Nu ska svensken bota sina synder. Det stavas nedskärning, sparande. Överallt påstås det att vi levt över våra tillgångar, att vi begärt för höga löner, för stor trygghet och för mycket offenlig service. Men hur ligger det till - egentligen? Har inte kris-, spar- och åtsramningsprogrammen varit varit vår politiska livsluft de senaste 20 åren? Varifrån kom till exempel alla finanshajarnas pengar? Varför gick den svenska börsen bäst i världen under åttiotalet samtidigt som allt fler tvingades gå på socialbidrag? Frågorna är många...
Hösten 1992 dog nationalekonomen Sven Grassman och därmed försvann tyvärr en av dem som kanske bäst kunde ha besvarat frågorna. Men hans böcker finns kvar.
Redan som ung doktorand var han huvudsekreterare i betalningsbalansutredningen, han var en internationellt ansedd och anlitad expert på internationella betalningsströmar och hade ett av de bästa jobben en nationalekonom kunde ha, vid Institutet för Internationell Ekonomi.
Men så upptäckte han att Sveriges utrikesaffärer beräknades felaktigt av regeringen och riksbanken. Från 1977 och framåt visade Sven Grassman att utlandsskulden överdrivits med 400 procent, bytesbalansunderskottet med 300 procent, att man underskattat företagens vinster respektive överskattat exportens höjda relativpriser och andelsförluster med 100 procent. Felräkningar som samtliga pekade i gemensam riktning - felräkningar som motiverat en ny och hårdare ekonomisk politik, menade Grassman.
I Det tysta riket (Ordfront, 1981) beskriver Grassman hur han plötsligt förlorar en rad lönsamma uppdrag i näringslivets tjänst och hur Assar Linbeck - en av huvudarkitekterna bakom den förda politiken (idag ordförande i den kommision som ska ge förslag på hur krispolitiken ska utformas), tillika Grassmans chef - tvingar honom att flytta från Institutet. Med två ton arkivmaterial hänvisas han till en gammal laboratorielokal vid Statens Veterinärmedicinska Anstalt. "Stora diskhoar gapar emot den olydige nationalekonomen. Ingen telefon, möbler saknas." Den olydiga ekonomen fick emellertid rätt. Så sent som 1989 fortsatte de revideringarna av nationalräkenskaperna som påbörjats 1979 enligt Grassmans beräkningar.
Med början i statistiken blev han en skarpsinnig kritiker av vad han kallade underskottsretoriken och åtstramninspolitiken; och han blev det till stor del därför att han valde de mångas sida i stället för de fås - kanske en naturlig följd av hans vidareutveckling av socialdemokratins ekonomiska grundtankar, från Keynes, Wiggforss och Sträng. Bortom fusket med siffrorna tyckte sig Grassman redan mot slutet av sjuttiotalet se ett mönster: näringslivet, de rika, höll åter på att konsolidera sin makt genom att riva folkhemmet. Och vägen gick över sparande, sänkta reallöner, åtstramad offentlig sektor och försvagat fack. Och i detta fick de benägen hjälp av ett antal s-märkta ekonomer - närda och uppfostrade i näringslivets penningstinna famn.
Vänsterextermist, drömmare? "Jag är ingen outsider, ingen marxist, ingen tokdåre. Jag kan allting innifrån, jag kan teorierna, statistiken och institutionerna", skriver han i sin sista bok. Skryt? Tja, när alla andra intellektuella antingen beundrande skrev om aktieklippare och Fermenta eller om civilt samhälle och postmodernism, skrev Grassman om ekonomins tunga frågor - bytesbalans, utlandsskuld, inflation och värdet av en offentlig sektor - på ett sätt som vem som helst kunde förstå. När de intellektuell förfasade sig över förmynderi såg Grassman hur maktbalansen i vårt samhälle sakta försköts.
Sven Grassmans kanske viktigaste budskap i dag är: Svenskarna har i gemen inte levt över sina tillgångar. I själva verket har löntagarna fått se sina reallöner sjunka som ända industrination, en offentlig sektor under konstant åtstramning (betänk bara dessa infallande skoltak, sjukhusköer mm - under sjuttiotalet ökade exempelvis den offentliga sektorn volymmässigt mer i Tyskland än här) och återhållen konsumtion. Jodå, han menar att devalveringarna och åtsstramningarna i själva verket enbart förvärrat situationen och gjort Sverige till ett både fattigare och mindre jämlikt land. Därför att det var fel medicin.
Grassman menar nämligen att konsumtionen - inte investeringarna - är själva motorn i ekonomin och att tillväxt handlar om att ta tillvara den hela tiden ökande kunskapen och organisationsförmågan. Stryper man konsumtionen och slår sönder grunderna för kunskap och organisatorisk infrastuktur så hejdar man tillväxten. Sparande och konsumtion är nämligen enbart varandras motsatser när ekonomin går för fullt varv, som den gjorde under 50- och 60-talet. Går den inte på fullt varv så leder ökat sparandei stället till att både konsumtionen och sparandet minskar, eftersom efterfrågan och därmed drivkraften till investeringar minskar! De insparade pengarna blev därför enbart dött finansiellt kapital - i form av vinster, en exploderande aktiebörs och rusande fastighetspriser - och enligt Grassman har vi här en av förklaringarna till den hela tiden återkommande valutaoron: "Det är inte svenska löntagares överkonsumtion som fått pengarna att flyta ur landet, utan överskott på sysslolösa pengar som sparats ihop på dessas bekostnad", skriver han i Från det lydiga landet .
