Ända sedan de tidiga liberala politiska teoretikerna har drömmen om demokratin varit drömmen om det politiska samhället där samhället så att säga invaderat och tagit över staten. John Locke uttryckte det träffande: "regeringen som folket har satt över sig själv".
Samtidigt finns redan från början ett dilemma inbyggt. Hur långt ska folkets makt över sig själva utsträckas? Hur går det med minoriteter? Hur går det om olika tillfälliga majoriteter kan ändra på lagarna till sin egen fördel? Folket måste sätta konstitutionella regler och begränsningar för sin maktutövning. Men det är i grunden ett inomdemokratisk dilemma.
Dilemmat förstärks dock av att drömmen också beledsagats av tanken på att alla dolda maktrelationer ska dras ut i ljuset på den offentliga arenan. Den viktigaste fråga blir då: är verkligen alla medborgare reelt politiskt jämlika bara för att de har formellt lika politiska rättigheter? Om svaret är nekande får demokrati också en radikal innebörd. För att verklig demokrati ska uppnås måste också de ojämlika villkoren i samhället förändras.
Men på vilket sätt? Ideltypist finns det bara två sätt, åtminstone i moderna samhällen, att koordinera mänskligt handlande och därmed fördelningen av makt - marknad och demokrati. På marknaden är rösträtten graderad, den bestäms - grovt uttryckt - av mängden sedlar i plånboken. I den politiska demokratin gäller i stället en man, en röst. Bara den formaliserade procedur som tillerkänner varje människa samma värde och samma tyngd i besluten fördelar makt på ett annorlunda vis är marknaden.
För att säkerställa reel demokrati måste därför demokratins kretsar öka. Man kan uttrycka det som en cirkel. Endast om jämlikheten ökar i samhället ökar också demokratin, och demokrati är det ända sättet att öka jämlikheten.
Men därmed hamnar demokratin i konfrontation med marknadsekonomin, eller åtminstone med den kapitalistiska dito. Kanske främst därför att de med mest sedlar i plånboken alltid kommer utgöra en minoritet. Från höger har man därför alltid haft en förkärlek för konstitutionella regler som begränsar majoritetens genomslag; man vill ha en rättsstat men helst inte en stat styrd av folksuveräniteten.
Vi kan säga att demokratin alltid befinner sig i någon sorts kris, men i en inomdemokratisk strid, eftersom demokratin blir en arena för kampen om makten över samhället. Men vad händer med demokratin när den inte kan leva upp till sitt djupaste löfte: att alla dras in i dess kretslopp?
Efter andra världskriget började demokratins löften att infrias, välfärden byggdes ut och arbetslösheten hölls nere. Många hävdar att det berodde på en komromiss mellan arbete och kapital. Själv tror jag det snarare handlade om kallt ställningskrig mellan arbetar- och arbetsgivareintressena. Under de ekonomiska krisernas 70-tal bröt det kalla kriget ut i öppen konflikt och i nästan alla västländer gick arbetarna förlorande ur striden.
I kampen mot inflationen släpptes arbetslösheten i väg och jakten på den offentliga sektorn inleddes. Och bakom nedmonteringen av välfärdsstaten döljs en strävan att inskränka demokratins makt. Hur typiskt är det inte att pressekreteraren vid Skattebetalarnas förening i en nyutkommen bok vill "att politiken som beslutsmekanism marginaliseras."
Även om ambitionerna inte är att riva ner demokratin som sådan ligger ändå ett dödligt hot här. Den inomdemokratiska konflikten riskerar att övergå i en kris för demokratin i allmänhet. För i takt med att demokratins kretsar minskas kommer demokratins energier att urholkas, den politiska håglösheten breda ut sig och demokratin till slut bli ett utbränt skal. I slutet av 80-talet rasade exempelvis allmänhetens förtroende för riksdagen i Sverige i takt med att nyliberalismen bredde ut sig i politiken och den offentliga debatten. Ställer förövrigt de tretto miljoner arbetslösa i Europa sitt hopp till den demokratiska stat som fullständigt struntar i deras situation? Eller till något annat?
De enda som tjänar på att föraktet för politiken tilltar är borgerligheten och högern. Och det ända sättet för demokratin att överleva är därför att dess kretsar ständigt utökas, att vi når fram till det politiska samhället.
Inlägg i OBS-kulturkvarten P1 våren 1994.