Grattis till valsegern Ingvar Carlsson. Äntligen kan det borgerliga systemskiftet brytas.
Eller? Har Ni verkligen en politik som kan lösa alla Sveriges problem? Hur långt har Ni egentligen distanserat er från den högerfärjade politik Ni bedrev under senare delen av 80-talet?
Den borgerliga regeringens systemskifte både inom den ekonomiska politiken och välfärdspolitiken förbereddes och inleddes ju av den socialdemokratiska regeringen. Tänker Ni bygga vidare på den politik Ni förde under slutet av 80- och början av 90-talet?
Det är ett faktum att det var Allan Larsson och inte Anne Wibble som inledde reträtten från den fulla sysselsättningen genom att sätta inflationsbekämpningen i första rummet och genom att knyta kronan till ECU:n. Men var Larssons omrientering bara ett tillfälligt avsteg, eller lågt det i linje med en ny syn på ekonomisk politik?
Det var Kjell-Olof Feldt som började hämta idéer från det borgerliga SNS:s konjunkturråd, som från 1985 hårt drev linjen att politikerna inte längre kan bedriva en aktiv stabiliserings- eller konjunkturpolitik för att hålla ner arbetslösheten. I stället måste politikerna binda sig vid någon sorts norm för låg inflation - och för att göra den normen trovärdig måste politiken utsätta sig för marknadens dom. I stället för aktiv konjunkturpolitik skulle det allmänna näringslivsklimatet förbättras. "Avregleringar, konkurrens och lägre marginalskatter skulle bli fortsättningen på Den tredje vägen", skriver Feldt mycket riktigt i sina memoarer (s 389).
Redan i 1987 års långtidsutredning -- producerad under Feldt -- fick de nyliberala idéerna genomslag. Skatter, skriver man, är en belastning för ekonomin, de leder till en "snedvridning av resursanvändningen", offentliga sektorn är ineffektiv och måste utsättas för konkurrens och arbetsmarknaden är alldeles för oflexibel.
Jag är varken motståndare eller anhängare av svensk EU-medlemskap. Men det torde stå utom allt tvivel att den nya ekonomiska politiken, med avreglering av kredit- och valutamarknaderna och antiiflationspolitiken är en medveten anpassning till EG/EU som bedrivits allt sedan mitten av 80-talet.
Under 80-talet var det inte mer än en handfull länder i Europa som lyckades bibehålla låg arbetslöshet. Det gemensamma kännetecknet var att de stod utanför EG. Nu har arbetslösheten ökat i alla dessa länder i takt med EU-integrationen. För de gamla EG-medlemmarna är bilden dystrare, ingen har lyckats sänka arbetslösheten utan att inflationen ökat och ingen har över huvud taget fått ner arbetslösheten till rimliga nivåer. Ty inom EG/EU har man inte löst konflikten mellan inflation och kamp mot arbetslösheten, utan förträngt den genom att pressa tillbaka löntagarna.
Men hur ska då lDu och Ditt parti yckas? Offentliga sektorn är stängd som sysselsättningsskapare, det har ni sagt sedan början av 80-talet, och den amerikanska låglönevägen är också stängd om ni menar allvar med era ambitioner att minska klyftorna. Så hur?
Att både Göran Persson och Mona Sahlin driver linjen att en socialdemokratisk regering kommer betrakta LO som vilket särintresse som helst minskar knappast farhågorna. Den ekonomiska politik som byggde Sverige formulerades också i stor utsträckning av LO-ekonomer -- nämligen konsten att förena låg inflation med låg arbetslöshet genom solidarisk lönepolitik, rättvis fördelning och aktiv arbetsmarknadspolitik.
När det gäller välfärdspolitiken finns större skäl till tillförsikt. I Din bok Tillväxt och rättvisa (Tiden) skriver Du att marknadstänkandet inom offentlig sektor är "fel spår" eftersom sociala tjänster inte ska fördelas efter marknadsprinciper utan efter medborgarnas behov. Du skriver också att privatiseringarna misslyckats och att de olika pengsystemen med fri etableringsrätt för läkare, privatskolor och dagis snarast är en fördelningspolitik -- till de resursstarkas fördel.
Men...hur stämmer det med den politik Du drev som statsminister tidigare?
Tillbaks till LU 87. Där utvecklades, för första gången offentligt under en socialdemokratisk regering, tanken att skilja beställaren från producenten (beställar/utförar; köp/sälj) och idén att offentliga sektorn bör kunna läggas ut på privat entreprenad.
"Konsumentens fria valmöjlighet visar då under vilka organisationsformer en verksamhet bedrivs bäst i samklang med konsumentens önskemål." Alltså marknad.
Och i 1991 års budgetproposition menar Ni således att offentliga sektorn måste "utsättas för marknadsliknande lösningar". I utredningen Konkurrens inom den kommunala sektorn (SOU 1991: 104) beskrives den av socialdemokratin så omhuldade idén att skilja mellan beställare och utförare som en "ytterst radikal omprövning" som "indikerar en färd mot det fulländade politiska företaget -- Kommunen AB".
Den distinktion Du gör i din bok, mellan goda beställar/utförar-modeller och marknadspriser inom och dåliga utanför offentliga sektorn, håller inte. Köp och sälj och internprissättning inom exempelvis den offentliga sjukvården skapar nämligen också "marknadsproblem". Genom att producenternas ersättning görs beroende av inte bara hur många "kunder" utan också vilka "kunder" man kan locka till sig ökar risken kraftigt att det inte blir "behoven" som styr. Konkurrens mellan olika offentliga producenter försvårar också samarbete och. "Tjäna folket" ersätts av tjäna pengar.
Skolan är ett annat exempel. De ökande klyftorna inom skolan i dag beror inte i första hand på skolpengen till de privata skolorna utan på de system för intern prissättning -- kommunal skolpeng -- som tillämpas i allt fler kommuner. Tillsammans med fria skolval (skolorna konkurrerar om eleverna) har det lett till att skolor i lågstatus- och låginkomstområden formligen dränerats på resurser, både pengar och duktiga elever.
Dessutom var det ju socialdemokraterna som inledde denna reträtt genom att göra om statsbidragen till kommunerna till en "påse pengar" som kommunerna under hänseende av diffusa ramlagar själva skulle besträmma över. Den nya kommunallag som öppnade för marknaden i kommunerna var själva kullmen på socialdemokratins "förnyelsearbete".
Kanske har Du retirera bort från de värsta marknadsexesserna. Men Du kommer att få nya problem - om Du samarbetar med folkpartiet.
Westerberg & Co har i tre år drivit på arbetslösheten, jobbat för vårdnadsbidrag, skolpeng till friskolor och husläkare. De är emot värnskatt och höjd skatt på kapital.
Om inte folkpartiet viker sig på dessa punkter och några till -- och varför skulle de göra det -- blir deras närvaro i en s-regering detsamma som en garanti att systemskiftet lever vidare.
Som sagt: dagen efter valet är jag lättad.
Men orolig.
Tidigare publicerad i Aftonbladet 19/9 1994.
De galna åren - NEUTRALITETEN SOM FÖRSVANN ©Peter Antman