Samtidigt började man slå sönder ryggraden i den svenska ekonomin, nämligen de 75 procent som inte är exportindustri utan består av "vård, utbildning, kultur och vanligt folks reallöner". Exportindustrin är viktig, menar Grassman, men enbart av ett skäl, nämligen för att betala importen. Och enligt Grassman har aldrig svensk exportindustri gått dåligt. I själva verket är det fullkomligt unikt att ett så litet land som Sverige kan ha så många tunga exportföretag. Vad som hänt är, menar han, att resurser - genom bland annat devalveringarna - förts över till denna välmående sektor utan att det behövdes.
För det första har därmed den viktigaste och största sidan i svensk ekonomi fått stå på undantag. Det är viktigt att komma ihåg: "den helt dominerande tjänstedelen av nationalprodukten har samma förmåga att skapa inkomster, sysselsättning och mänsklig behovstillfredsställelse som varor", som Grassman skriver i Bokslut Vi har krymt vår ekonomi genom att hålla tillbaka konsumtionen. För det andra undergräver vi därigenom också exportindustrins grund. "Det som mer än något annat bidrog till att förvandla Europas fattigaste land till världens rikaste under ett sekel var att vi tidigare hade bättre folkskolor än andra länder", skriver han i sin sista bok, och menar att varuproduktionens effektivitet i botten kan härledas ur den offentliga sektorn. Slår vi sönder den slår vi också sönder exportindustrin. Och för det tredje - än värre - menar han att Sverige genom sin förda politik är på väg att inrätta "sig på den mer traditionella, efterblivna sidan i framtidens arbetsdelning" .
Från att ha konkurrerat med höga reallöner, vilket gjorde Sverige till världens mest robotiserade och datoriserade land, har vi börjat konkurrera med billig arbetskraft - därigenom stoppas den tekniska utvecklingen upp, så ock övergången till tjänste- och tekniksamhället. "Ju mer vi `lyckas` sänka reallönerna genom devalveringar och övrig svångremspolitik, desto längre biter vi oss fast i traditionell industriproduktion", som det står i Makten över våra tankar . Vi har sparat oss in i fattigdom.
Denna fundamentala omfördelning av pengar och makt hade aldrig gått att genomföra utan underskottsreoriken, hävdar Sven Grassman. Under sjuttiotalet kom ett antal svårdefinierade tekniska begrepp att användas som en hävstång mot det nya samhället. "Slutresultatet har blivit att allmänheten berövats rätten att på grundval av fakta få utforma sitt samhälle", sammanfattar den som kanske bättre än någon annan hanterade just dessa begrepp. Så sent som 1991 konstaterade han att bytesbalans, utlandsskuld och statsskuld samtliga beräknades på missvisande sätt och att budgetunderskottet i själva verket var ett överskott (en glasklar grundkurs i begreppen ger han i Till en kvinnlig vikarie).
Nej, inte ens inflationen undkommer Grassmans hårda nypor. Enligt Grassman berodde den inflation som översteg den internationella under 70- och 80-talet inte på överkonsumtion (för höga reallöner). Inflationen var helt en effekt av politiska beslut - devalveringar och momshöjningar. Det kan ju vara bra att veta när man ska hitta lösningar och utdela skuldebrev.
Se där: en bakgrund till hur folkhemmet dog - inte för att det var ekonomiskt nödvändigt utan för att det blivit ett för stort hot mot kapitalägarna. Javisst, i grunden var och är det ett politiskt val, menar han. Den moderna monetaristiska teorin som genomsyrat den ekonomiska politiken de senaste 20 åren är en ekonomisk politik för de rika, hävdar Grassman.
Men det finns också en det mångas nationalekonomi, som helt enkelt innebär att tillväxten blir som störst när konsumtionen fördelas så jämt som möjligt, när ekonomin också i någon mening är demokratisk. Det är Grassmans - realistiska - utopi. Men då måste löntagarna ha politiker och ekonomer som står på deras sida.
Tag och läs!
Det tysta riket (Ordfront, 1981)
Makten över våra tankar (Ordfront, 1983)
Det plundrade folkhemmet (Årstidernas förlag, 1985)
Till en kvinnlig vikarie (Årstidernas förlag, 1987)
Bokslut (Årstidernas förlag, 1988)
Krisen, en svensk saga (Carlssons, 1991)
Från det lydiga landet (Ordfront, 1991)
Tidigare publicerad i Aftonbladet 23/5 1993.
De galna åren - FOLKHEMMETS FALL ©Peter Antman