande tillhör de få västländer som har en nettofordran på utlandet. Vi har således aldrig haft något skadligt underskott i bytesbalansen. Inte sedan 1910-talet har vi haft så kraftiga överskott i vår handel med omvärlden som under förra decenniet.
Nils-Eric Sanberg må, som sagt, tycka vad han vill. Men hans ideologiska tolkningar överlever inte konfrontationen mot fakta. Varken dagens kris eller gårdagens tillväxt går på hans hokus-pokusvis att återföra till svart-vittkategorierna, politik mot marknad, reglering mot avreglering, skatt mot äganderätt.
Ska vi ha någon chans att helskinnade ta oss ur dagens kris är det recept av en helt annan kaliber vi behöver.
Inlägg i OBS-kulturkvarten våren 1994.
De galna åren - DEMOKRATINS KRETSAR MÅSTE UTÖKAS ©Peter Antman